Category: Betraktelser & Berättelse

Såhär ser min bokhylla ut

Det är naturligtvis bara en del av alla papper man har som man anser har ett värde. Ändå rensar jag i alla fall en gång per år. Gamla böcker kastas motvilligt. Det skär i hjärtat att kasta en fullt läsbar bok men oftast vill ingen ha dem. Jag har skrivit ut mer än någon annan. Läst och fyllt pärmar. Antecknat likaså. Framför TV’n. Idéer tankar. Sida upp och sida ner. Ett sätt för mig att tänka. Fyllt pärmar med det också. Som man kastat efter några år när innehållet är gammalt.

En kompis skickade en artikel i helgen (http://www.wired.com/magazine/2013/04/dreams). Unga med tomma skrivbord. Tomma hyllor. Det som för mig är det synligt klara tecknet på ett tomt huvud.

Men jag ser ju det hos mina söner också (även om deras bokhyllor är rätt fulla (vilket hedrar dom) ) att man läser elektroniskt. Att man ändå har massor i huvudet. Att man litar på att informationen finns tillgänglig eller att man kan hitta ny bättre, uppdaterad nästa gång man söker.

Så man känner sig gammal. Jag trivs fortfarande bäst med att läsa tekniska saker på papper. Att kunna anteckna i kanten. Ha tre fyra böcker liggande uppslagna på bordet när jag jobbar med ett projekt.

Men att det skulle vara ett tecken på ett huvud mer fullt med kunskap, tankar och idéer får jag nog förkasta. Det är snarare ett tecken på att man är en historisk varelse numera och man får liksom finna sig i det liksom.

Ibland betyder så lite så mycket. Man skall tänka på det. Ibland kan det räcka med att lyssna en minut, lägga en hand på en axel eller bara stå där en stund för att rädda någons liv. Det är sant att en sådan handling inte hamnar i tidningen som hjältedåd av typen att gå in och hämta ut någon från det brinnande huset eller att krypa ut till vaken och dra upp den nästan drunknade. Men det är räddade liv. Det är inte handlingens hjältemod som skiljer det är bara betraktaren som fått för sig att hjältar faktiskt (o)verkligen ser ut som på film. Sotiga tuffa män och kvinnor med platta magar. Dom där som kameror älskar.

I själva verket gör dom ju inte det. De riktiga hjältarna är de som gör dom små sakerna. De som håller om och tröstar den som ångesten har i ett skruvstädshårt grepp. Som orkar stå så en stund. De som lyssnar med intresse på den gamle som berättar samma historia varje gång. Som låter handen smeka en rygg som annars aldrig blir smekt av en annans hand.

Hjältar bara finns där. De går inte därifrån när det hettar till. En hjälte kan du slå på käften när ditt inre skriker men han eller hon kommer ändå stå kvar där för dig som en orubblig klippa. De är sådana. De kan inte hjälpa det.

Men det är sant. De får sällan höra att de är hjältar. Så sällan att de oftast inte förstår det själva. Men så är det. Det är aldrig det enkla som är det stora. Det stora finns alltid längre ner och kanske är det just att det är så vanligt som gör det svårt att se. Men man kan se det om man vill. Man kan glädjas åt att dom finns också om man vill. Man kan tala om det för dom också. Man bör tala om det för dom. Ofta. Att dom är hjältarna. Att vi inte klarar oss utan dom. Vardagshjältarna.

Vi har varit ute och gått på en längre promenad i skogen. Sett färska björnspår men ingen björn. Lyssnat på porlandet från en vårbäck. Njutit till fullo av det. Vatten låter så olika. Droppens ploppande, de olika graderna av porlande och så forsens vrålande. Älskar dom alla och vatten. Den magiska dipolen. Känt solen värma bleka ansikten. Tagit emot. Sett två älgar. Var och en på sitt ställe. Kungar där. I sin del av skogen. Hur kan man röra sig så graciöst som en älg i riset. Undrar varje gång. Finns inget klumpigt hos dom trotts flera hundra kilo i rörelse.

Vår är ljus, is, vatten och värme. Dofter också. Inte alla angenäma men de måste ändå finnas där för att indikera riktig vår. Måste det. Förruttnelse är också liv som vaknat. Man får inte glömma det.

