Category: Betraktelser & Berättelse

Jag borde egentligen inte ens försöka berätta den här historien. Främst därför att kungen har förbjudit mig, men också för att den inte passar sig i det här forumet. Men jag berättar den eftersom jag vet att också här finns de som vill tränga under utan och undersöka det självklara. De som vill och måste få veta sanningen.

Jag befinner mig ute bland folket för att värva de modiga. Kvinna eller man är lika, det är modet jag är ute efter. Styrkan att gå sin egen väg, styrkan att stå emot det yttre trycket. Jag hittar dem såklart. Inte alltid på ställen dit solen når utan lika ofta i de mörka gränderna och fängelsehålorna. Råstyrkans män försöker vilseleda mig med muskler och platta magar, de vackraste kvinnorna likaså med falska attribut av plast och silicon, men det är som sagt inte deras egenskaper jag söker. Mod sitter i hjärtat och måste ha spridit sig ut med blodet i resten av den modiges kropp för att ha något värde för mig och mina likar.

Vi står nämligen inför förändringen. Världarnas förändring. Egentligen är det bara som det skall vara, förändring tillhör livet, men för att vi om bor här skall klara av det nya krävs mod. Mod i alla fall hos några som vågar stå emot och forma tidvattenvågen som kommer med förändringen. Valet står mellan att förföras av låtsasverkligheten och förslavas av den eller att fortsätta leva i den riktiga världen. Jodå, vi har redan förlorat mycket mark. På bussen ut hit till den nya staden satt alla djupt försjunkna i displayerna, ikväll efter kvällsmat utan diskussion kommer samma människor sitta framför hembioanläggningarna som serverar alternativ verklighet och lek, lek, lek så ända in i helvetet. Eller är det himlen? Paradiset?

De modiga måste våga stå emot den uppdiktade bättre verkligheten. Älska varandra fast än man inte tycker helt lika och fast än den egna kroppen har en fettvalk som TV-lekledaren skulle skjuta sig i huvudet för om hon vaknade med kring sin mage en morgon, en vacker sommardag, när stranden, den virtuella, väntade. De modiga måste kunna ge sig in i det virtuella världen för att lära, notera och se och sedan koncentrerade utföra sina uppdrag för att sen ta sig ut igen – det svåraste – och fortfarande uppskatta en koltrasts sång i närmaste träd. De modiga måste förstå och uppskatta bristerna lika väl som det perfekta, för inget av detta kan finnas utan det andra. Likformigheten finns bara i döden. Den virtuella världen är drömmen som man till slut – om man inte tar sig i akt – aldrig vaknar upp ifrån. Drogen som alltid håller den förlorade fången. Som gör människor till slavar. Kontrollerbara av dem som ingen borde behöva bli kontrollerade och styrda av.

Den gula rosen är vårt signum. Gul för att solen finns på riktigt och för att den åtta minuter bort värmer ansiktet om man vänder det upp mot den och låter celler ta till sig ljuset och värmen och då skapar liv i en kropp som borde får leva i den riktiga världen i varje liten stund som den föddes i för att göra och för att det är det icke perfekta som är det skönaste, vackraste, riktiga och verkliga.

Jag har sett havet idag. Obruten horisont. Egentligen är det det enda jag behöver. Lukten av ruttnande tång, vindarna, några tärnor och måsar och just det, obruten horisont. För nog anar man att det är ett runt klot man står på när man ser havet försvinna där i fjärran och nog är det en svag kurva om man vrider huvudet från ena till andra hållet. Det är för den här upplevelsen som jag bor i skogen. För den stora längtan. Tolv mil österut finns Östersjön och när saknaden blir för svår är bara att ta bilen och längta, längta, längta medan man åker den där en och en halvtimmen i en skramlig bil och sedan när man närmar sig och känner lukten av det där stora innan man ser det och sen det underbara när hela sinnet fylls av det där förbannade jävla skithavet som återigen har dragit en till sig och som man älskar så att alla jävla synapser i ens hjärna hoppar grodhopp av förtjusning när man då står där och ser ut över det igen. Det måste liksom till kraftuttryck för att uttrycka det man känner, så förbannat, jävla skitvackert är det. Men man stannar på land.

