Category: Betraktelser & Berättelse

Klarblå himmel och man måste ju helt enkelt inta lunchen ute efter avlyssning av gårdagens sommar med Björn Dixgård och Gustaf Norén (i Mando Diao till vardags). Bra sommarprogram har stått som spön i backen i år. Det är bara ett litet antal som fått mig att ge upp, stänga av och knäppa på de egna historierna. Alla sommarpratare fattar ju inte utan tror att vi är i Amerika och behöver höra framgångar staplade på varandra efter inledande berättelse om tomma fickor och låtsasmissär, men det är själva livet bra sommarprogram handlar om. Riktigt liv. Dagens, ja, eller snarare gårdagens då, var inget undantag utan gav en inblick i två, eller fler ändå, spännande liv. Som allas liv är fast man kanske inte alltid uppfattar det själv i varje kapitel där av sitt eget liv. Men där som annorstädes är såklart smaken delad. Jag talar bara för mig själv. Andra får tala fritt för sig. Hur som helst, som varandes o-cool gubbe i Lo[o]s kan man ju behöva få ta del av rockstjärnornas liv, i alla fall lite sådär på avstånd, det är väl så mycket som man orkar med.

Eftermiddagspasset får bli Joey Tempest här på låtsaskontoret. Man får liksom skynda sig och lyssna på missade avsnitt medan musiken finns kvar. Den är en kanonviktig del av den bild av sommarprataren man får efter ett program. Känns oerhört underligt att den inte kan ligga kvar. Men rättighetsindustrin riktar alltid de stora kanonerna mot det håll de inte behövs. Snacka om misslyckade typer. Fast det är såklart fel det också för också dom gör oftast ett bra jobb. Ibland och kanske oftare än vad ovetande skogstokiga gubbar som jag vet.

En tallrik Bollnäsfil och två ostmackor ute i solen med en kopp kaffe och Söndagens Svenska Dagblad som kom idag, det är så här, blir en högtidsstund. Inga moln. Lite vind men lagom varmt. Sätter mig under det av äpplen dignande äppelträdet och sitter där en stund. Gräset är vått under bara fötter. Torkväderleken har redan avtagit såhär i slutet av sommaren. Men det är skönt. Förbannat skönt att sitta där ensam, overksam och till ingen nytta. Ingen fågelsång hörs. Det är alldeles tyst nu här på berget. Det saknar jag. Nu får man vänta tills Mars någon gång när de första Talgoxarna börjar sjunga och de sjunger sånger om kärlek och hopp om att värmen skall komma och bestå. Men först höst, sen vinter. Svårtider.

Men jag gillar hösten. Blir lugn då. Kanske för att jag är höstbarn. Finns färre måsten. Man kan sitta där inne på kontoret och låtsasjobba i lugn och ro när det inte är så förbaskat ljuvligt längre därute, ja i år faktiskt till och med jobba på riktigt, kanske, antagligen. Jo, så är det ju. Men för omgivningen här så sitter jag såklart bara hemma då liksom nu. Det kan ju inte vara ett riktigt jobb att bara sitta såhär och trycka på tangenter, tänka och löda. Men jag har grannen, dragspelaren att diskutera sådant med. Som levandes på sitt dragspel hela livet så har ju inte heller han haft ett riktigt jobb i sitt liv. Men han är såklart erkänd. Jag har ju till och med föreslagit att vår väg skall döpas om efter honom. Tro det kan bli så, till slut. Han förtjänar det och det tror jag fler tycker. Den dagen det blir verklighet skall det bli en ära att få skriva hans namn som en del sin adress.

Men jag då, vad är jag? Jag kommer knappast att få någon väg uppkallad efter mig i alla fall. Jag är glad över tre eller fem eller sju delningar eller likes på facebook över något jag skrivit, men varken delningar eller ord kommer att förändra eller påverka världen det endaste minsta lilla. Det vet jag ju såklart. De har inte ens ett värde när de utdelas. Det ser jag ju när jag ser de som delas i hundratal fast än det mest är luft. Det är sammanhangen som lyfter människorna. Man måste ha människor runt omkring sig som lyfter en upp till höjderna, inte folk som trycker ner. Man får sorterar bort. Det går inte själv, då sitter man där bara och snurrar, runt, runt, runt, runt i en karusell tills man trillar av. Till och med farsan hade någon som lyfte upp och trodde på. Vad hade han varit utan det?

