Category: Betraktelser & Berättelse

Såhär -bilden – har jag tillbringat eftermiddagen efter gräsklippning, inmundigande av lite överblivna chips, inmundigande av en av sonen tillverkad kladdkaka med kaffe och utbärande av baden-baden stol som iof inte får kallas baden-baden stol men i allt liknar en. Allt i tur och ordning och utan att bryta mot en endaste lag, tror jag.

Bok såklart. En Henning Mankell, inköpt för en tia jämnt på Myrorna i Gävle. Men Äppelträd och blå himmel har alltså konkurrerat starkt med Mankellisk berättarkonst. Av någon outgrundlig anledning har jag däremot lyckats hålla mig vaken. Detta faktum straffar sig säkert i soffan om en liten stund. Efter nyheterna någonstans när jag börjar känna mig lite uttråkad på magasinsprogrammens glittriga människor. Ibland är de sjuka istället för glittriga, lever sina sjukdomar, är ingenting utan dem. Man får liksom hoppas att de aldrig blir friska för då har det inget kvar att leva för alls längre. Sen finns det de som bestiger berg, dyker djupt eller fryser, ja eller svettas bland sanden i Sahara samtidigt som de står på ett ben på en motorcykel. Ungefär då, när dom (ja, det skall stå “dom”) kommer fram brukar jag somna därför att de inte finns något i deras historier som är värt att lyssna på längre mumlande “jag har hört allt det här förr på skolgårdarna i ettan, tvåan, trean och hela vägen upp till gymnasiet…”

Bredvid mig i den baden-baden liknade stolen växer eken stolt.

Ja den är bara tre år och växer precis på gränsen där ekar växer överhuvudtaget. Så man får visa den lite förståelse för att den inte passerat en halvmeter ens. Om femhundra år står den där kanske här fortfarande, Om ingen vedbrännehungrande Lo[o]sbo som kommer efter mig har sågat ned den innan dess. Här sågar man ner allt som kan brännas upp och inte har barr. Hursomhelst så får man betänka det man gör i närheten av det här trädet eftersom den minns allt långt efter att en annan är förmultnad ned till molekyler. Respekt. Känns lugnt för eftermälet med lite vila idag eftersom den föregåtts med i alla fall ett visst mått av arbete.

Men efter att klockan slagit sex kommer knotten. Ja, inte har de varit så svåra i år egentligen. Solen och torkan har hållit dom på avstånd. Men det är i alla fall inte skönt att ligga i solstol som ser ut som en baden-baden men inte få kallas det när de börjar intressera sig för ens AB Rh negativa blod allt för mycket. Synd egentligen för annars kunde man stanna här istället för att sätta sig framför TV’n. Bara somna in här när man inte längre kan läsa för att mörkret lagt sig och sen låta solen väcka en under morgondagen någon gång när den gitter göra det.

Kanske hade man inte då heller blivit hypnotiserad där framför tv-rutan med tron om vilken människa man borde vara. Trott tvärtom liksom och varit nöjd med den man är. Som man borde vara. Som alla borde vara. Men hur skulle världen se ut då egentligen? Om krullgåriga ville vara krullgåriga!? Om de rakhåriga ville vara rakhåriga!? Om ljushyade verkligen ville var ljushyade!? Om mörkhyade – de man absolut inte får säga “negerboll” i närheten av, ungefär som man inte får nämna kriget bredvid en tysk – verkligen var stolta över att vara just det. Världens affärsmekanismer skulle stanna tvärt. Ekonomier skulle kollapsa. Pseudodiskussioner skulle… ja de skulle säkert fortsätta. Människor skulle fortfarande säga “chokladboll” i tron att de verkligen är de stora befriande världsförändrarna, sitt eget beteende skulle de däremot aldrig ändra på där i sitt hypnotiserade tillstånd. Men skit samma. Jag sover i soffan istället och håller käften för nu blev säkert någon jävla idiot upprörd igen och hatar, hatar hela vägen in i helvetet.