För det är ju så för landkrabbor. Vi står och ser ut över havet från en säker position på land. Vi som inte klarar dom där konstiga knutarna som inte ens heter knutar utan knopar för att vara ännu märkvärdigare liksom och utesluta landkrabbor. Vi som inte kan fatta hur man kan segla mot vinden. Vi som aldrig blev fiskare. De sjösjuka. Vi som hejar lika glatt på de som far fram med segel som de med motor omedveten om att segel är lite finare och att seglare verkligen inte nedlåter sig att hejar på dem i motorbåt.

Så inser jag då där på en brygga i Långvind, Hälsingland hur löjligt det här är. Stå här och älska havet. Njuta av fiskmåsar, tärnor och ljumma vindar som liksom smeker en och kittlar en så att man nästan eller snarare faktiskt fnissar lite förtjust. Det är säkert rea på Media Markt. Det är nog dit man borde åka och köpa sig fri från det här fåniga. Ingen ränta, ingen uppläggningsavgift, 60 månader på allt. WOW.

Men en svala som störtdyker ner mot vattnet och liksom svirrar av glädje över att få leva och snart få fara iväg till Kongo eller kanske svirrar den av den anledning det nu finns i form av tråkig vetenskaplig förklaring till det hela, den jag skiter i just nu, hur som helst förleder den mig igen rakt in i galen kärlek till hav och sköna vågor igen. Som en värsta Rönnerdahl fast utan blommor i håret hoppar jag ur kläderna där på bryggan och plumsar dansande i det sköna svalkande. Kan liksom inte annat. Måste kylas ner annars går den här havskärleken överstyr. Att allehanda turister finns i omgivningarna kan jag liksom inte bry mig mindre om förrän polisbilen en stund senare rullar fram där vid bryggan. Den bistra kvinnan och mannen i polisuniform i som stiger ur den med dragna pistoler ber o-cool gubbe från Lo[o]s att klä på sig alla kläder för att inte störa de känsliga som nu har klagat över förstörd semester, perversa lustar och äckliga nakna gamla gubbar från Lo[o]s, icke-coola till på köpet. Gör jag inte det kan jag sannerligen förvänta mig en påföljd och till och med rättegång om jag inte genast erkänner förseelsen här på plats. Förargelseväckande beteende är ett bötesbrott hävdar de två samtidigt som jag, fortfarande där i vattnet, tar några ryggsimtag till Prides ära. Varför ordningsmakten tittar bort har jag svårt att förstå, så mycket har jag nu inte att visa upp för världen ändå. Och även om jag nu tror på socialistiska värderingar, civilt motstånd osv så gör jag ju som polisen vill såklart. Med kläder på och efter löfte om att inte upprepa det förargelseväckande så åker de vidare för att göra det som poliser gör soliga sommardagar i en skärgårdskommun.

Själv åker jag upp mot skogen igen. Dualismen. Hur skulle det vara om man inte fick längta bort här uppifrån, västerut, dag ut och dag in. Hemskt troligen. Man skulle bli en skogslolla helt enkelt. Fyllt tomten med granar så att rullande Hälsingeberg skymdes och inte påminde en så mycket om havet de rullar ifrån eller om det nu är emot. Men där är ja inte än. Strax efter Voxna håller jag utkik efter poeten. Vill vinka till mästaren, men inte ens av honom syns ett endaste spår denna dag. Han jagar väl sina handbeklädnader i sin egen värld till allas glädje den gode mannen. Han är något på spåret där. Något stort. Kanske ser han raukar just idag. Jag hoppas det. Kontrasterna behövs sen i skogen och på kungliga holmar när isvinden drar in. För mig endast vidare hemåt, fast egentligen är väl havet mer hem eller hur det nu är om man skall krångla till saker och ting. Ett stort gult hus på en kulle i Lo[o]s får duga så länge krånglat eller okrånglat.