Men ändå är jag såklart långt bort ifrån att som grannens farsa sätta ett gäng dynamitgubbar kring kroppen och tända på. Jag har ju bestämt mig för att traska på redan som ung och han hade ändå kommit till vägs ände. Det finns fortfarande saker jag är nyfiken på, tack och lov. Annars skulle jag mycket väl kunnat gjort samma sak. Bestämma mig, tryck på knappen och goodbye. Som ett fallskärmshopp ungefär, där man vet att det går åt helvete. Fast det krävs nog en modigare människa än jag någonsin kommer att bli för att verkligen trycka in den där knappen. Det är jag säker på, men kanske handlar det egentligen bara om att bli tillräckligt desperat. Att sakna alternativ och flyktvägare. Jag vet inte. Hoppas jag aldrig kommer att få veta.

Men låtsasjobb måste göras fast det är bara det. När man rasar ut för stupet får man ta tag i de kvistar som sticker ut och hålla sig fast så gott man kan. Min kvist har har varit med i många år nu men nog fan känns det som om jag vill hålla mig fast vid den ett tag till. Håller den så håller jag så det är bara att hoppas.

Kära älskade,

redan när jag passerade Alingsås gjorde det så in i helvete ont i hjärtat för att jag saknade dig så mycket. Jag åkte faktiskt av och tänkte vända vid en mack bara för att få känna din kind mot min en sista gång igen innan… ja du vet. Fan vad jag älskar dig och hela ditt väsen. Jag är ingenting utan dig. Hur skall jag överleva timmar utan att få känna din kropps doft och få krama dig och hålla om dig länge, länge, länge. Din lilla näsa som jag tycker om så mycket. Ögonbrynen med de små små stråna som du låter fara upp mot himlen i en skarp både när du inte håller med om det jag säger. Hudens lena, mjuka textur som mina händer aldrig vill sluta smeka när de en gång hittat dit. Jag älskar dig. Har jag sagt det? Ja miljoner gånger såklart. Utskriket mitt i natten på Södermalm. Viskande ensamma i nattens sköna omfamning, bubblandes djupt nere i havet. Nyss sagt med gråten i halsen innan jag åkte. J A G Ä L S K A R D I G! Hörs det till Göteborg ända härifrån Alingsås nu när jag skriker det högt här i bilen? Nej jag tror inte det. Det bara ekar runt i en bil på väg mot Stockholm. Stannar där. Inte ens medtrafikanterna hör.

Jag skulle ju kunna ringa såklart men jag vet hur du hatar dom där meningslösa samtalen när du är jäktad och har bråttom. Annars går det ju bra såklart. Det är ju oftast du som ringer de där nojsiga samtalen. Hur många timmar har vi inte suttit långt ifrån varandra i våra telefoner och bara ätit och sugit i oss av varandras röster. Tankat kärlek över radiosignalslänkar som ömsom varit digitala, ettor och nollor, men också, mest, varit riktig genuin analog värme och kärlek mellan två människor på varsin ände av den där länken. Har jag sagt att jag älskar dig!?

Jag vill krypa upp bakom dig och lägga armarna om dig när du står där och skär lök så att tårarna strömmar. Kyssa dig på halsen och hålla om dig och lökgråta tillsammans med dig. Känna din kropp mot min och känna hungern som min kropp känner när den vill ha dig ännu närmare. Men fortsätta laga mat där i köket tillsammans med dig. Bli matade av dig med små smakprov, mata tillbaks med andra. Kyssa dig. Kyssa dig så att köttfärsåsen bränner fast och spagettin kokar över. Jag älskar dig! Kyssa dig när vi sitter på varsin sida om bordet och äter. Alldeles för lång ifrån varandra men jag kan se in i dina ögon som du ser in i mina och där är vi nära. Kyssa dig när vi dukar av. Kyssa dig när du startar diskmaskinen. Sätta mig i soffan med dig och en kopp kaffe och äntligen ha dig nära igen så att jag kan hålla om dig, krama dig, smaka på dig till kaffet blir kallt och du lyfter din hals och blottar dig för mig och för kärleken. Ja, jag älskar dig.

Den där munnen. Som kan snörpa ihop och bli till ett smalt, smalt streck för att du är förbannad för någon småsak. Som kan le så där vackert så att det liksom far en ström genom min kropp för att just jag är mottagare av det där leendet. Den jag kan följa konturerna av med mjuka fingrar. Fingrar som du nafsar på med tänder och smakar på men en varm tunga. Munnen jag kysser försiktigt. Låter mina läppar närma sig så att de bara nästan når, kittlar och sen närmare. Smakar på hela dig, blandar mig med dig, två munnar som äter av varandra och aldrig kan få nog för att de älskar varandra för mycket. För att deras ägare vill ha varandra, för att hela världen en gång konstruerades för att just dess två skulle få älska varandra. Du och jag kära, älskade.

