Category: Betraktelser & Berättelse

Sätt på den här låten http://open.spotify.com/track/2eLOl5ooGNFuDw9rb2QHJI Sätt dig i en skön stol eller lägg dig på en säng och slut ögonen.

Ser du vintern. Hur de iskalla vindarna drar över fälten och vägen som sakta driver igen med snö som lägger sig i vindbyggda drivor. Bilen som med stor möda och kraftigt slirande tar sig fram. En svart äldre bullig modell. Fyrtiotal eller trettiotal, jag är dålig på bilar, men kanske ger det en ledtråd till tiden. Popplarna som står där efter vägen som stadiga vakter i den kalla vinden. Danmark eller Tyskland kan det vara, kanske till och med Skåne. Och så han och hon som utmattade stapplar fram där efter vägkanten, båda med en varsin resväska i handen, den gamla billiga bruna pappmodellen, mödosamt tar de sig fram efter vägen i den djupa snön. Stickade halsdukar virade varv efter varv kring sina huvud som skydd mot kylan. Hellånga gråa rockar, gamla och slitna. På tok för dåligt klädda för de här vädret. Vad har de här ute att göra? Nu när det håller på att bli natt och allt. Varför har de inte sökt skydd för natten? Ingen av dem verkar ha så mycket kraft kvar.

Ser du hur kvinnan ramlar i den uppdrivna snön och mödosamt tar sig upp igen. Mannen har inga krafter kvar och orkar inte hjälpa henne upp. Han bara står där och andas innanför halsdukarna som om det är det enda han har krafter kvar för just nu. Men kvinnan tar sig upp och de fortsätter. Ser du det lilla insnöade huset, det enda, som står där vid vägen men rök virvlande ur sin vita skorsten. Hur paret knackar på men inte blir insläppta. Hur de bankar med nävar utan vantar. Det lyser i fönstren så någon är hemma men ingen öppnar. Hör du kvinnan orkeslöst gråta tårar som för länge sedan tagit slut. Ser du tåren i mannens öga han som förts nu släpper loss sin hela sorg återhållen av manlig fåfänga om att vara den starke. Hur deras steg blir ännu tyngre när de ger upp och vet att de inte blir insläppta in i värme och skydd för natten här heller.

Ser du mannen som efter ytterligare en bits hasade efter vägen sjunker ner med ryggen mot poppeln som om alla hans sista krafterna tog helt slut just där. Hur kvinnan sätter sig bredvid honom, liksom utmattad hasar ner och tar hans hand i sin och kysser den på ovansidan, sen lutar sig tillbaks mot poppeln hon också. Hur de två bara sitter där hållandes varandras händer. Händer som blir alldeles för kalla eftersom de inte skyddas ens av slitna rockars tunna tyg längre. Ser du snön driva upp kring dessa två. Ser du hur hon lutar sitt huvud mot mannen, hur hon sluter ögonen för att aldrig öppna dem igen. Ser du deras andedräkter bli svagare och svagare tills man inte längre kan skönja vattenånga eller ens spår av en andedräkt. Ser du snön som driver över dem, döljer dem mer och mer, som om världens skäms för hur de behandlas av de som borde vara medmänniskor. Ser du hur de två lämnar den här världen där i snön vid en poppel för länge sedan någonstans i Danmark, Tyskland eller Skåne. Känner du hur sorgligt det hela är men hur musiken ändå tröstar. För två som inte längre hörde till är resan slut just här vid poppeln. För dig och mig fortsätter den vackraste musiken en liten stund till.

Det otäcka med det politiskt engagerade jag känner är att jag inte vet vad de tycker och tänker om saker. Har ingen aning liksom. Det skrämmer mig från vetet faktiskt. Jag har hellre människor omkring mig som tycker precis tvärt om mot vad jag tycker än människor som jag inte vet vad de innerst inne tycker och tänker. För visst tycker de saker. Men alltid politiskt korrekt och de framför alltid åsikter som följer partilinjen till punkt och pricka. De beter sig precis som trollkarlar som försöker lura en och jag blir livrädd för de här människorna som inte tycks ha en enda egen tro, eller en enda egen åsikt. Som är som maskinerna jag jobbar med när jag inte låtsasjobbar, som gör det de är förprogrammerade att göra, inget mer, skit in – skit ut, ja fungerar ju på bra saker också såklart.

