Vi är i ljusets tid nu. Klockan är tre kvartar över tio på kvällen när jag skriver det här och ljuset har segrat där ute. Vi såg det för första gången igår. Det smyger sig på. Är där helt plötsligt bara. Försvinner också lika plötsligt en dryg vecka eller två efter midsommar. Så man måste agera nu. Det är bara under dessa få dagar som man kan ta bilen för en midnattstur ut efter skogsvägarna. Se allt det där som lever där ute. Det som också finns där när ljuset ännu inte har segrat men som vi då som människor med begränsad sinnen inte lyckas upptäcka. Man måste bara älska det här. Men inte är det midnattsolen vi har. Den är bara som en avlägsen doft av den vårt nattliga skogsljus. Det är höjden som ger oss det här speciella, märkliga. Dag fast det borde vara natt. Men bara en kort tid som sagt. En kort tid då vi har fullständigt magiska nätter. Om man vill se förstås. Inte är blind för det lilla. Är man en enmeningsmänniska kan man naturligtvis inte se det. Man måste vilja mer än rubriker och enmeningar och hisspitchar för att se betydelsefullt som är det för att det är enkelt och inte kan förklaras i en rubrik eller enmening.
När vi flyttade hit trodde vi inte att det var sant. Vi stod där och stirrade. Färdades efter skogsvägarna. Såg ut över sjöarna. Mötte fjällriporna, björnarna, rävarna, trollen, tomtarna, älvorna och alla de andra som också förundrades och njöt av dag som aldrig blev natt. Vi som då kom från staden. Neon, nitritlampor och ljus också när det borde vara mörkret. Och så hamnade vi här då. Kallt. Det snöar på midsommarafton. Men ljuset det förtrollade oss. Tog tag i oss. Visst hade vi många gånger stigit ur bilen och fyllt lungorna med luften här. Bara stått där och andats. Dragit i oss av det friska och kittlande. Visst har vi glupskt druckit det goda vattnet som om det varit det godaste årgångsvin när vi kommit hit. Men det var ljuset kring midsommar som fångade oss på riktigt. Inte ens i Edsbyn, som är så nära, fanns det. Bara här. Som en hemlighet för dom som vill se det. Som orkar bry sig om något så oväsentligt som ljus på natten som fyller skogsklädda dalar och ger dom där Hälsingska bergen som rullar bort där i fjärran en alldeles speciell blå färg. Den som egentligen inte finns men borde finnas eftersom man ju ser den med sina egna ögon där i natten
Också sjön. Den Hälsingska sjön återspeglar det här ljuset om natten i en spegelblank yta där skogen och himlen avbildats och som bara bryts av fiskars vakande. Kanske måste också de ta sig upp till ytan för att verkligen se det de bara anar där nere i kristallklart skogsjövatten. Älgen som släcker törsten vid sjöns andra strand bryr sig inte om oss. Inte om fisken heller. Han dricker. Är man skogens konung så är man. Han bara finns där i natten som är dag. Precis som vi. Vid två är det fullt ljust. Vid tre värmer solen. Älvorna dansar. Alla vi andra ser på. Biljetterna är gratis. Det magiska släcker ner för att glittrande dagsljus skall få spelrum. Det som är enkelt att förstå. Det är dags att vakna för dom som inte bryr sig och inte vill se just det här och allt det andra som ligger där halvt fördolt. Mig har det fångat och jag är för evigt dess fånge i ständig fascination över det underbara. Tacksam för det.