Det kan inte hjälpas att jag vet att du kommer efter imorgon med flyg. Men hur skall jag överleva att ha dig så långt borta ifrån mig en hel natt och en halv dag. Att åka bort från dig istället för till kan inte bli mer fel. Jag älskar dig vännen. Har jag sagt det. Oj vad jag längtar till imorgon när jag får hålla om dig igen där ute vid Bromma. Efter det får du aldrig lämna mig igen min älskling.

Ångest har inte varit en stor sak i mitt liv. Det är bara några få gånger som den tryckt på riktigt ordentligt och egentligen har jag aldrig fattat vad mina vänner pratat om när de ojat sig över ångest i alla dess tappningar. Inte förrän en vinter för länge sedan. Vad jag minns var det inget som var annorlunda med den tiden än resten av mitt liv. Mycket jobb, dåligt med pengar, alltså precis som det brukar vara för oss som följer lusten istället för stålarna. Helt normalt alltså. Tro mig jag har haft tillfällen i mitt liv där jag borde känt ångest, men på något konstigt sätt så tickar min hjärna igång på något lösningsorienterat sätt, de där gångerna när det blir för jävligt, och finns det liksom inget att göra åt det hela så kan jag stoppa det åt sidan och koppla av i alla fall. Finns en snubbe i mig som går igång på krissituationer och blir lugn och jävligt saklig och metodisk. En bra kompis att ha ibland.

Men inte just den här tiden var inte den där polaren med. Jag la mig. Läste min bok, blev trött och skulle somna. Då började det. Hjärtat dunkade på, ökade takten, hjärtklappning som kändes långt ut i armarna och jag var helt säker på att jag skulle dö där och då. HELT SÄKER! Kallsvett såklart och så där låg jag flera timmar och vände och vred mig och mådde riktigt jävla dåligt där i natten tills jag utmattad somnade till slut och nästa dag förvånat vaknade och fann att allt var som vanligt igen. Jag dog inte. Jag skulle kanske hinna med det där jag ville göra ändå. En ny dag en ny chans, och jag var överlycklig över den.

Det höll på några veckor sådär. Ibland fanns det kvällar och nätter när man var befriad och de var som ljuvliga kvällar i paradiset, men resten av tiden samma jävla ångest tills en kväll flera veckor senare. Jag låg där och kallsvettades, väntade bara på att det skenande hjärtat skulle sluta slå för alltid och jag bestämde mig. Blev lite förbannad faktiskt. “Låt mig dö då förfan!” Jag blev helt enkelt varse att såhär kunde man ju inte leva. Men inte fan dog jag inte. Istället försvann hjärtklappningen nästan direkt och jag somnade lugnt och stilla. Samma sak nästa kväll och nästa, och nästa – jag upprepade bara “jag får väl dö då för fan”, en spottloska mot rädslan och kvällen efter det lugnt, ingen hjärtklappning, ingenting… Trollen var ivägjagade.

Jag fattade det inte då, men i mitt fall handlade det om att möta sin rädsla. Att tillintetgöra den. Man är rädd för själva rädslan men nästan aldrig det man tror man är rädd för. Drar man undan benen för rädslan så hittar man i bästa fall stadig mark att stå på. Jag gjorde det i alla fall. “OK, jag dör väl då” var lösningen. Värre kunde det liksom inte bli. Jag fattar naturligtvis att andra har värre lägen. Där det kanske inte finns något så konkret att ta på som jag hade. Men det fungerade. Jag är åter i situationen att jag inte längre förstår det där med ångest. Jodå lite mer såklart, men inte riktigt, och jag fattar att jag är lycklig som får vara där. För jag har följt med kvinnan på bussen som trodde hon skulle dö när hon åkte med den, sett dem som inte vågat öppna sina ögon för världen därför att den ter sig allt för skrämmande, tröstat dem som tvättat sina händer tills de börjat blöda för att bakterierna inte skall ta över. Jag vet att det är äkta rädsla som man upplever. Man måste bara vara där för att förstå. I det hela Inte alls olikt en sjukdom som ryggskott. Har man en gång haft det och krupit ut på toaletten och försökt komma upp på toalettstolen så förstår man sannerligen andra som har det. Fördömer gör bara de ignoranta.

