Category: Betraktelser & Berättelse

Godnatt då världen. Nu går jag och lägger mig. Snurra gärna på så att jag får vakna till ljuset imorgon igen. Tack för idag snälla Jorden. Det har varit en bra dag.

Det är 7.31 grader ute på ungefär en och en halv meter över backen. Nere på marken är det 6.2. Där lever vattnet sitt liv och kyler ner lite extra genom att gå in i olika faser. Det blir en kall natt. Men med varma dagar så är det naturligtvis inget problem. Värmesystemet kan förbli avstängt.

De hitflyttade fåglarna har snart ätit upp alla rester som vinterfåglarna lämnat efter sig på backen. Så vist är det konstruerat vårt ekosystem att inget går till spillo. Om man nu skall lära av naturen så är det inget problem med att slösa energi. Naturen gillar att slösa. Det är ju bara energi. Energi kan bara omvandlas inte förstöras. Ni minns väl energiprincipen från skolan. Så snart skjuter växterna fart i ett enormt slösande överflöd som motsvarar många, många gånger de mest energislukande länders energiförbrukning. Hela den globala mänskliga energiförbrukningen är inget mot detta. Det är ju liksom bara ta för sig. Energin finns ju där. Synd att inte använda den. Så det gröna sprudlar på. Bladen växer till sig. Blommor blommar i mängder. Det finns ingen måtta på det hela. Vräk på bara. Håll inte igen på något endaste sätt. Sen blir det höst. Då kastas det bort all det där som det krävts så mycket energi för att åstadkomma. DET BARA KASTAS BORT!!! Alla blad, alla blommor, gräs vissnar, getingar dör osv osv. Saker som kostat all denna energi att bygga.

Men vi tänker inte så mycket på det där såklart. Löven som ligger där och skräpar på backen. Alla barr och andra växtdelar som bara ligger där. Det är helt enkelt en jäkla massa skräp som dom där växterna bara slänger omkring sig. Utan minsta tanke på källsortering och avfallshantering. Dom bara slänger skiten där dom står. Helt utan ansvar verkar dom vara. Vi andra får liksom vada i all den där skiten dom lämnar efter sig.

Men så ser vi då en ölburk av aluminium ligga där i barret. Rycker till förskräckta. Att få rent aluminium ur aluminiumoxid är bland de kostsammaste energiprocesser som finns. Egentligen borde man elda med aluminiumburkar efter som de representerar så mycket lagrad energi. Vissa skulle naturligtvis på urbant vis försöka få människan att stå utanför naturen men det håller liksom inte en närmare granskning så vår ölburk är väl egentligen inte värre än ett barr eller ett löv i den meningen. Precis som träden har vi slösat en massa energi när vi gjort den. Men nu när den ligger där i barret så oxiderar den naturligtvis sakta och ger tillbaks den där energin igen. Det tar naturligtvis ett tag. Det gör det för barr och blad också. Tar ett tag. Men på en mansålder finns det säkert inte mycket kvar av ölburken. På två syns inte ett spår efter den. Dessutom har den blivit begravd i det skräp som träden lämnar efter sig under den tiden.

Frågan är nu i filosofisk mening vilka som är dom värsta miljöbovarna om det nu finns några sådana?

Ganska precis fem grader ute. Regnväder. Lätt att ställa in den planerade promenaden för att stanna inne istället. Man får hålla sig inne när inte ens fåglarna sjunger när man hämtar tidningen. Låter mysbyxorna sitta på när jag går ner till låtsaskontoret. Brukar sällan depraveras på det sättet. Känns liksom som det inte är någon ide att göra sig till ens för  låtsasjobbet en sådan här dag. Ändå gillar jag egentligen de här dagarna. Det är just under sådana här dagar som jag brukar kunna jobba som bäst. Fanns ju inget utanför fönstret att längta till liksom så man kan lika gärna sitta inne och knappa i lugn och ro. Men som låtsasjobbande har man väl egentligen inte ens det att hoppas på. Man får låtsasjobba på liksom och inte fundera så mycket mer över det.

