Klockan är snart tre. Det kunde vara bra. Men eftersom jag hunnit med så lite fram tills nu så är det inte jättebra. Men man överlever. Fördelen med att vara pensionär. Man behöver egentligen inte göra ett skit. Överlever gör man ändå. I alla fall tills man dör.
Fast i verkligheten vill man såklart göra saker. Få saker ur händerna. Så då svider det när inte lyckas får till det man tänkt sig under en dag. Ja en hel jävla vår. Har nog aldrig varit så improduktiv under så lång tid som under de senaste månaderna. Ja möjligen då när jag låg på sjukhus med axeln. Men då var ju orsak verkan sambandet solklart. Det är det inte just nu. Det är mer “vad är det som händer” över alltsammans idag. Gillar inte. Men måste såklart ta mig igenom och över. Det är väl det hinder är till för. Varför skulle de annars finnas till?
En kompis från Edsbyn “berömmer kvinnorna som fixar leder” i Los. Nämner dem som föredöme för andra små orter. Det har diskuterats om dem. Helt rätt såklart. Utan alla fantastiska människor som jobbar ideellt så blev det liksom inte mycket. Noll och zip, och ingenting. Dom finns överallt. Syns sällan. Får sällan direkta tack. Vi borde skalla “hurra” oftare genom öppna fönster vi andra för att visa vår uppskattning.
En besökare på bloggen idag hittills. Kan man inte jobba sig uppåt får man jobba sig neråt. Gör man det med ett leende så är inte det så jävla dåligt som man kan tro.