Jag sträcker ut mina armar rakt ut och sänker dem med kraft. Känner hur jag lättar men inte lyfter. Fast visst finns det faktiskt förändring där i nedåtrörelsen? Ett slag till med armarna – ett som sker med automatik – och jag rör mig bort från marken, uppåt, högre, lättare och för varje slag rör jag mig mot himlen med armar som nu blivit en örns vingar och ett jag som är örnen. Den stolte. Det är ingen dröm. Jag är klarvaken. Det är inga droger inblandade, jag behöver dem inte. Jag är bara jag och lika galen som när jag föddes och alla dagar efter det. Jag kan alltid bli örnen när det behövs. När jag behöver se klart eller fly från de zombifierade. En flyktväg.

Världen där ner blir liksom mindre som örn men konstigt nog också klarare och tydligare, skarpare. Rektorns hus där strax nere vid vattnet ser jag nu tydligt och igenom. Han som tror på systemet. Som driver det till sin spets. Elever finns till för lärare, lärare för honom och administrationen och han och allesammans för skolverket. Han ifrågasätter aldrig. Exekverar det som kommer uppifrån utan närmare eftertanke. Klagar möjligtvis över sällan nedsänd förändring för att det kräver kraft att byta riktning även om riktningsändringen är alldeles så liten. Men man kan lita på att han vrider sig de 0.2 graderna och att han också skickar budskapet neråt (aldrig uppåt), där klagoropen är ännu högre över förändring, och får också alla där att gå 0.2 grader ännu mer åt höger.

Att H2O är det enda hans elever kommer att minnas från kemilektionerna, att namnet Einstein, för att det tillhör en gubbe som ser skojig ut, är arvet från fysiklektionerna några år senare, att det mesta glöms bort, spelar ingen roll för honom. Allt skall vara som det alltid varit. Att man släcker barnets eld redan i elvaårsåldern bekymrar honom inte. Människor skall inte brinna för saker. Trams. Människor skall bli goda samhällsmedborgare som inte bråkar och tänker allt för mycket själva utan rör sig i flock. Lånar och gör sig ofria för att andra gör det. Tittar på tv showerna för att andra gör det. Köper elektronik för att glömma elden och den där viljan att utforska världen som det där barnet inom en gång hade. Innan…

Men örnen som nu är jag vet att den som brinner lär sig utan att behöva repetera. De brinnande är i sakerna, i världen, ständigt ifrågasättande det som är normerna, ständigt utvecklande sig själva och världen och aldrig någonsin död redan som en levande. Livsfarliga helt enkelt. Bråkstakarna. Lyckliga. Olyckliga. Kännande. De som bygger världar.

I samma område som rektorn, socialdemokraten. Hon hyllar de röda fanorna, sjunger Internationalen med känsla, objekt som visst betydde något en gång. Symboler som har tjänat ut och som borde ha bytts ut för trettio år sedan för att möta den nya tiden. Men hon tror att de gör henne sannare de gamla idealen. Fattar inte att de som skapade dessa symboler förändrade för att skapa en ny framtid istället för att krampaktigt hålla sig kvar i det gamla som drog ner dem som en blytyngd ned i, under, unket illaluktande avloppsvatten som högerspöken klämt ur sina kroppar.

De som ville framåt, vill förändra skapade de här symbolerna för utveckling och framtid. Inte som minnesmonument över svunnen tid. Men det är såklart makten som hägrar egentligen. Att få komma högre upp än rektorn som ju bor bättre, närmare vattnet. Att som han få bli en villig soldat under partipiskan och lagarna. Solidaritet är ändå bara ett ord. Broderskap är bara ett ord. Jämlikhet är bara ett ord. Ord som göms bakom gamla sånger och fanor som hölls av män och kvinnor som inombords brann för att förverkliga det som de och deras bröder och systrar stod för. Men om detta vet socialdemokraten inget för elden slocknade som elvaåring i en skolsal i en alldeles för dyr skola där ingen ville längre.

