Category: Betraktelser & Berättelse

Det är koltrastens tid. Jag vaknar varje morgon till den. Ligger en stund och lyssnar. Låter musiken vara av under dan bara för att få höra den och njuta. Det finns inte vackrare. Bara lika vackert.

Himlen är blå när jag stiger upp. Sommarmorgon. En lätt ljummen bris ruffsar om ett hår som borde ha men ännu, av svårutgrundliga anledningar, inte grånat. Det enda som tycks fattas mig i ögonblicket är havet och vågor som rytmiskt och smeksamt över tidsepoker formar hårda klippor till lena sittplatser för den picknicksugne. Men doften når ända hit upp på berget med det stora gula huset. Doften av miljoner ton vatten i rörelse som drar längtansfullt i mig eftersom det en gång var vårt hem. En längtan man inte kan frigöra sig ifrån. Som gör att blockets begagnade segelbåtar ter sig som frihetsverktyg också för en landkrabba som mig. Skapar drömmar som inte nödvändigtvis måste bli sanna.

Men det är bergen som är vågorna här. Huset på kullen min segelbåt. Man måste upp hit till +400 meter minst för att verkligen se och förstå det. Hälsingska berg rullar bort i fjärran på samma sätt som havets vågor. Det är bara i en annan del av tidskalan det sker och det som är i intensiv rörelse ter sig stilla och varaktigt för oss bara för att vi lever våra liv på en annan hetsigare del av samma skala.

Men med henne som var kattunge nyss, liggande, sovande här bredvid mig på skrivbordet känner jag lugnet. Vi som fått en alldeles speciell närhet. Det är ännu tyst i huset och likaså i en sommarlovstrött skogsby. Till synes är det bara jag och koltrasten vaken. Humlen har tagit tag i sin nya pinne och gett sig av vidare upp mot himlen till all gudars ära eller kanske bara för att få se en glimt av havet där uppifrån. Eller kanske nöjer den sig, som jag idag, med vackra Hälsingska berg och dalar i egen rörelse över tidepoker. Vi två vakna som ser på världen från en kulle mitt i ett sommarvackert Sverige, njutandes av en koltrasts underbara sång. Jag tror vi båda är lyckliga just nu en stund i livet. Kan inte annat. Måste vara det. Men katten på bordet bredvid mig funderar inte över ens det. Den bara finns. Till synes nöjd i sin slummer också den. Med den tanken får Tisdagen börja.

Jag har alltid gillat det vackra men har för den skull inte haft behov av att äga allt det där förfinade och sköna. Det kan gott få finnas där för sig själv och ägas av andra om jag bara får titta på det ibland och förundras. Men bara titta. Inte röra.

Antagligen hade det varit bra för mig att ha haft en stark längtan efter ägandet. Man kan göra bra pengar som programmerare om man är lagd åt det hållet. I alla fall kunde man det som ung. Men just det har aldrig varit min drivkraft. Aldrig fört mig framåt annat än som ett sätt att betala räkningar och göre inbetalningarna till det gemensamma. Men som sagt det kanske skulle ha varit det. Om tio eller femton år är man pensionär då kommer det att märkas.

Men ju äldre jag blir så känns det också mer och mer som det varit ett riktigt val att sikta mot de mjuka värdena. För det är egentligen konstigt vilka minnen som ligger kvar klarast i huvudet efter att en massa år har passerat. För inte är det dom där gångerna när man tjänade dom stora pengarna eller fick ära och berömmelse skickad sin väg. Dom tillfällena får man leta efter långt ner i minnesbankarna. Nej det är en ledig eftermiddag metandes på en sten en solig sommardag tillsammans med sönerna. En dag då vi alla var yngre och visste om det. En annan eftermiddag i gräset tittandes upp på sakta förbipasserande moln där uppe på himlen. Doften av en nygräddad sockerkaka gulare än någon annan sockerkaka man sett, gjord på de första äggen från de egna hönsen. Samma hönsflocks kacklande glädje på julafton när dom fått en skål nykokt spagetti i julklapp. En annan sten vid ett brant stup där jag gav upp en andra gång i livet och lät samma liv byta riktning, bort från det trygga, och allt blev bra till slut för att jag vågade göra just det. En vandring in till stan, vin och grekisk sallad med henne som skulle bli min, den kallaste vinterkvällen någonsin i Uppsala. Sista kvällen i repan på Södran i Edsbyn innan jag gav mig iväg. Klippte av navelsträngen på riktigt. Blev för evigt själv utan vännerna.

Små saker alltså. Obetydliga kan tyckas, men kristallklart lagrade i minnesbanken med känslor, dofter, synintryck och sinnesstämning. Kristallklart lagrade antagligen för att det är viktiga tillfällen. Det stora är alltid i det lilla. Det är det åldrandet lär oss. Eller snarare mitt åldrande. Jag har inga sanningar att dela med mig av. Inte en enda. Jag försöker bara leva mitt liv.