Den här veckan har mer händelser inplanerad än vad som funnits att planera sedan Augusti förra året tror jag. Lyssna på Teo Häre’n I Ljusdal. Kattkastrering. Venture Cup final i Stockholm. Ser med andra ord fram emot veckan med tillförsikt och hoppas man känner sig upplyft fram mot slutet. Kattkastrering oräknad då.

Har dessutom bestämt mig för att köra igång firman igen i Augusti om inget hänt med låtsasjobbsituationen innan dess. Har väl inget val egentligen men på något sätt känns det också rätt. Känner också tillförsikt över det.

Nä nu skall jag låtsasknappa lite.

Jag har kodat den här veckan.  Jag är aldrig lyckligare än när jag kodar. Jo när jag sitter i studion och när jag sitter vid havet och när jag går i skogen och… Men det är ändå något speciellt med att koda ändå. Det har inte blivit så mycket i år. Nu hängde till och med kollegieblocket med upp framför tv’n. Då är vet man att det något på gång. Det är där jag brukar prova mina idéer. Det som jag sen skall koda. Jag läser sällan det där jag skriver där uppe senare utan det handlar mer om att sitta och skriva och tydliggöra det jag tänker. JAG ÄLSKAR DET!

Att tänka ut hur något skall lösas är ju en sak. Då är allt rent och vackert och felfritt. Sen skall man koda det. Skapa det och göra det virtuella till något verkligt. Då finns det begränsningar. I verktyg och hårdvara och i tid. Man får göra det bästa av det hela. Gå runt problem och lösa andra. Leta buggar. Där är som den som står inför uppgiften att äta en elefant. Hur gör man? Jo man tar en tugga i taget. Precis så är det också med programmeringen liksom med all annan problemlösning. Det stora problemet måste delas upp i mindre delar som löses i tur och ordning. Det där lär man sig med åren men det brukar vara svårt när man är nybörjare.

Så med skrattmåsarna “skrattandes” utanför fönstret förflyttar jag mig i sinnet till ett vitkalkat hus på en sluttning ner mot havet på en grekisk ö och kodar vidare. På låtsas såklart. Vi är sådana vi låtsasjobbande.

Måsarna nattsjunger utanför mitt fönster här på låtsaskontoret. Sådär som dom gör på sommaren när det sista ljuset försvinner för att strax komma tillbaks igen. Nu är natten fortfarande längre än bara ett kort ögonblick, men om bara några veckor finns den inte längre. Då blir det aldrig riktig natt egentligen här på +400 ö.h. Bara mindre ljust. Inte ens när det är som mörkast och måsarna flyger där uppe och skriker ut sitt godnatt är det mörkt. Inte ens när dom landat och satt sig på en trygg plats för att vila är mörkret på något sätt mörker.

Jag gillar måsarna. Dom låter som Amerikaner. Låter mycket. Tar för sig. Visar att dom finns till. Skiter på den som retar upp dem. Om måsarna är fåglarnas Amerikaner så är björktrastarna Stockholmarna. Eller kanske tanterna. Dom arga. Dom som också låter ibland med handväskan i högsta hugg. Jag gillar björktrastar lika mycket som tanter. Amerikaner med för den delen. I alla fall de fredliga.

Bäst att inte glömma Stockholmarna heller såklart. Men de är i och för sig mest Svenskar där. Eller människor som blivit Svenskar efter att ha fötts på platser som vi inte räknar som Sverige. Ursprungsstockholmarna är så försvinnande få. Resten kommer härifrån skogarna. Det är de bästa som är där. Vi förlorarna och klåparna är kvar i orter som Los, Edsbyn, Bollnäs och Ljusdal. Man har ju försökt plocka bort sig själv från de där förlorade. Men just det är bara tecknet på att man är den största nollan av dem alla. Grattis! Förresten Amerikaner är väl inte så förbannat mycket “Amerikaner” heller för den delen.

Har träffat ondskan i form av en egoistiskt kärring idag. En sådan där som försöker förbättra sina positioner när det verkligen gäller att hålla ihop. Ångrar bara en sak idag att jag inte sa “jävla kärring” och gick därifrån. Men jag är säker på att denna kvinna en dag kommer att få en måsskit rakt i huvudet av en av de godnattande måsarna. En stor rinnande sak. Ibland hatar jag verkligen människorna!