Category: Betraktelser & Berättelse

Plötsligt exploderade hela jävla berget här utanför. Kärnvapen. Vårt hus, Lo[o]s utplånat. Dags att dra härifrån fort som fasiken. Av James Bond bruden syns intet.

forts…

För en liten stund sedan störtade ett Cessna här utanför på berget. Det blev en jävla smäll så att hela berget skakade och efterföljande eldsvåda när flygfotogenet tog eld. Turligt nog så klarade sig piloten, en ung tjugofemårig tjej, med bara mindre blessyrer och ett brutet ben. Hon hoppade helt otroligt modigt bara ut rakt ut innan planet slog ner och landade i grenarna i en av de stora granarna här utanför. Det brinner jävligt mycket uppe på berget nu och vi är rädda för att det skall sprida sig ner mot byn och fram till huset. Men brandkåren år påringd så det skall väl ordna sig.

Tyvärr pratar hon bara ryska så jag förstår inte vad hon säger men hon har fått lite kaffe och jag har spjälat hennes brutna ben i väntan på ambulans. Mun mot mun metoder och likande var ju inte att tänka på eftersom hon var vid medvetande och inte vet jag vad frun skulle tycka om det hela i så fall heller. Speciellt om inte behov förelåg.

Tjejen, som för övrigt är vacker som en James Bond brud, ni vet axellångt hår och tajt flygoverall som putar ock kurvar sig på de rätta ställena, har en svart attacheväska som hon vägrar att släppa. Jag har försökt att få henne att inse att jag inte är en sådan som snor svarta attacheväskor av James Bond brudar men det lugnar inte. Möjligen för att hon varken verkar förstå Svenska eller Engelska. Orolig för något annat än själva kraschen verkar hon i alla fall vara.

Nu kommer ambulansen. Jag skall gå ner och möta dem.

Helt otroligt. När jag visade ambulanspersonalen upp för trappen och till vardagsrummet så är hon inte kvar. Verkar som om hon hoppat ut genom fönstret. Va! Med brutet ben. Hur som helst är både hon och attacheväskan borta. Kanske kunde vara chocken säger ambulansmannen och kvinnan och de är nu ute och letar kvinnan. Jag skall också gå ut och leta strax, Fasiken vad det händer saker i Los[o]s idag. Nu hör jag brandkåren också. Hej så länge.

forts…

Sugen på pizza! Så man ringer till Färila och beställer. Sätter sig i bilen och far de 3.5 milen. Hämtar pizza och åker hem igen och värmer upp densamma eftersom den nu är kall och sen inmundigare den under glädje . Det är inte som i stan men gott ändå.

Snön lyser med sin frånvaro fortfarande. Det är tamefan sommar utanför mitt fönster. Känns som det är svårt att inte tycka om denna gåva till nordbor som redan ställt in sig på snöslask. Men jag är o-duschad här där jag sitter. Stinker säkert gammal gräsklippning och ännu mer äldre o-cool gubbe, det är ju så det blir. Sensorn på den hembyggda styrelektroniken till varmvattenberedaren har gett sig. Trettiofem spänn styrelektronik istället för tvåtusenfemhundra markandsinköpt dito. Måste lagas. Måste det i alla fall man nu vill duscha varmt. Fru och son vill i alla fall det. Kanske jag med. Så man får börja dan med lite lödning. Reparatör kan man ju inte ringa efter när man byggt det själv. Det är sällan reparatörerna kommer in i det här huset. Om det är bra eller dåligt vet ingen.

Sen bilreparationer. Bromsskivor bak så det är inget märkvärdigt. Men när stål går mot stål är det ändå dags. Det låter så jävligt liksom. Frid och fröjd vore det väl dessutom om inte saker sitter fast så in i helvete som saker gör på gamla bilar. Det är det som är jobbet. Att få loss. Sätta tillbaks går snabbt. Man få hålla tummar innan att man börjar försöka få loss liksom.

