“Bästa byn” frågar P4 Gävleborg efter. Så bor man då i Lo(o)s. Man måste fundera lite. Väster ut liksom. Gävle – Bollnäs – Edsbyn – Voxna… ja, sen är det bara skog och efter ett tags färd då så kommer man fram till Lo(o)s. Om man nu inte tittar bort just när man passerar orten. För det är ju inte så stort när man hastar fram där efter vägen och orten dyker upp “barasårdär” mellan träden. Passerar man vid rätt tid kan det hända att man får se en Los(o)bo. Men sannolikheten är väl ungefär densamma som att få se en Björn. Men dom finns här. Inne i stugorna eller ute på älgpassen. Femhundra stycken ungefär. Lo(o)sbor alltså. Jag själv en av dem. Fast inte Lo(o)bo på riktigt såklart. Nyinflyttad. Hitflyttad från Täby 1987. Det hjälper inte att farfar och farfarsfar och hans far bodde här. Nyinflyttade Stockholmare kommer jag och min familj alltid att vara. Inte ens att mitt ursprung egentligen är Edsbyn hjälper upp den saken. En riktig Lo(o)sbo är född i Lo(o)s av två andra Lo(o)sbor som av hävd innehar olika kön.
Men vi stannade här. Jag undrar varför varje dag. Inte är det för dom dåliga vägarna. Dom som gör att min redan tidigare skramlande bil i ökande grad skramlar och att saker faller av den bit för bit. Inte är det för mobiltäckningen som ständigt hackar och bryter varje samtal minst en gång trotts att mobilmasten står på kullen bredvid mitt hus. Inte heller är det för sammanhållningen i byn. Finnblodet från sjuttonhundratalet gör att alla vill olika och alltid känner att man nog egentligen lever alldeles för tätt inpå varandra. Svedjeavstånd borde det vara. Inte är det för att dom i Färila ser ner på oss som bor här, på samma sätt som dom i Ljusdal ser ner på dom i Färila, som dom i Gävle ser ner på Ljusdal, som dom i Stockholm ser ner på Gävle, som dom i London ser ner på Stockholm, som dom i New York ser ner på London… Inte är det för att mitt företag inte kan hitta kapital för att ingen förstår vad jag sysslar med. Det är en förbaskad massa anledningar att inte bo här om man tittar och tänker efter.
Men huset är billigt såklart. Det där stora gula huset som ligger där på kullen och blickar ut över byn. Den gamla skolan. Huset där byborna gått. Dom som nu är äldre. Där jag nu har lödugnar, kretskort i mängder, datorer och mätinstrument. En egen musikstudio. Gitarrer, mikrofoner och dragspel. Där jag kan göra min egen musik. Det spelar ingen roll att ingen lyssnar. Att Radio Gävleborg spelar annat. Att ingen noterar mina skivsläpp. Här är jag bara helt enkelt lycklig och kreativ oberoende av allt det där. Jag flinar sådär brett ibland när jag kommer ner här på morgonen. Inte över sakerna. Nej över möjligheterna och att jag har det som behövs för att skapa det jag vill skapa. Elektronik, dataprogram, protokoll, musik, låttexter. Rummen ligger i Lo(o)s, javisst. Men för mig saknar det betydelse. Det hade varit samma sak om dom låg i New York. För det är där mina vänner är. Dom finns i alla världsdelar. Vår mötesplats är världen.
I dom här rummen känner jag också ibland att den gamle stränge läraren är. På natten vill han ha bort mig härifrån. Lektionerna för kvarsittarna skall pågå i evighet. Bara jag lämnar kontoret där på nattkröken så kommer dom igång igen. Men jag är inte rädd. Var sak har sin plats och sin tid. Men jag känner hans otåliga blick i nacken varje kväll när jag släcker och stänger dörren för kvällen och går trapporna upp till vårt boende.
Och visst gillar jag vår trädgård. Där svalorna hälsar oss om våren och tar farväl om hösten. Där småfåglarna talar om att maten är slut. Där den gamla damen – ja vi kallar vårt gamla körsbärsträd så – ger oss stora körsbärsskördar med dom sötaste härligaste bär som finns varje år. De som fåglarna och vi kamratligt delar på. Där jag så många gånger legat under sommarsolen i gräset och bara tittat på molnen och njutit, bara funnits till som ännu en levande varelse. Njutit av att bara vara det. Där älgarna går nära. Där björnen mumsade äpplen den där hösten. Där lodjuren sörjde de avverkade träden. Och visst är det härligt att ha skogen alldeles in på knuten. Att enkelt kunna vandra ut i den. Fundera för sig själv där bland träden. Gå till Örnberget och se ut över Hälsingska berg som rullar bort i fjärran i nyanser av blått som man inte trodde fans och sen bara se dem fortsätta så bort mot kusten och havet. Havet som drar i en också här. Som man måste söka upp med jämna mellanrum för att kunna bo kvar. Stoppa fötterna i och lukta på för att aldrig glömma.
Och inte längtar jag bort när jag om lördagsmorgonen promenerar dom femhundra metrarna till lilla bagarboden och köper mitt färska bröd. Eller när vi en varm sommardag vill bada och tar bilen och åker ut. När sjön är upptagen för att det är en bil vid den eller för att det är en eka ute på vattnet. När vi åker till nästa för att kunna ha hela sjön för oss själva. Där ute i ingenstans där ingen bryr sig om ifall man badar med eller utan badkläder. Där man kan möta björn när man kommer upp över kullen. Där det bara är vinden man hör. Där vattnet från den porlande källan smakar som det bästa vin.
Och nog gillar jag det här stället när jag står där en stund och pratar med dragspelaren vid postlådan. Vi pratar bara om det vanliga. Om hans liv bland andra musiker, om mitt liv bland andra programmerare. Inte är det så hemskt att bo här ens när jag hör honom träna på sitt Taub-potpurri där i sommarkvällen och tonerna smiter ut genom ett fönster på glänt och blandar sig med doften av liljekonvalj. Tulpinerna – ja jag vet att dom heter Lupiner – som breder ut sig på tomten under sommaren hjälper ju en att leva här också. Fast vissa dagar tar dom såklart nästan andan ur en.
Men “bästa byn”. En tävling liksom. Kan Lo(o)s stå sig i den. Det beror på betraktaren såklart. Som alltid. Man bestämmer själv vad som är bäst. Ingen kan göra det åt en. Det är bara dom vankelmodiga som behöver andra som talar om för dem vad som är bra. Jag blir nog kvar här varesig Lo(o)s har ett eller två o’n. Jag blir nog kvar här fast jag längtar bort varje dag. Provence ligger ju kvar. Pyramiderna lika så. Jag behöver få ha längtan till dom intakt några år till. Ungarna har ju dragit härifrån. Det tycker jag är bra. Det urbana behöver de unga och de unga behöver det urbana. Dom klarar sig själv i den världen utan mig. Dragspelaren, jag och dom andra Lo(s)sborna har vår värld. Lite utanför sådär. Vissa dagar är den till och med bäst. Det tror jag bestämt.
