De var två systrar. Den ene stark och den andre svag. Dom sitter där på väggen framför mig på ett coloriserat svart/vitt foto. Hur mycket har jag inte att tacka dom för? För sagoböckerna när jag var liten i ett hem där böcker inte fanns. Tron på att det goda alltid besegrar det onda. För undulaten Jocke som lärde mig om döden där han låg orörlig på burgolvet en dag när jag kom hem från skolan, men som också lärde ut kärleken som kan finnas mellan en som är fri och en som är fånge och där den frie helst velat åka till Australien och släppa fången lös för att flyga fritt med de som är lika, men där den frie inte kunde det. Stockholmsdrömmen. Längtan efter en plats där det var möjligt, där självföraktet hos människorna inte höll dem tillbaks. Fotot på en stolt farfar och senare när den starke av systrarna redan är död sedan länge, en studio som ger mig glädje nästan varje dag. Jodå jag han tacka. Jag brukar hinna göra det. Har inte svårt att se vilka som är betydelsefulla för mitt liv. Men de gamla blev generade när man tackade från hjärtat så allt kunde man inte alltid säga. Fick ge i småportioner.
De reste iväg från Orsa mot Stockholm redan som unga. En död mamma. En pappa som sedan länge lämnat och funnits i Stockholm i många år utan att för den skull finnas. Syskon. Flickorna, kullorna reste ju först. Det var lätt att få arbete där i storstaden. Trädgårdsarbete, pigjobb, före det som rokulla, precis som farmor. Alla reste, utom de som ärvde så mycket att det gick att leva på. Det var ju samma sak i Hälsingand med för den delen. Men I Orsa så är gårdarna så styckade och styckade och så uppstyckade så att ingen endaste en av markerna till slut gått att leva på. Rättvisa. Sant. Men till vilket pris. Alla blev slavar.
Till slut var de där allihop i Stockholm. Farsan cyklade dit. Kunde väl inte vara mer än fjorton, femton eller något sånt. Bara cykelturen låter ju som en bedrift idag. Då en lösning för någon som inte hade pengar. Det fanns skyltar som visade vägen. Den starke systern fick bli förälder alldeles för tidigt. Ta hand om de mindre. Men hon tog hand om också senare, då när de andra klarade sig och flög själv. Den starke tog hand om den svage. Offrade ett helt liv för att göra just det och de två växte liksom ihop till ett för oss som stod utanför till just de där två på det coloriserade fotot.
Någonstans i det här fanns också min farfar. Inlåst på Långbro sedan många år. Han som knäcktes när hans fotografiska och mekaniska drömmar fick ges upp och han fann sig vara bonde igen. Det han inte ville. Det han en gång flytt ifrån som enda barnet, inte långt ifrån där jag sitter nu och skriver det här, där uppe på Hässjaberg, 1907. Det är enkelt att förstå att det inte kunde vara lätt. Var man enda barnet förväntades man ta över gården. Man reste inte bort. Men han gjorde det. “Bravo farfar” skulle jag sagt till honom om han lyssnat. Senare när barnen kom där i Klarakvarteren och tiderna blev sämre fick de flytta till Dalarna igen. Bli bönder för att överleva. Det knäckte honom på bara några få år. Han som ville annat, hamnade på Säters Hospital redan där en kortare tid under sommaren 1921, efter att ha börjat sova med geväret i sängen när marorna red honom som värst. Läkarens förklaring i journalen om varför han blivit sjuk “pat. har sysslat mycket med romanläsning långt in på nätterna sistlidna varför sömnen blivit obetydlig” etsade sig fast i mig när jag läste de där journalerna nästan nittio år senare. Så lika.
Jag fann min farfar. Letade upp hans journaler och hans rörelser genom livet när jag fick egna barn. När mitt eget ursprung helt plötsligt blev intressant. Hittade honom bara kilometer från där den plats min far fanns på och som han gjort till sin. Slump!? Jag vet att farsan blev glad för det här. Han hittade en far han aldrig själv haft han också. Ursprung ända tillbaks till femtonhundratalet. För endast en gång besökte han sin pappa där på Långbro. Man skämdes väl. Var för svag för att knyta banden bakåt. Men jag känner stolthet över min farfar. I en annan tid hade han säkert blivit något annat och fått ordning på sitt liv. Det är ändå bara ett oändligt kort avstånd mellan galenskapen och geniets världar.
Jag har skrivit en låt om honom förresten på min första platta Nestor Nilsson
Systrarna och också bröderna gillade att jag grävde. Konstigt nog gjorde dom det. Att allt det hemliga kom upp i ljuset igen. Att vi till slut kunde prata öppet om det här det som ingen någonsin nämnt med ett ord tidigare i mitt liv. Barnbarnens rätt är det ju att få veta sanningen, hela sanningen utan allt för många filter. Så en del fick jag fram. Mycket fick jag dra ur folk och det gjorde nog ont hos dem ibland men befriade och knöt upp knutar också. Men det mesta är såklart fortfarande inlåst i arkivens valv och en del bevarat in i döden som eviga hemligheter. Då är det bra att ha fantasi som kan fylla i luckorna. Den som ger hela historien i alla dess detaljer. Systrarnas historia, Nestor Nilssons historia och de två tidigare systrar som reste till Amerika där från Hässjaberg under första hälften av artonhundratalet (hur vågade dom) hoppas jag att jag någon gång skall få tid att berätta på riktigt. Man måste bara hitta den där tiden. Den kostar ju pengar. De man inte har. Skrivarstipendier är inte mycket att hoppas på, de delas ut bland de som redan har. Där är de skrivandes värld på inget sätt annorlunda än musikernas värld. Alla leker de fortfarande herren på täppan fast de borde vara vuxna vid det här laget, men de fortsätter bara att vaka noga så att ingen tar deras plast där på kullen samtidigt som de flesta av dem kallar sig Socialister. För mig som inte har en plats där ser det illa ut men kanske beror det bara på mitt perspektiv långt, långt, långt, långt där nerifrån. En dag skriver jag de där historierna i alla fall. Så det så.