Avslagen idag som om jag igår stoppat i mig allehanda, och för mycket av, centralsimulerande medel och under festen rökt fyra paket cigg. den ena girigt rökt efter den andra. Kroppen säger ifrån liksom. Ändå har det inte intagits alkohol eller annat eller ens rökts sedan gårdagen så det är något annat, kanske havet eller staden tog musten ur mig igår. Å andra sidan har jag väl rökt i mina dagar för att det skall räcka för att må dåligt ett helt liv. Under tider avlöste de bara varandra Marlboropinnanarna där framför datorerna. Minst två paket om dagen, de som var en absolut nödvändighet för koncentrationen. Ja, sluta var ju uppe på tapeten ofta såklart, än mer så efter att Karin lyckades och jag inte gjorde det. Varje försök att sluta gjorde att man rökte mer för att glömma att man misslyckades.

Jag tycker nog fortfarande rökare är trevligare människor än andra. Dom lär sig nämligen att socialisera där i rökrutorna och på de kyliga balkongerna. På olika möten har det onekligen ofta varit en stor fördel att vara rökare under åren eftersom man lärde känna varandra på ett mer intimt sätt med spärrar lossade och med känslan av att ha något gemensamt där i rökrutorna. De som de andra kring mötesborden aldrig lyckades med i sin ickerökande stelhet. Och nog fasiken är rökare lite gladare, trevligare och skönare människor! Men det är klart, nog skruvande vi rökare liter mer på oss där på mötet och blev mer okoncentrerade ju mer de där mötena bara snurrade på och på och på. Kanske kommer min ovilja mot ändlösa babblande möten från den tidens tilltagande nikotinsug.

Som rökare kunde man behålla koncentrationen i det oändliga så länge ciggen fanns där på en armlängds avstånd. Det går inte att vara koncentrerad en hel dag säger förståsigpåarna, men fråga någon kreativ person som använder nikotinet för att hålla den där koncentrationen levande. Med en ständig ström av cigarretter så fungerar det alldeles utmärkt, och javisst man var dessutom förbannat effektiv eftersom man rörde sig bort från arbetsplatsen, tänkandes, tänkandes för att ofta återvända med en lösning, just för man rört sig bort från problemet och tillåtit sig att se saker från ett annat perspektiv.

Men det är klart det är skit det där rökandet. Man dör av det där. Det kostar en jävla massa stålar. På Ulleråker som jag jobbade på under somrarna i Uppsala när jag gjorde fysiken till min, röktes det i kopiösa mängder. De gula på väggarna i rökrummen var fler millimeter tjockt. Men de lugnar liksom sinnet de där giftpinnarna. Tar sig in i huvudet och mildrar all den där paniken som kan finnas där och samtidigt sitter de där i munnen som en napp och ger händerna något att greja med. Man behöver sannerligen inte vara inlåst på en psykavdelning för att behöva dem som medicin för inre kaos. Förresten var de flesta där inne friskare än oss som är här ute. Livet gjorde bara ondare hos dem.

Men jag var tvungen att sluta såklart. Man röker inte sådär mycket och lever vidare. Jag kom på mig själv med att rota i soptunnan efter fimpar en kväll när cigaretterna var slut och nya inte skulle gå att uppbringa förrän nästa dag. Junkie-beteende. Så många gånger det fanns när man gav sig ut i vilket väder som helst för de där giftpinnarna eller valde dem framför ett paket mjölk. Jag visste att det inte fanns annat att göra än att ge upp det jag älskade mest i livet för att kunna sluta med den där skiten. Jag fick helt enkelt bestämma mig för att, OK jag kommer inte kunna jobba på ett tag nu.

Ett sådant beslut är svårt att ta för någon som älskar det där jobbandet. En psykolog skulle kanske kalla det flykt från världen att personen som lever sitt liv så egentligen inte våga leva på riktigt. Kanske är det så. Hur det än är med det så är det det just det där jobbandet som håller mig levande. Det jag inte är en riktigt fungerande människa utan och då i beslutvåndornas tick, tack, tick , tack visste jag, att slutar jag funkar inte det där. Jag kommer att vara död men förhoppningsvis vaknar jag till liv igen när vanorna och gifterna lämnar min kropp. Allt det kreativa som är mitt livsbränsle tar slut i samma stund som jag spolar ner de sista fem pinnarna i toaletten. Men jag gjorde det. Led. Var sur som en jävla ättika hemma i ett halvår. Min äldste son undrade bekymrat om pappa alltid skulle vara så där. Men jag klarade det till slut. Fick tillbaks kreativiteten också, gradvis först men sen satt den bara där i sin fulla kraft igen och jag var lycklig. Visst tjugo kilo tyngre blev jag. Det tog bara en höst att lägga på sig alla de där kilona men värt varenda jävla kilo var det. Tecken på att jag vann en kamp om faktiskt handlade om mitt liv. En missbruksmänniskas liv. En som iof inte blev knarkare då, men likafullt.

