Month: May 2026

Det är själva mitten på veckan när man kliver upp. Jodå, det kan man inbilla sig. För den här veckan går också fredagen bort. Man har annat för sig. Det finns liksom ingen vecka kvar att förändra världen på. Dystert. Speciellt om det krävs år för det där.

Som om just detta faktum inte vore nog så behöver jag använda förmiddagen till att frakta ner mängder av avfall till återviningsstationen. Man samlar på sig. Måste passa på när återviningsstationen är i byn. Berget och allt det där. Vem det nu är som kommer till vem i det här fallet. Gamla madrasser. Renoveringssäckar. En ugn. En gammal garderob. Allehanda annat skrot. Iväg skall det idag på förmiddagen.

Sen kanske man kan arbeta.

Hoppas man.

Har i alla fall laddat upp med en banan och ett päron. Kan jag behålla det goda humöret och koncentrationsförmågan (och lite inspiration) tills det är dags så skall väl allt bli bra. Trotts den mycket åderlåtna tiden som finns tillgänglig då alltså.

Skall väl tvätta lite också. Men sådant går av sig själv numera. Jag kan tömma och fylla en tvättmaskin och hänga upp tvätt utan att tappa tråden ens ett litet litet pyttelitet tapp. Det där är inga problem. Problem blir det när man måste prata. Tänk telefon. Tänk besök. Krävs ju helst att man tänker innan man pratar. Skall man göra det får man lämna den tanketråd man är på. En lämnad tanketråd är en tråd som fortsätter i sin egen riktning och sen är svår att få tag på. Tänk så många sådan trådar man har fladdrandes runt i de ständiga kulingbyarna inuti skallen.

Men pratar med tvätten det gör jag alltså inte ännu.

Eftersom veckan nu är så kort och eländig i avseendet få timmar som kan ägnas åt arbete, nästan fyrtiotimarsvecka, normalsvensonvecka, då borde man väl av någon belåten och vänlig person få en påse med något mycket gott godis idag. “Här lille vän, tycker du behöver piggas upp lite idag“. Fast det händer jävligt sällan det där. Och med tanke på magens redan rundade form kanske det är tur dessutom om man tänker efter. Sen Janne gick bort så blir det inte många semlor som kommer den vägen heller. Kom annat därifrån också. Han kunde slänga upp fem Vic’s blå påsar på bordet när han med sedvanlig överraskning dök upp skrockandes på Jannes godmodiga vis. Alltid överraskade han och fick min mun att gapa stort. Han visste ju att jag gillade dom där. Jävlar vad jag saknar den gode mannen från Myra. Snällare person har jag aldrig träffat. Det enda han fick tillbaks var ord. Det enda han ville ha.

Men onsdag alltså. Det är dags att ta tag i allt som behöver tas tag i. Ser onekligen tight ut om jag skall hinna plocka fram lödkolv idag. Men ännu lever också det hoppet. Sandkonst nu är ju d(e/om) grejerna också. Sankonst efter att de blivit ihoplödda också. Om man sätter sig i det stora perspektivets position. Inte ens ett korn i universum är de mesta avanserade saker vi skapar. Ja tänker man sådär så gäller det väl all skrot jag skall lämna idag också. Det som i en kort stund var en garderob är inte det så länge till. Entropins seger. Finns han/hon/det/gud så är det väl i entropin det skall sökas sanningar.

Det är gott att leva!

Under kvällen igår så tittar Venus och månen in genom fönstret här på kontoret. Jag försöker att fotografera det hela. Blir skit såklart. En klar stolt Venus i natten och en månskära som verkligen skär blir bara till dimmor som de vore spöken i min telefon. Syund kan man kanske tycka. Men det skall såklart upplevas live. Ja och med ett barns sinne. Förundran först.

Lyssnar på lite udda grejer av han Springsteen. Låter lite som de flesta när man inte är där och nöter på hans hits. Det fungerar, ja det gör det. Som för alla de andra. Jag. Inget superfan. Men skulle vilja se live såklart. Uppleva de tillbedjandes knäböjande inför sin gud. Själv är jag inte mycket för gudar. Har nog med alla som inte är det.

Tandläkare imorgon. Tidigt. Gäspar man så blir väl tandläkaren nöjd med gapandet. Numer behöver man inte ens vara orolig för räkningen när man skall gå ut. Tiotandvård. Billigt så att man nästan skäms.

En av mina äldsta kamrater fyller 70-idag. Omöjligt att förstå. Vi gick hela grundskolan tillsammans. Sen spelade vi ihop i några år innan han blev avfälling och ägnade åren åt dansmusik. Jodå, framgångsrikt dessutom. Vi möttes ofta i nattliga jamsessioner i repan också efter det. Kunde köra på till solen gick upp efter att ha kommit hem från någon fest eller spelning. Det där kan man sakna. Livet var rock’n roll. Det viktigaste. Viktigare än livet. Han blev distriktssköterska senare. Det såg man inte komma där och då, men man var så inne i allt det andra. Ja och ingen enda blev det man trodde av. Jo, kanske några. De som stannade. Blev kvar på fabrikerna och kontoren. Fast jag tror inte en enda blev musiklärare. Det måste man väl ändå se som förmildrande.