Men egentligen känner jag mig inte så gammal. O-cool kanske. Har väl aldrig varit en av dom coola. Inte känt det behovet heller. Men känner att ett epitet som o-cool gubbe i Lo[o]s liksom passar en sådan som mig. För man får liksom inte göra vad som helst i min ålder utan att betraktas som lite löjlig. Att bli en o-cool gubbe i Lo[o]s ger mig liksom en fribiljett att ändå kunna göra det där löjliga. Excellera i löjlighet om jag känner för det. Men mest av allt vet jag ju att det retar alla som är tio år äldre och inte känner sig som gubbar om jag nu säger att jag är gubbe och det fyller mig en osannolik glädje löjligt nog. Nu skall o-xoola gubbar i Lo[o]s lägga sig och läsa Håkan Nesser’s sista om Barbarotti. Så det så. Godnatt!

Morgon dag 1: Jaha här växer man en decimeter om dan. Inte verkar gubben kunna tänka sig att fixa en längre pinne som han lovat.

Eftermiddag dag 1: En bra humle reder sig själv. En vägg får väl duga då.

Äntligen fick man lite hjälp – mot himlen!

Vi delar det här stora gula huset på kullen med många fler. Läraren och dom kvarsittande eleverna finns ju där på kontoret under mörkertimmarna så självklart som att natt följer dag. Några miljontals insekter i väggarna, under golven och i timmerstockarnas vindlande gångar. En och annan mus också helt säkert. Trotts alla katter i huset vet dom hur dom håller sig undan.

Men sen har vi också fladdermössen. Dom man kan ställa klockan efter. Samma tid på kvällen flyger dom ut för nattligt liv och för att mumsa på insekterna våra utelampor lockar till sig. Vi har alltid gillat att ha dom här. Stolta över att dom valt just vårt hus och vår vind. Men nu har dom blivit två kolonier. En vid varje skorstenstock. Fler fladdermöss kan naturligtvis inte bli annat än bättre. Trotts att dom bajsar en del dom rackarna. Men fladdermusbajs går att sopa upp. Vi får elda lite extra i den öppna spisen i vinter så att dom håller sig varma.

Men ibland blir det dråpligt såklart. Som när fladdermusen den där sommarnatten flög in genom fönstret. Karin duckandes under täcket och jag i kalsonger skuttandes runt i en sällsam dans med den flygandes i försök att få ut den måste ha sett komiskt ut. Eller kanske var det vackert. Jag har alltid drömt om och trott att jag skulle göra bra ifrån mig i en dans runt, runt i rosa trikåer (och en lite kjol) på tåspetsarna. Tror jag skulle se ut nästan som en ängel i o-cool gubbeversion då. Underbar! En slags o-coola gubbars hyllning till allt det levande och rörelse i världen liksom. Men det där med självbild är svårt såklart. Fladdermössen har sett mig dansa – snart på en teater nära dig.

Jag hinner tre varv på gräsmattan innan regnet börjar falla. För mycket för att fortsätta men tillräckligt för en för tidig paus. En stund tidigare har jag hämtat ut gräsklippan från garaget där den står bredvid snöslungan och idag tycktes den där snöskyffeln som hänger i taket ropa hånfullt på mig

“Jag tänker inte hänga här uppe så länge till din slöa gamle o-coola gubbe. Snart så är det vi och kylan igen…”

Men jag lyssnar inte så noga på en uppkäftig snöskyffel. o-coola gubbar i Los kan kosta på sig att slå dövörat till när man inte vill höra. En av dom bra sakerna med att bli äldre. Men den har rätt såklart skyffeln. Så vad gör ett sommarregn. Jag går in på låtsaskontroret och slår ett ackord på gitarren som har varit oanvänd alldeles för länge och därför är rejält ostämd. Orkar inte stämma nu. Går istället längre in där bland elektroniken och bråten och sätter mig och skriver det här betraktelsen. Regn går över och är inget mot vad det snöslungan och snöskyffeln påminner om så jag är lugn i sinnet. Det är ändå ganska trevligt med ett sommarregn utanför fönstret.

Humlen har växt en decimeter ovanför sin pinne. Det finns inte mer att klättra på och den ser besviken ut. Den vill upp till himlen och Gud. Sträcker sig uppåt med eftertryck. Måste dit. Den skall såklart få en ny längre stör när gräsmattan är klippt. En som når så långt dit uppåt mot andra världar som en jordisk pinne kan nå. Trodde inte den ville så mycket när jag valde pinnen. Det mesta i Lo[o]s stannar i växten halvvägs. Människor liksom tulpaner. Humlens längtan till Gud och himlar är något den får stå för själv. För mig räcker den här världen. Jag kan se det lilla och glädjas åt det mer än en grälsjuk hämdlysten Gud och en himmel som ter sig vara för tråkig till och med ur o-coola gubbars perspektiv.