Ja till stor del beror den här känslan naturligtvis på att jag är en dålig “kamrat”, en som inte kan inordna sig i leden eller gå i takt och som varje stund inte har den minsta säkerhet över att det jag tycker eller om de övertygelser jag har är det rätta eller om jag måste byta åsikt nästa timme om jag blir övertygad, överbevisas, underbart tillintetgjord av de gyllene argumenten.

Men visst vore det roligare om alla tyckte det dom tyckte och sa det dom tyckte så alla tyckte till om det dom tycker.

Det finns mornar när man skulle vilja ha närhet till den ende Guden eller låt oss kalla han/hon/det “något”, som kunde materialisera sig eller i alla fall tydligt upplevas finnas där virtuellt så att man kunde få diskutera lite ingående om världen, universum och dess tillstånd. Då när tidningen är inhämtad och den som vanligt mest innehåller obegriplig ondska, toppat med strössel på sida upp och sida ner av total ytlighet. Frun gick till jobbet redan innan min väckarklocka gav telefonväckarklockors underliga ljud ifrån sig och jag med bestämdhet visste att jag skulle få vara med en dag till, yngste sonen tog bussen till Ljusdal och studierna. Kvar en katt, som undrar var hennes bästa vän är, och så jag en gammal o-cool gubbe. Ingen att diskutera med således. Han/hon/det har väl fullt upp med att välsigna stridande parter på alla möjliga sidor i alla möjliga konflikter, där levande våldtas, dödas och plågas, om nu han/hon/det överhuvud taget finns.

Så jag äter två skivor Looslimpa med ost där på morgonen. Det må vara gott ibland men klumpen i magen efter att de är nedsvalda startar en jäsningsprocess där nere utan likhet med något annat, trycker på. Det tar en dag att bli av med den där klumpen. Så normalt låter jag bli de där sirapslimporna på morgonen. Inte idag alltså. Två Looslimpsmackor får vara ställföreträdande Gud denna morgon. Men inte ens dom svarar såklart. Dom vill tysta och ohörandes bli tuggade och svalda, inte bli utsatta för en liten människas frågor om världen och universum. Så man ger upp. Tittar på katten som stryker sig där nere mot benet. Ger henne en ostbit som hon äter upp och eftersom hon har mer liv i sig än mig rusar hon snart iväg efter imaginära lekkamrater till synes obekymrad för det som händer och det som kommer att hända.

Inte ens i duschen finns han/hon/det. Bara vatten och tvål och en fet mans kropp nu uppumpad på fel ställen av jäsande Looslimpa som också står en upp i halsen. Man borde tagit den där hårdmackan ändå, men ingen ide’ att gräma sig nu längre såklart. Gjort är gjort. Man får stå sitt kast. Ensam i huset behöver man i alla fall inte smygrapa. Det är bara att släppa på vid behov.

Men inte ens duschen ger lindring åt ett huvud som vill ha svar idag. Ibland är den en bra ställföreträdare till han/hon/det när den omsluter en med varmt, mjukt uppsökande vatten, lite som om man låg i hans/hons/dets hand och fick ur sig allt där man bär på och strilandet av vatten är det enda ljud man hör. Jag kan ofta stå där ett tag. Njuta och fundera. Men inte idag. Varmt vatten på kroppen räcker inte som lösning idag. Behöver få värmen in i hjärnans vindlingar och tankesystem också. Bädda in de vassaste tankarna i lite bomull.