Jodå, Norge delar nog sitt firande med min gamle vän idag.

Mycket den här veckan. Besiktning är väl det värsta. Men på tisdag. Man har tid kvar än att oroa sig för den. Men inte ens besiktningar är så gastkramande som de en gång var. Förr när man levde livet i marginalerna kunde det kullkasta allt. Nu blir det väl som mest ett getingstick eller ett myggbett vid negativa besked. Gör ont eller kliar ett tag sen är det inte mer med det.

Helgen har i alla fall gått och lär väl aldrig komma igen. Jag har lackat golv och plockat bort ett tvättställ med rör och allt. Vi har ett rum här på tredje våningen där kommunen hade kontor en gång i tiden. Före det bodde någon där också har jag hört. Tvättstället härstammar väl från den tiden, men vi har inte använt det på många år nu så det var dagas att plocka bort och skrota. Det är nämligen skrotvecka i Los. Återvinningen kommer hit istället för vi till dem. Man får alltså passa på.

Resten av helgen har det vilats. Fyfan vad det har vilats den här helgen. Man borde egentligen skämmas. Men det var så in i helvete skönt att ligga där på soffan med en bok att det tänker jag ge fan i. Man får unna sig. Som äldre. Man är värd lite vila. Eller mycket vila. Den som säger emot åker på en smäll.

Nu skall jag och lillkatten, som sitter här bredvid mig, snart gå upp och lägga oss. Men ingen id’e att göra det ännu. Lägger jag mig för tidigt så vaknar jag vid tolv, klarvaken. Spelar ingen roll hur trött jag är nr jag lägger mig. Nope, man får vänta ut kullens närmande mot natten. Elva brukar fungera för sänggående om man får läsa en stund. Men skall man upp sex så blir det såklart inte sådär jättemycket sömn. Fast vaknar väl fem i alla fall såklart. En värdelös tid att vakna på. Inte ofta numera man sover till tio. Men det är lugnare veckor också såklart. Inga, eller i alla fall väldigt få, nattpass numera. Vekare är man. Men knappast förnuftigare.

Nåja, Livet går vidare. Varje dag en gåva. Klyscha? Icke! Inte i min ålder. Man uppskattar varje dag. Och gör man inte det så är man en dumskalle såklart. Att man inte gör det som ung kan såklart förlåtas. Men som äldre? Näee, då bör man ha fatta att livet är ändligt och att man bör göra det man älskar under så många dagar man kan av de som återstår. Man har helt enkelt inte råd att slösa som man hade när man var ung och skulle leva för evigt.

Tick. Tack.

Då så, då är vinterdäcken utbytta mot sommardäck. Normalt är det där en mycket smidig process. I alla fall efter 2011 när jag inhandlade en elektrisk bultdragare från han Clas i Insjön. Den där investeringen kom sig av att vid bytet på våren då hade jag dragit av två bultar som satt som berget. Ett jäkla krångel blev det såklart och jag hade inte grejer att få ur dom själva. Var tvungen att ta den till verkstad. Dyrt.

Nu när jag skulle testa buildragaren så var den död. Helt död. Man tänker kol. Man tänker kabel. Får alltså börja med att vandra in på verkstan igen och leta fel på verktyg. Jodå, det var kabeln Lättfixat. Standardliv i alla fall här på kullen.

Så ut igen. Regnar gör det fast både SMHI och YR lovat icke regn, vilket är anledningen till att jag valt denna dag för bytet. Men det regnar inte så mycket. Jag fixar tre däck. Det fjärde brukar gå av bara farten eftersom man fått upp ångan. Men när jag drar fast sommardäcket så drar jag av en av bultarna. Sucken hördes nog hela vägen ner till Malmö.

Av med däcket igen. Leta en borr som går att använda till att borra ur bulten. Jodå har mycket borr. Men allt är gammalt skit som jag övertagit efter Karins bror. Men det finns några halvbra så efter en timme får jag till ett hål. Ja och så ut med bulten. Sen är allt klart. Egentligen var det väl inte ens jobbigt. Men tog ändå mycket extra tid. Om jag skall vara ärlig så ojjade jag mig nog en kvart också innan jag började borra ur den trasiga bulten. Man gör av med mycket energi på att tycka synd om sig själv (helt i onödan).

Nu skall jag ner till Ljusdal på måndag och får väl köpa en bult då. Inte perfekt såklart men att åka sex mil med fyra av fem bultar på ett däck är bättre än att åka med två av fem. Har besiktning dagen efter och då är det väl bäst att alla sitter där. Måste erkänna att ett tag funderade jag hur jag skulle kunna “limma” dit den där trasiga bulten så att jag kunde besiktiga… Men bättre att lösa det huvudsakliga problemet såklart.

En rätt värdelös dag annars jobbmässigt. Det gillar jag inte såklart. När jag kommer in igen, nyss, så är klockan strax efter sex. Det är dags att ta helg igen. Men imorgon är det lacka golv som gäller. Sen skall jag ta bort ett gammal tvättställ och sen kanske man får en minut på soffan. Har sett att det finns en påse kubb i skafferiet så i vilket fall som helst går det absolut ingen nöd på den här gamle gubben.

Livet på en kulle.