Men visst har vi ändå något slags relation Gud och jag. När farsan dog svor jag åt honom och förbannade honom/henne/det för orättvisorna i hans/hennes/dets jävla värld. Men besinnade mig såklart efter ett halvår eller så. Vi har nämligen klarat av det där redan i ungdomens Edsbyn Gud och jag. Det fanns tillräckligt många där som inte lät sig växa för att i någon naiv tro tro sig behaga Guden. Dom som gjorde tvärt om mot Humlen. Höll sig tillbaks och förminskade sig till hans ära. Men jag och han/hon/det klarade alltså av det där med vår relation då tidigt. När jag inte var gubbe men redan o-cool. Sköter han/hon/det sitt så sköter jag mitt helt enkelt. Så har vi levt livet sedan dess. Min relation är alltså inte lik Nessers Barbarotti på något vis. Guds och min dialog finns inte alls utom möjligen när jag blir riktigt förbannad. Då brukar Gud få vara ställföreträdande dörr så att jag har något att sparka på. Annars går vi inte och mumlar och pratar och varken hatar eller straffar varandra. Vad jag vet.

Men å andra sidan vad vet jag. Man kan man väl tycka att den där vackra fågelsången jag njuter av är Gud. Hälsingska blånande berg som försvinner i fjärran och vågor som slår mot en berghäll där man slösitter med en kopp utflyktskaffe i kustbandet likaså. Att vi är en del av det där gudomliga allihop. Att det inte är så märkvärdigt. Att allt det där som finns ute i världen räcker som kyrka. Till och med o-coola gubbar från Lo[o]s är liksom med i det där. Det okränkbara livet, jämnvikten. Det som gör att sådana som jag har svårt att plocka blommor. Kränka det där levande. Jag kan gott åbäka mig ut till åkern och titta på dom sköna där. Njuta av det som är vackert utan att samtidigt ta död på det. Hade jag själv varit vacker och inte en ful o-cool gubbe hade jag nog helst velat att andra tänkt så. Inte tagit mig med den ägandes rätt utan tagit in mig i sina liv som en fri varelse. Så att jag som vacker och skön kunde lysa upp mångas liv och låta min skönhet förgylla fler själars tillvaro.

Men nu lyser solen där ute igen. Gräsklippare skall startas igen och slå sönder fågelkonserten där ute. Jag själv vandrar runt där i två timmar efter den burrande maskinen och funderar över livet. Frun plantera innehållet i kassarna från Mobackes. Vildvin skall sättas. Kan klättra nio till tolv meter till Guds ära. Vi får se om Lo[o]s lyckas hålla också den tillbaka. Själv hoppas jag på motsatsen. Väx ända upp i himmelriket till livets ära vackra vildvin. För här finns det livsrum och frihet skall du veta.

Jag sätter upp ännu ett sånt där myndighetsavslag där på väggen. Almi den här gången. Det har blivit många vid det här laget. Alla dom där nejen, men jag har inte sparat allt det negativa. Bara det positiva. Men jag borde gjort det såklart. Haft högarna kvar från Almi, Nutek, Vinnova och alla dom andra. I alla fall den första (1986) motiveringen för avslag.

“Datorer tror vi inte på, men kommunen (Ljusdal, min anmärkning) har en köpt en fax och det är framtiden”.

Jag var nyinflyttade här då och betydligt coolare och definitivt inte gubbe ens ännu. Sökte kapital till vårt teknologiska företag där skog och träd var grejen. Jag minns orden ordagrant. Besvikelsen över att inte bli förstådd under hemresan. Persondatorn skulle ju bli stor. Eller var det ju redan. Jag hade köpt en av dom första och varit med sedan det fanns något att köpa eller bygga. Men det är klart man kunde inteckna huset och skaffa kapital på det sättet den gången. Det behövdes inte mycket och efter några år var vi postens största kund i Hälsingland.

Eller nog skulle man vilja ha löntagarfondschefen dokumenterad med sina fina lokaler i centrala Stockholm som hämtade in sin sjuttonårige son att bedöma om min programvara var något att satsa på. Eller Vinnova som inte bedömer ansökan för att specifikationen är för stor. Hade man sagt samma sak om någon när det begav sig kom med TCP/IP. Sannolikt.

Men som sagt det har blivit många fler nej sedan dess. Eller om sanningen skall fram så har de avtagit sedan 90-talet. Jag har slutat skicka in. För varför sitta i dagar och fylla i ansökningar och oändliga formulär när det aldrig ger resultat. Man kan använda tiden bättre. Men nu det senaste året har jag naturligtvis varit mer desperat. Har inte velat vara arbetslös. Speciellt inte eftersom jag har en bra innovation att vila mig emot som jag dessutom satsat snart tretton år på. Jag vet liksom med persondatorer, grafiska gränssnitt, mobiltelefoner, internet att också m2m/iot är ett stort och växande område. Kanske det största hittills. Men kommentarerna liknar den om datorernas framtid. Eller internets framtid eller dom som sa att hårdvaruabstraktioner inte skull vara möjliga innan windows. Dom pratar på samma sätt om IoT/m2m grejer idag. Men vi måste tydligen vänta tills några Amerikanska killar (för sorgligt nog brukar det vara bara killar) pissar in området innan vi följer med. Jag kan inte annat än tycka det är tragiskt.

Karins farmor såg tomtar i blåbärsriset. Vilka demoner farfar såg vet han bara själv. Gammelmormor var klok gumma. Morsan som hon var. Så jag må vara förlåten jag med…