Har en sådan där magisk programmeringsdag igår. De man lever för. De man kan dö för. Tyvärr verkar de komma mer sällan nu för tiden. Förr var det nästan alltid där. Var lätt att nå. Nu kan jag få vänta ett tag på dem. Oxdragarkodning. Jodå, saker blir gjorda under de vanliga dagarna också. De är väl de som “skiljer pojkar från män“. Men när de där dagarna med flow kommer så sker det så mycket och allt sker utan minsta ansträngning. Den ansträngning och möda man hela tiden får använda inre kraft för att hålla igång under mellantiden.
Fenomenet med flow är underligt. Jag känner igen det från musiken. Från skrivandet. Det är exakt samma sak som i kodandet. Exakt samma känsla. Det stora skapas i de ögonblicken. Men båda sidorna behövs. Mycket av det nödvändiga arbetet utförs i svackorna.
Man hör ganska ofta att “det är bara hårt arbete” som leder till resultat. Sitter man och väntar på inspiration så blir det ingenting. Och det där är såklart delvis rätt. I alla fall om man inte använder väntetiden på inspirationen till att göra något. Men den som aldrig upplevt flow har aldrig varit kreativ en enda sekund i sitt liv. Aldrig fattat. Och man kan ju inte annat än tycka synd om en sådan människa. Det måste vara som att leva i en värld utan färger. Som att bara vara “ingenjören“.
Jag hade en arbetskamrat för länge sedan som var helt beroende av inspirationen. Under större delen av projekten lekte han mest. Det blev inte så mycket gjort helt enkelt. Men mot slutet av projekten vaknade han liksom till liv. Dygnade. Ibland mer än en natt. Skrev sin kod. Nästan alltid mästerlig. Missade aldrig en deadline. En av de bästa programmerarna jag känt.
Fast chefer gillar ju inte sådant där. De vill ha kontroll. En kund jag hade krävde dagliga detaljerade rapporter. Jag vet inte vilka rädslor som drev det där men bra blir det liksom aldrig. Det är ungefär som de där som frågar “hur går det” tre, fyra gånger per dag. Fläskhjärnor.
Bäst blir det alltid om man vet att man har stöd bakifrån eller uppifrån eller vilka det nu är som håller i ett projekt. Att det finns tillit. Att det finns förtroende. Då skapar människor som bäst. Med det ansvaret så växer och utvecklas också människor. Det krävs såklart chefer som är trygga och supportande. Annars går det aldrig. Jag har haft en sådan under min programmeringskarriär. En enda. Men vi gjorde storverk under hans ledning. För övrigt en riktig tuffing. En som ställde hårda och tuffa krav.
Fast å andra sidan “skit samma“. Mitt flow är mitt. Ditt är ditt. Tro och tänk vad du vill. ALLTID!
2 replies on “Flow”
Mycket igenkänning i det där. Där är jag och du väldigt lika.
Jag har jobbat många år med två underbara programmerare. De lär känna igen sig i denna lilla kommentar om de ser den. Båda har de en enorm energi och är duktiga på det de gör men kräver helt olika styrning. En av dem vill ha listor att jobba ifrån. Gör det och sedan det. När uppgifterna tar slut så frågar han “vad ska jag göra nu?”. Gör alltid det man ber honom om oavsett om det är kul eller inte.
Sedan har vi hans kompis. Hans “flow” är mer som en lös brandslang med fullt tryck. Gör bara det som är kul och med en enorm energi. Jag brukar skoja lite och säga att det gäller att rikta strålen något så när rätt. Men med åren har vi lärt oss hur han fungerar bäst och det blir alltid bra och han trivs.
Det är show ibland när vi har arkitekturmöten, dessa två är som ett gammalt gift par när de diskuterar, ibland högljutt, med varandra. Men efteråt är alla överens och vi går ut och tar en öl.
När det gäller dagliga rapporter, “hur går det”, “när är du klar”, “hur lång tid tar det” och andra idiotkommentarer så kommer dessa aldrig från någon som har programmerat själv.
Blir lite avundsjuk på den där teamkänslan, många år sedan här nu. Underbart när det fungerar. Man växer med och av varandra. Ja och så har man någon att gå in till och flina inför när man lyckas med något riktigt bra, eller fråga om saker för den delen när man har problem. Ofta räcker det med att sätta ord på frågeställningen dessutom. Händer så ofta att man själv hittar lösningen då. Har aldrig egentligen fattat varför det fungerar så. Bara psykologerna förstår det där.
Just som du beskriver så är det olikheterna som gör att det tuffar på. Olika åldrar, olika kön, olika människor. Ändå söker så många chefer det likformiga. Synd.
Låter som ni har roligt. Har man roligt kan man uträtta storverk. Gör det!