De är så få förändrarna nu för tiden, de på djupet, det såg örnen alldeles tydligt där uppifrån. Alldeles för få. Galenpannorna fick så sällan priserna nu här i framtiden. De som var förutsättningen för utveckling och liv. Alla delade villigt ut mer än sitt tionde till aktieklipparna, pappersmarodörerna, SPELARNA som girigt plockade åt sig, men ändå ville ha mer. MYCKET MER! Kyrkans män hade bara bytts ut mot mammons män och kvinnor. De som var ännu girigare. Allt liksom dog av utarmning där framför örnens ögon. Som växter som inte fick näring och bara vatten för att orka en dag till var de människorna. En sorglig samling egentligen. Utom den där lilla flickan där i sandlådan då såklart som såg hela världen där i sanden som bara ville, verkligen VILLE, eftersom hela hennes liv hängde på det, bygga klart sitt sandslott innan mamma ropade in henne för kvällsmat. Men hon var ung ännu. I höst skulle skolan börja också för en liten flicka som hon. Hon skulle säkert bli en av de där duktiga flickorna som de flesta flickor statistiskt sätt blev. Lydigt välja bort kurserna i arkeologi när syokonsulenten protesterade mot hennes tilltänkta yrkesval som statistiskt sett bara gav lycka inget arbete. Örnen hoppades hon var stark nog att också vilja bygga sandslottet av hela sitt hjärta också när hon fyllt tjugotvå. Hoppades verkligen det. Stark nog att också senare i livet byta det där tråkiga men välbetalda jobbet precis innan beslutet och hennes chans att bli befordrad kom och istället åka till Afrika och borra brunnar åt de som inte har brunnar för SOLIDARITETEN. Att hennes man uppmuntrade henne att göra det för BRODERSKAPET med henne och de långt där borta som fick vatten och att de båda levde i en värld där båda hade lika värde för JÄMLIKHETEN över, under, bortom alla gränser.

Men inte ens örnar med sin skarpa syn kan se in i framtiden. Även om de kan hoppas av hela sitt hjärta där bland molnen. FRIHETEN besitter de i alla fall.

Väldigt nära en tropisk natt också här o Lo[o]s. När jag la mig var det 19.6 här på berget där Pavarottis Koltrast sjöng så vackert för bara någon vecka sedan. Gissar att det faktiskt kan ha varit tropisk natt i andra delar av riket. Men det räcker såklart såhär. Återigen, det blir inte bättre. Hängmatta, Sommar i P1 och en bok är planen för dagen. Antagligen kommer jag också att somna en stund där i min svävande position under körsbärsträdet, men det får man ta. I alla fall sådana här dagar.

Sommar i P1 är av en synnerligen bra årgång i år. Väldigt få bottennapp hittills. Man lär sig att inte ha fördomar om människor av den där programserien. För den provocerande urfeministen och senare fotbollskvinnan levererar bättre än vad Niklas Z. och ett riktigt botten napp som the Red One gör. Det är det där personliga man är ute efter. Att få lära känna människan där bakom på riktigt. Framgång staplad på framgång ger inget. Man vill veta hur personen kände, tänkte, veta tvivlen, förstå euforin. Alltså det man får i vilken bra bok som helst. Sommarens upplaga har gett massor av detta. Skall bevara den i mitt hjärta som ett gott årgångsvin.

Senare mot kvällen finns det väl inget annat sätt att avsluta den här dan på än med att grilla någon god morot, men kanske däremellan svalka sig i närmaste badsjö. Naken då såklart, för också o-coola gamla gubbar i Lo[o]s kan känna pride. Men om just det där vet man inget här vid Lördag, 12:45. Vissa dagar får bara gå sådär som vissa dagar bara går. Hängmattans gungningar vår vara den enda klockpendel man bryr sig om. Var inte så där förbannat präktig du heller idag.

Andra augusti. Han som föddes hos Pavarotti, koltrasten, sjunger inte längre när jag går och hämtar tidningen. Kanske har koltrastar annat att göra den här tiden på året. Man skall förbereda flytt tillbaks till f.d. Pavarotti ägda ägor där nere i Italien om man nu faktiskt är Pavarottis f.d. koltrast eller också är han helt enkelt trött efter en hel sommars sjungande. Jag ger honom i alla fall stående ovationer för den här sommarens föreställning och sänder en tanke också till hans fru som födde upp tre ungar på egen hand, när han “bara” satt där i trädtoppen och sjöng ljuvligt för oss människor och andra här på berget. Allt är teamwork och man får inte glömma det ens i sig egen uppblåsthet.