Så te. En vanlig Earl Grey. Man tröttnar aldrig av någon anledning. Bergamott och teblad och lite varmt vatten. En stor kopp som värmer händer och som jag bär ner på låtsaskontoret. Tvåhundrafemtio kvadratmeter ensamhet, men rutin i ett liv som behöver rutin och låtsasjobb för att funderingar och avsaknad av en han/hon/det som ger svar inte skall kännas för mycket. Ta sig hela vägen in. Det är den stora flykten. Kanske är det i en grotta man skulle sitta ensam och fundera. Bara sitta där vrångt tills universum svarar. Men det är väl egentligen just det min vistelse i Lo[o]s är. Flykten från det där andra som jag såklart bara kan låtsas att jag någonsin skulle ha haft. Ensamhet och gemenskap handlar inte om att ha människor omkring sig. Det handlar om hur man känner inför de man har omkring sig. Man kan känna sig lika ensam som varandes själv som i en arena med trettiotusen. Kanske är man till och med mer ensam där bland de många. Så jag plockar fram och öppnar ett vitt ark. Skriver det här. Känner lindringen komma. Så fungerar orden för mig. De jag vet att just du kommer att läsa. Ja, till och med ända hit. Då blir jag glad. Än finns det någon som lyssnar då ändå. Till och med svarar ibland. Kan det vara så att det är vi själva som är han/hon/det? Då är ju Gud funnen då till slut. Med det kan jag börja låtsasjobba denna dag.

Vill jag uppåt så fungerar det här.

Vill jag nedåt så fungerar det här.

Var och en av dem är ett piller som kan användas efter behov och som tar mig dit jag vill. Dessa två plus Alvedon är de enda som styr mitt liv, låt vara att jag behöver ganska stora mängd av de två första i ganska lika omfattning.

Det är de som är nöjdast med tillvaron som är de farligaste. Det är där bomberna och explosionerna finns dolda i det gulliga och perfekta. Det är hos de där människorna som du aldrig hör klaga på något endaste lilla alls som det farliga finns, i leendena, ytorna och avsaknaden av magar, rynkor och hängbröst. Hela deras värld ter sig helt perfekt, alltid och i allt, tills den en dag inte är det, när bomben briserar med en jävla smäll och allt det där perfekta faller samman i rykande högar. När allt det där fina, leendena och ytan bara visar sig egentligen vara stubinen som brinner, från långsamt till snabbaste snabbt bara beroende på i vilken grad förljugenheten i tillvaron har varit.

Ju äldre man blir ju oftare ser man explosionerna. Det smäller runt omkring en hela tiden i den här åldern. Kanske också inuti en. Smällarna när illusionerna och vanföreställningarna rasar samman som sprängda ej längre nyttjade skyskrapor. Varför bor du i det där huset? Varför kör du den där bilen? Varför lyssnar du på den där musiken? Varför lever du livet i den här stan? Varför, varför, varför… i evighet, amen. De flesta svarar så snabbt och så självsäkert och uppövat på frågorna. Vet svaren. Behöver (fast läs vill) inte tänka efter. Tills bomberna briserar och frigör tvivlet. Öppnar upp Leonard Cohenska sprickor så att ljuset kan få komma in och de verkliga svaren blir synliga för världen och de som trodde på sin väg. Då kan man börja om eller hitta nya lögner. Det är val man har i det liv som är ens eget. (Tänk på den du Ola. 😉 )

Jag tröstar mig med en glass och lite godis. Bridgeblandning. Gamlingarnas godis. Steget före Danske kungen och Polkagrisgodis. De senare sånt man bara behöver suga på så att man inte sabbar dyra löständer och/eller implantat. Men än så länge Brideblandning alltså. Steget före slutstationen men ändå åldringarnas godis. Lättuggat, tandvänligt. Eller ja tandvänligt kan väl diskuteras antar jag.

Magar kan fungera som godisskål likaväl som maskin för nedbrytning av detsamma. Bra tycker jag!

Tröstad blir jag väl egentligen inte. Bara tröttare…