Ett tag använde jag cigarrer som utloppsventil. Cigarr, whisky och brasa. I dag behövs inte ens dom. Whisky och brasa fungerar. Feströker gör jag, javisst. Men eftersom det är fler begravningar i mitt liv än fester så är inte heller det ett stort problem. Och japp, rökare är fortfarande trevligare människor och jag inser motvilligt att jag är en av de där andra.

Har varit ute i världen idag. Först är det tolv mil till Edsbyn istället för sju, seeeeeegt, men efter en inhandlad kopp Cappuccino på Statoil i Edsbyn, en kanelbulle OCH en påse Vicks Blå så är det betydligt normalare mil ner till Gävle. Fru och son är med och det är dom som skall göra diverse inköp här i staden. Själv väntar jag på olika positioner och förses efter hand med ett ökande antal kassar där, där jag står overksam och väntar.

Finns det bara folk så gillar jag att stå och vänta för det mesta. Det är lite av min hobby att studera alla dessa människor och hamnar man i Gävle som skogsbo så inser man allt att det finns en jävla massa människor i världen. Jag ser ju på var och en av de där människorna att dom har en hel historia som dom bär på där inom sig. Hon där med hela livet i form av rynkor i ansiktet. Hon har såklart varit med om båda lycka och olycka i sina dagar. Två pigga ögon visar att de jävlarna ändå inte lyckats knäcka henne, fast de av fårorna att döma verkligen har försökt. Där går en kvinna med livet kvar inom sig. Det ler jag år lite för mig själv när hon vandrar vidare utom synhåll för mig.

Så är det den långe mannen med keps, halsduk och matchande skjorta. Det är varmt så halsduken sitter definitivt inte där för kylan skull. Han är kanske trettiofem. Hurtig. Har ganska säkert joggat på morgon efter att ha löst melodikrysset till en kopp kaffe, expresso såklart, två små koppar och en croissant. De han äter för att han vill vara Europe och för att hans fru köper dem, men som han egentligen tycker är fruktansvärt äckliga. Han vill egentligen ha sirapslimpa och appelinjuice, sån man köper på ICA, men har aldrig vågat nämna det. Jag ser i hans ögon att om femton år kommer han att revolutionera och skaffa en yngre fru och segla iväg med jazzmusik i öronen och sen dricka juice och äta sirapslimpa med västerbottensost i resten av sitt liv. Blev lite orolig där ett tag men tror de jävlarna inte kommer åt honom heller.

Den lilla flickan. Tretton kanske. Som svänger sitt långa ljusa hår. Ett barn ännu men nästan kvinna. Har börjat fatta att hon har något som män uppskattar i det där håret hennes händer far igenom och som hon kastar från sida till sida. Jag hoppas bara att hon låter kvinnan inom sig växa också så att hon inte bara blir ett tomt skal den dag när hon inte är den skönast varelsen i rummet och inte längre får all den yttre uppskattningen. Hon måste det annars kommer dom jävlarna direkt och sänker henne. Med hon fixar det nog. Jag tror det. Nu för tiden finns det tillräckligt många starka kvinnor i världen att ha som förebild och ta efter, sådana som också växt inuti.

Ja det är hundra andra också såklart, ja kanske tusen, som går förbi mig där jag står. Alla med sin historia. På några ser jag att de jävlarna redan har varit där, på andra ser jag har det framför sig, åter andra har gett upp, kommer snart inte vara med oss snart. Och så de sjuka och de som inte ens vet om att de är sjuka. Alla går de där. Alla bär de på boken om sina liv som om den skrevs skulle vara en storsäljare om ett stort liv. ALLAS LIV. Det finns inte ett enda undantag från den regeln.