Vi var till Älvkarhed och köpte getost igår, som iof blev en koost till slut, men var god i alla fall. Svalungarna satt där i klungor på ledningarna. Ännu ett tecken på det som skall komma. Vi åkte tillbaks över Söder om sjön – finns det vackrare ortsnamn – och där skulle man ju kunna bo. Ja det är absolut så. Sverige är liksom så fint som det bara går att bli just här.

De gamla kamraterna i Gävle börjar samlas på uteställena. På Måndag är det dags för dem. Lärare på väg tillbaks från ett långt sommarlov. Bra människor som behöver startsträckan för en hösts engagemang i andras barn. Skulle gärna velat ha en fot kvar i den världen, men bara en. För mig, en månad, sen är det slut på låtsasarbete här också. Dags att klippa sig och skaffa ett jobb. Jag drömmaren.

Tillsammans säger allt det där höst. Gillar man höst som jag så är väl det bra men efter hösten kommer vintern och den kan jag vara utan. Men det brukar gå bra fram till jul någonstans sen kommer svårmånaderna fram till Vasaloppet, då det vänder och finns hopp igen. Men som programmerare skulle man såklart kunna sitta var som helst och arbeta så man skulle väl dra iväg den där tiden till något ställe med värme och solsken och doft av hav och där det är lättare att leva. Men man gör såklart inte det. Man stannar och jobbar som en idiot under svårmånaderna istället. Det finns liksom inget annat man kan göra. Fördel Sverige liksom.

Men som sagt, jag gillar höst. Bort och fram mot mitten av Oktober någonstans när första snön brukar singla ner här är det bara skönt. Men man skall väl inte gå tiden i förväg. Det finns en hel Augusti först som nog måste anses tillhöra sommaren. Njuta av bärtiden och sol och värme ett tag till. Och visst har det varit en skön sommar i år. Behövde den efter förra årets ledsna sommar som liksom bara försvann. Betydligt bättre laddade batterier nu också än förra året och redo för stordåd ute på fältet.

Nu är det bara att vänta på säderärlornas ungars dödslekar framför bilarna. Den som vågar sitta kvar längst vinner. Det varar en tid, sorterar ut dom svaga från de starka, och sen är sommaren slut.

“Vänner skall man vara rädd om.”
Ja, jag tror på det där. Man skall vara rädd om vänner. Ändå är väl inte jag den som har varit det genom åren. Jag har liksom alltid tyckt det varit svårt att bara ringa och prata eller bara komma och hälsa på så där hipp som happ. Rädd för att störa såklart, och fast folk bedyrar att de säger till om de inte har tid så ligger det där mantrat om att inte störa djupt kvar inom mig och har gjort ända sedan jag var ung. “Tänk om jag stör!” Lägger man sedan till detta att jag jobbat 365/12/30/7 för det mesta och haft pass på sexton timmar i princip varje dag så hjälper det ju inte upp saker. De flesta vänner ger upp på en efter ett tag av förståeliga skäl.

Utom en då. Tony. Som alltid hör av sig och finns där. Som jag kan säga allt och precis vad som helst till och som kan säga allt och precis vad som helst till mig och om mig. Som aldrig gett upp. Som jag definitivt inte förtjänat att ha kvar som vän för det är alltid (ja i alla fall nästan) han som fått höra av sig. Men som finns kvar där ändå och som är helt olika mig och tycker olika i det mesta och beter sig helt olika mot vad jag gör i nästan allt. Men vänner är vi och har väl varit det nu i 37 år tror jag det är. Idag en eftermiddag i hans och hans sambos sommarstuga och det är som vi träffades varje dag fast det var ett år sedan sist. Rikedom är vad det är och glädje i en o-cool gubbes hjärta.