Har en sådan där magisk programmeringsdag igår. De man lever för. De man kan dö för. Tyvärr verkar de komma mer sällan nu för tiden. Förr var det nästan alltid där. Var lätt att nå. Nu kan jag få vänta ett tag på dem. Oxdragarkodning. Jodå, saker blir gjorda under de vanliga dagarna också. De är väl de som “skiljer pojkar från män“. Men när de där dagarna med flow kommer så sker det så mycket och allt sker utan minsta ansträngning. Den ansträngning och möda man hela tiden får använda inre kraft för att hålla igång under mellantiden.
Fenomenet med flow är underligt. Jag känner igen det från musiken. Från skrivandet. Det är exakt samma sak som i kodandet. Exakt samma känsla. Det stora skapas i de ögonblicken. Men båda sidorna behövs. Mycket av det nödvändiga arbetet utförs i svackorna.
Man hör ganska ofta att “det är bara hårt arbete” som leder till resultat. Sitter man och väntar på inspiration så blir det ingenting. Och det där är såklart delvis rätt. I alla fall om man inte använder väntetiden på inspirationen till att göra något. Men den som aldrig upplevt flow har aldrig varit kreativ en enda sekund i sitt liv. Aldrig fattat. Och man kan ju inte annat än tycka synd om en sådan människa. Det måste vara som att leva i en värld utan färger. Som att bara vara “ingenjören“.
Jag hade en arbetskamrat för länge sedan som var helt beroende av inspirationen. Under större delen av projekten lekte han mest. Det blev inte så mycket gjort helt enkelt. Men mot slutet av projekten vaknade han liksom till liv. Dygnade. Ibland mer än en natt. Skrev sin kod. Nästan alltid mästerlig. Missade aldrig en deadline. En av de bästa programmerarna jag känt.
Fast chefer gillar ju inte sådant där. De vill ha kontroll. En kund jag hade krävde dagliga detaljerade rapporter. Jag vet inte vilka rädslor som drev det där men bra blir det liksom aldrig. Det är ungefär som de där som frågar “hur går det” tre, fyra gånger per dag. Fläskhjärnor.
Bäst blir det alltid om man vet att man har stöd bakifrån eller uppifrån eller vilka det nu är som håller i ett projekt. Att det finns tillit. Att det finns förtroende. Då skapar människor som bäst. Med det ansvaret så växer och utvecklas också människor. Det krävs såklart chefer som är trygga och supportande. Annars går det aldrig. Jag har haft en sådan under min programmeringskarriär. En enda. Men vi gjorde storverk under hans ledning. För övrigt en riktig tuffing. En som ställde hårda och tuffa krav.
Fast å andra sidan “skit samma“. Mitt flow är mitt. Ditt är ditt. Tro och tänk vad du vill. ALLTID!