Jag vet att jag inte klarar mig utan det här. Måste ha det här. Ändå längtar jag härifrån ibland så det gör ont. Till stan. Utbudet. Människor med visioner och makt. Men utan det här så skulle jag förgås. Ätas upp utan att kunna försvara mig. Det är bara så. På gott och ont. Men om bara staden finns inom räckhåll så finns det hopp. Får jag leva i den ibland så blir alla delar hos mig tillfredställda. Nu njuter jag av det här nuet. Låter alla sovande delar hos mig vakna till liv igen. Precis som tussilagon i backen. Kanske är jag inte lika vacker, men vi delar i alla fall samma längtan efter sommar och värme. Vi öppnar oss både upp mot den blå himlen och den varma solen och viskar “kom fyll mig med värme och ljus”.

Helgstädad. Ja uppe i alla fall. Borde ta en genomgång av låtsaskontoret också. Men det får vänta till nästa vecka. Stora ytor här (och dammigt eftersom ingen längre gör något här längre). Nu handla. Sen låtsasjobba lite och sen helg. Bra plan eller hur?

Kunde gå ett varv på tomtens gräsmatta igår. Ja den är vår alltså och det är vår också. Hursomhelst det var oerhört skönt. Just vår baksida här är ett under av alla under. Hängmatta, grill och utebord med stolar hoppar här inne med förväntan över att få komma ut. Imorgon kanske bordet i alla fall kan få komma ut. Blir instängt på vintern. Åker varken skidor eller skoter så det är vägarna man har om man vill röra sig. Men de är så oerhört tråkiga att gå efter. Nu kan vi snart åka ut en bit utanför los för våra dagliga promenader. Ser fram emot det något oerhört. Lite hopp och spring i o-coola tjocka gubbar från Los också den här tiden på året.

Vill man se björn så är det bästa tiden nu. Alla ser björn här uppe. Det är bara att åka ut på första bästa skogsväg så är det nästan garanterad björnfrossa. Hona med ungar är väl den riktiga jackpotten i det avseendet. Härligt att se.

Trevlig helg!

Jag tar en banan. Jag är nämligen hungrig. Känner att jag förtjänar en riskaka också. Så jag tar en sådan med. En som skall smaka ost enligt paketet. Ja egentligen är det något kemiskt på dom som smakar ungefär som “ost”. Oklart vad ursprunget är egentligen.

Vårt skafferi är av typen gå in i. En tre meters korridor liksom. Längst in finns riskakorna. På vägen ut ser jag burken som bakchokladen brukar förvaras i. Måste se efter. Till saken hör att karaktär inte är en av min starka sidor. Javisst där finns lite choklad. Det gör den inte nu längre.

Det som började så bra urartade helt enkelt. Jag skyller på regnvädret. Vad är ett regnväder utan något gott att smaska på. Mins också att såhär var det också innan jag till slut lyckades sluta röka. Man får helt enkelt försöka igen, och igen och igen tills den finns där den där karaktären när man som bäst behöver den. Men just nu är jag en dålig människa.

Jag är en enkel man. Inte sådär märkvärdig. När jag gick i skolan så sa man “dem” och “de” kan du använda när du skriver men “dom” använder du i tal. Men förresten får ni göra som ni vill avslutande man. Det är sjuttiotal. Frihet råder. Man får både skriva “dom” och ha fria sexuella relationer och till och med dricka folköl i kopiösa mängder. Till och med göra allt det där på samma gång.

Men sen har ju 80-tal, 90-tal, tvåtusental och tiotal smugit sig på oss. AIDS och residenta gonorré bakterier också för den delen. Så det blir noga igen. Så noga att stora folkgrupper nu skriver “dem” när dom (!!!) menar “de”. Men man vill ju ha det så. Krångligt. Inte fan kan Syckel stavas “Syckel” det förstår ju varenda människa. Då kan den ju blandas ihop med “moped”! Dom som vill särskilja sig från dom “vanliga” och kan det där – och framförallt inte särskriver – har ju nu något att förskräckas över i sina annars så innehållslösa liv.

Själv gillar jag “dom”. Fram för mer “dom”. Det är liksom som “du” istället för “ni”. Mindre märkvärdigt och mer passande för enkla människor. Alltså sådana som mig.