Margeriterna har inte frusit ännu. Dom står där finare än någonsin, trotts att frosten redan tagit de flesta andra blommor vi har här kring huset. Normalt brukar dom explodera i vit prakt tidigt under sommaren och sedan vara översållade med blommor fram till nu ungefär. I år är det alltså först nu som dom kommit igång på allvar. Kanske är det överlevnadsinstinkt. Att fröa av sig och möjliggöra nytt liv innan vintern. Jag kan inte sånt. Blommor är bara vackra för mig. Något jag vattnar, pratar lite med och ibland plockar med.
Amplarna får hänga lite till. Nog har dom frusit allt, men det finns något vackert också i det där vissna. Vissnandet, det som händer överallt runt omkring oss under den här årstiden. När livet går ner på lågvarv. När man själv får tillfälle att vända sig mer inåt. Hösten är en tid jag ägnar mycket åt mig själv. Njuter av brasor och tända ljus. God mat, bra filmer och bra böcker. Det finns liksom inte samma panik över hösten som under sommaren. Normalt en klar favorittid på året. I år med inslag av oro inför framtiden.
Snart kommer höststormarna. Älskar dom. Träden tappar sina blad och det finns ingen återvändo. Om en månad ligger antagligen snön här i Los. Då skulle jag vilja fara långt härifrån och inte komma tillbaks förrän de första talgoxarna börjar sjunga och dagsmejans första solglittrande droppar faller. Faller för att ta sig till bäckar, åar, sjöar och till slut hav. Då kommer jag tillbaks och inväntar vår och sommar och vatten som solen värmer för oss att bada, leka och segla i. Men så blir det inte såklart. Skrapa rutor, frysa, lasta pellets är min lott några månader framöver. Jag böjer min rygg och accepterar.