Hemåt. Måste känna hav. Vid fiskeläget pratar jag med fiskaren. Jodå av honom kan jag köpa lax och abborre till halva priset. Talar inte om att jag är vegetarian. Jag inte fiskar han precis lagligt, nä så är de ju. Sälarna är ett elände och nog får jag en säljaktshistoria från i vintras. Och inte kommer han överens med henne som har fiskeboden bredvid. Hon skulle ha sålt åt honom istället för till den där idioten. Kustbevakningen åker förbi där ute och han blir orolig för sina olagliga nät, men vi pratar istället om hans åkerirörelse som han sålde för många år sedan, asfaltsläggarjobbet han haft i många år, cancern som nästan tog hans liv. Huset som hans farfar bodde i som ligger där bredvid. Nu till salu för en mille. Hans söner. Frun som inte finns längre. Ensamheten.

Jag står där en kvart. Ser boken såklart. Det är bara att fylla på med detaljer om man vill. Men vi skall vidare så jag säger hej. Om han får en sup ikväll så kommer dom jävlarna inte åt honom heller. Det är jag säker på. även om det kommer att var jäkligt nära såklart.

Sen på pizzerian i Söderhamn så sitter dom då runt omkring en alla dom där historierna igen. Han som är lite full vid bordet bredvid och som antagligen kommer somna i sina spyor om en timme eller två. Eller kanske inte och istället gå hem och runka ensam och sen somna odrömmandes i sitt pojkrum som han borde ha flyttat ut ur för flera år sedan om det bara fanns något jobb åt en mekaniker som honom. Och alla andra som sitter där har sina historier såklart och den ständiga strömmen av fordon med folk i, som passerar på gatan utanför likaså och alla de som går uppåt och de som åker eller går neråt har historier också liksom mannen som bakar pizzorna i ett accelererat tempo. Det är nästan så man tappar andan, så många bra, spännande, intressanta historier finns det i världen om man bara vill se dem.

Men jag glömmer dom en stund. Äter min goda vegetariska pizza, dricker en cola och ser ut över Söderhamn. Åker sen upp mot skogen igen, mot det där åskmolnet, närmare det hela vägen och för varje mil växer det till sig, blir majestätiskt som ett slott när vi nästan är hemma i skogen där alla dessa människor som överöst en med intryck idag är färre. Där det blir lugnare. Där man kan koppla av och smälta det man upplevt där ute i världen.

Japp Fredag igen. Dags att leta en film att titta på eftersom det övriga utbudet är fullkomligt omöjligt att se och jag vet att jag kommer att misslyckas med det och därför kommer att somna i soffan utan att ens ha druckit upp min whisky. Man kunde lika gärna fortsatt att låtsasjobba även på fredagskvällar egentligen men någon dag skall man ju sitta någon annanstans än på låtsaskontoret också om man nu skall vara en riktig människa.

Faktum är att jag alltid har försökt haft lediga fredagskvällar, också när jag jobbade på riktigt. Ibland gick det naturligtvis inte, det är den egne företagarens gissel, men ganska ofta ändå. Det var familjens kväll och jag var nästan en normal familjefar jag också. Ofta var det jobb resten av vecka, dag, kväll. natt. Min fru har varit oändligt tålig genom åren. Det går inte räkna de gånger hon suttit och väntat i bilar, på hotell, restauranger när jag “bara skall”. Alla som håller på med teknik vet att de där snabba jobben ofta tar mycket längre tid än vad man tror för att inte säg alltid.

Men det är som det är. Man måste göra det man måste. Som när jag fick en protes i axeln efter att ha krossat den i en olycka. På sjukhus i tio dagar samtidigt som jag borde jobbat med ett kontrakt för ett företag i Schweiz för resultattavlorna på OS-arenan i Zurich men alltså inte kunde men deadline närmade sig och så fort jag kom hem så var det ett måste att sätta sig att jobba. Så i med morfintabletter, lyfta upp armen på tangentbordet, köra musen med vänstern och jobba vidare var det som gällde. Jag fick klart jobbet i tid och välbehövliga pengar på kontot.

Det här med eget är inte alltid bara tjäna stora pengar och fuska med skatten som så många politiker tycks tro. Oftast handlar det om att jobba en jävla massa timmar bort från familj och vänner. För det får man pengar som oftast i slutänden är betydligt mindre än vad an skulle haft om man varit anställd. Räknat per timme då.

Men som sagt nu fredag och jag tänker vara ledig eftersom jag bara låtsasjobbar ändå så blir det ju iof ingen större skillnad men ändå. Det är väl bäst att säga godnatt helt enkelt redan nu.

Gävle imorgon istället för studiodag som jag först tänkte men då kan man ju passa på att lukta lite på havet på en gång och lyftas lite uppåt, uppåt sådär som man kan behöva som skogsmänniska.