Vi tittar in på konstutställningen. Tre lokala konstnärer. Går runt där. Försöker förstår och se. En del är jäkligt bra. Men det mesta är rätt tråkigt. Mediokert. Man orkar liksom inte mer efter ett tag. Och där slår det mig…
Precis så är det med min musik, mina texter, allt jag också gör och lägger själ i. För en utomstående betraktaren. Den som försöker orkar en bit såklart. Alla andra ser inte ens. Försöker inte ens. Men inte ens för den som anstränger sig nåt man inte över mediokert.
Konstnärerna på den här utställningen har både talang och glädje. Men det räcker liksom inte. Dom har ingen som hjälper dom att göra urval av tavlor. Ingen som hjälper till med att sätta upp dom på ett tilltalande sätt där på väggarna så att man inte går förbi en rad upprepningar. Ingen som skapar en spännande historia kring konstnären. Ingen som säger att den där tavlan duger inte och bör stanna hemma i garderoben.
Återigen precis som musiken från klåpare som jag själv och andra alltså. Den som är ofärdig. Opaketerad. Saknar historien om upphovsmannen/kvinnan. Saknad det där sista. Det som program som Idol kan vara en genväg mot för dem som vill och orkar släpas nakna i gruset.
En nyttig insikt. Såklart är det det. Men också nedslående. För alla som lägger själ och hjärta i något. De där som inte orkar vinner ändå alltid till slut. Det räcker nämligen bara med att vara fler.
ps Det enda man f.ö. kan ge konstnärer är att de inte som musiker försöker sig på covers som en sista utväg för att få en hjärtlig applåd. ds