Tio grader ute och jag är vaken fortfarande. Trodde det var dags att ta in frysande citronträd men det var precis tvärt om, det är jag som borde tas ut till varmt citronträd. Borde var ordet. Godnatt vänner!

Ont i halsen, trött, laddad med en påse “lördagsmys”, förbereder jag mig för att släcka de mycket verkliga lysrören här på låtsaskontoret för att bära upp mat, tillaga och äta densamma med fru och son och sedan lojt sjunka djupare och djupare ner i den gröna soffan från IKEA – jag tror med täcke – som jag sedan inte tänker stiga upp ifrån förrän jag senare ikväll vaknar av mina egna snarkningar och det är dags att gå och lägga sig. O-coola gubbars fredagsliv. Inget att ta efter för de unga eller för de som fortfarande kan hitta en annan sysselsättning när fredagsledigheten sätter in.

Fredag igen. Omöjligt att förstå, det var ju en helt annan fredag alldeles nyss. Jag vill liksom bromsa tiden men ju mer jag försöker desto mer accelererar den. De äldres förbannelse eller lycka. Som vanligt finns det två sidor på det här myntet också. Man behöver inte längta och tråna så mycket inför framtida händelser, de är över en fortare än man tycks hinna blinka. Brobyggen och vägbyggen som i unga år tycktes ligga där någonstans långt bort i framtiden tycks nu överkomliga och förefaller inte ta så där mycket tid som man tyckte då. Blir klara på en sju åtta år, ingen större sak med det alltså. Att tiden då också tar stora tuggor i det liv och den tid man har kvar, utan att man ens egentligen hinner blinka, kanske inte är så konstigt.

Fredag innebär annars att dammsugaren åker fram igen. Först det tråkiga, sen det roliga. Jag fungerar så. Disciplin eller självdestruktivt beteende, för jag når sällan fram till det roliga. Jobbar eller låtsasjobbar bara. Eller också är det roligt jag har hela tiden. Det beror väl från vilket håll man betraktar spektaklet. Är man i kolgruvan så så är väl allt här uppe i ljuset gudabenådat.

Lillkatten, Petite, följde med till låtsaskontoret när jag gick ner med min tekopp för att skriva det här. Hon vill gärna vara med och ännu mer så sedan Tingeling dog. Stryker sig kring benen och vill ligga nära hela tiden. Dom var kompisar dom där två. Tingeling tog på sig både mammarollen och kamratens roll när Petite föddes av gammelkatten som också var Tingelings mamma. Saknad är hon. Det blev tomt efter en vän man haft omkring sig i elva år. Ingen väntade som det alltid har väntats när vi kom hem från Ljusdal igår. Ingen kommer fram och hälsar där i soffan innan hon stolt och lite överseende går går vidare till Karin, den hon älskade. Bara en katt. Javisst är det så för människor som inte kan ta ett endaste steg utanför sig själva och se tillbaks på det som går att se. Mer än så för den som kan älska.

Tekoppen är bara halvtömd än så länge så några rader till måste jag nog skriva. Det är bara fem grader ute och nu har ändå solen värmt upp en del. Det var nära frost i natt och i eftermiddag får citronträdet komma in för i år. Det kalla är redan här. Jag är livrädd för den där kylan. Som jag har frusit här på kontoret under svåråren. Jobbat stillasittande i 10,9,8,7… grader tills hela kroppen blivit stel och huvudet liksom också tappat skärpan. Varit tvungen att gå upp och stå vid ett ensamt element en stund och tina upp för att klara nya pass. Men vi klarade det. Vi tog oss igenom med ungar och allt. Det är bättre nu såklart på alla vis och jag lärde mig förnöjsamhetens läxa. Kanske var det meningen med allt. Att det ingick i planen för att bli den jag blev och skall vandra härifrån som.

Men jag ser botten i min tekopp nu. Dags att stoppa öronsnäckorna i öronen och vandra uppåt för städning. Som jag sagt tidigare så gillar jag det där med städning bara jag har musik i öronen. Det mesta fungerar liksom då. Sen är det skönt att få lite ordning på alltihop så man kan sova lugnt där på soffan ännu en fredagskväll här i augusti efter att förgäves sökt efter en film värd att titta på. Som alla fredagar alltså men det finns tröst i det också om man nu faktiskt är en av de levandes.

Sätt på den här låten http://open.spotify.com/track/2eLOl5ooGNFuDw9rb2QHJI Sätt dig i en skön stol eller lägg dig på en säng och slut ögonen.

Ser du vintern. Hur de iskalla vindarna drar över fälten och vägen som sakta driver igen med snö som lägger sig i vindbyggda drivor. Bilen som med stor möda och kraftigt slirande tar sig fram. En svart äldre bullig modell. Fyrtiotal eller trettiotal, jag är dålig på bilar, men kanske ger det en ledtråd till tiden. Popplarna som står där efter vägen som stadiga vakter i den kalla vinden. Danmark eller Tyskland kan det vara, kanske till och med Skåne. Och så han och hon som utmattade stapplar fram där efter vägkanten, båda med en varsin resväska i handen, den gamla billiga bruna pappmodellen, mödosamt tar de sig fram efter vägen i den djupa snön. Stickade halsdukar virade varv efter varv kring sina huvud som skydd mot kylan. Hellånga gråa rockar, gamla och slitna. På tok för dåligt klädda för de här vädret. Vad har de här ute att göra? Nu när det håller på att bli natt och allt. Varför har de inte sökt skydd för natten? Ingen av dem verkar ha så mycket kraft kvar.

Ser du hur kvinnan ramlar i den uppdrivna snön och mödosamt tar sig upp igen. Mannen har inga krafter kvar och orkar inte hjälpa henne upp. Han bara står där och andas innanför halsdukarna som om det är det enda han har krafter kvar för just nu. Men kvinnan tar sig upp och de fortsätter. Ser du det lilla insnöade huset, det enda, som står där vid vägen men rök virvlande ur sin vita skorsten. Hur paret knackar på men inte blir insläppta. Hur de bankar med nävar utan vantar. Det lyser i fönstren så någon är hemma men ingen öppnar. Hör du kvinnan orkeslöst gråta tårar som för länge sedan tagit slut. Ser du tåren i mannens öga han som förts nu släpper loss sin hela sorg återhållen av manlig fåfänga om att vara den starke. Hur deras steg blir ännu tyngre när de ger upp och vet att de inte blir insläppta in i värme och skydd för natten här heller.

Ser du mannen som efter ytterligare en bits hasade efter vägen sjunker ner med ryggen mot poppeln som om alla hans sista krafterna tog helt slut just där. Hur kvinnan sätter sig bredvid honom, liksom utmattad hasar ner och tar hans hand i sin och kysser den på ovansidan, sen lutar sig tillbaks mot poppeln hon också. Hur de två bara sitter där hållandes varandras händer. Händer som blir alldeles för kalla eftersom de inte skyddas ens av slitna rockars tunna tyg längre. Ser du snön driva upp kring dessa två. Ser du hur hon lutar sitt huvud mot mannen, hur hon sluter ögonen för att aldrig öppna dem igen. Ser du deras andedräkter bli svagare och svagare tills man inte längre kan skönja vattenånga eller ens spår av en andedräkt. Ser du snön som driver över dem, döljer dem mer och mer, som om världens skäms för hur de behandlas av de som borde vara medmänniskor. Ser du hur de två lämnar den här världen där i snön vid en poppel för länge sedan någonstans i Danmark, Tyskland eller Skåne. Känner du hur sorgligt det hela är men hur musiken ändå tröstar. För två som inte längre hörde till är resan slut just här vid poppeln. För dig och mig fortsätter den vackraste musiken en liten stund till.