Upptäckte igår – efter att frugan påpekat det – att jag läste Dagens Nyheter i fredags istället för Svenskan som vi egentlige prenumererar på. Hur det gick till är oklart men den låg i alla fall dör i lådan då tydligen. Att jag inte upptäckt det själv säger antagligen en hel del om hur jag upplever världen. Eftersom vår elektroniska prenumeration började nu – jo nu blir vi läsplatteläsare – så blev det naturligtvis ett glapp i Lördags. Lösenordet fungerade inte och första dan som elektronisk läsare blev en dag utan dagens tidning. Fick alltså plocka fram fredagstidingen igen. Inget som stör så mycket. Så är det ju ofta på vintern här ute i skogen och på söndagarna når tidningen ändå aldrig fram. Kulturdelen i DN är ju dessutom vida överlägsen motsvarade sidor i Svenskan. Men vad jag också upptäcker när jag läser DN är det antal värderingsartiklar som jag inte skulle hitta i Svenskan. Sånt där som jag skriver under på med hjärtat. Ja man ser inte de där i Svenskan. Bra artiklar och bra research men sällan det där man skriver under på med hjärtat. Känns helt plötsligt som om det finns något farligt i det där. Trotts bättre Sverigebevakning i övrigt i Svenskan IMHO så är det kanske dags att byta. Kör en period till så får vi se. Kanske blir det DN nästa vända eller iof varför inte New York Times eller en Vietnamesisk tidning. Man skall försöka vidga vyerna. Speciellt när man bor såhär.

Ja, ja man får försöka komma igång om det skall bli något gjort över huvud taget här på berget. Ut med er ni också!

Såhär -bilden – har jag tillbringat eftermiddagen efter gräsklippning, inmundigande av lite överblivna chips, inmundigande av en av sonen tillverkad kladdkaka med kaffe och utbärande av baden-baden stol som iof inte får kallas baden-baden stol men i allt liknar en. Allt i tur och ordning och utan att bryta mot en endaste lag, tror jag.

Bok såklart. En Henning Mankell, inköpt för en tia jämnt på Myrorna i Gävle. Men Äppelträd och blå himmel har alltså konkurrerat starkt med Mankellisk berättarkonst. Av någon outgrundlig anledning har jag däremot lyckats hålla mig vaken. Detta faktum straffar sig säkert i soffan om en liten stund. Efter nyheterna någonstans när jag börjar känna mig lite uttråkad på magasinsprogrammens glittriga människor. Ibland är de sjuka istället för glittriga, lever sina sjukdomar, är ingenting utan dem. Man får liksom hoppas att de aldrig blir friska för då har det inget kvar att leva för alls längre. Sen finns det de som bestiger berg, dyker djupt eller fryser, ja eller svettas bland sanden i Sahara samtidigt som de står på ett ben på en motorcykel. Ungefär då, när dom (ja, det skall stå “dom”) kommer fram brukar jag somna därför att de inte finns något i deras historier som är värt att lyssna på längre mumlande “jag har hört allt det här förr på skolgårdarna i ettan, tvåan, trean och hela vägen upp till gymnasiet…”

Bredvid mig i den baden-baden liknade stolen växer eken stolt.

Ja den är bara tre år och växer precis på gränsen där ekar växer överhuvudtaget. Så man får visa den lite förståelse för att den inte passerat en halvmeter ens. Om femhundra år står den där kanske här fortfarande, Om ingen vedbrännehungrande Lo[o]sbo som kommer efter mig har sågat ned den innan dess. Här sågar man ner allt som kan brännas upp och inte har barr. Hursomhelst så får man betänka det man gör i närheten av det här trädet eftersom den minns allt långt efter att en annan är förmultnad ned till molekyler. Respekt. Känns lugnt för eftermälet med lite vila idag eftersom den föregåtts med i alla fall ett visst mått av arbete.

Men efter att klockan slagit sex kommer knotten. Ja, inte har de varit så svåra i år egentligen. Solen och torkan har hållit dom på avstånd. Men det är i alla fall inte skönt att ligga i solstol som ser ut som en baden-baden men inte få kallas det när de börjar intressera sig för ens AB Rh negativa blod allt för mycket. Synd egentligen för annars kunde man stanna här istället för att sätta sig framför TV’n. Bara somna in här när man inte längre kan läsa för att mörkret lagt sig och sen låta solen väcka en under morgondagen någon gång när den gitter göra det.

Kanske hade man inte då heller blivit hypnotiserad där framför tv-rutan med tron om vilken människa man borde vara. Trott tvärtom liksom och varit nöjd med den man är. Som man borde vara. Som alla borde vara. Men hur skulle världen se ut då egentligen? Om krullgåriga ville vara krullgåriga!? Om de rakhåriga ville vara rakhåriga!? Om ljushyade verkligen ville var ljushyade!? Om mörkhyade – de man absolut inte får säga “negerboll” i närheten av, ungefär som man inte får nämna kriget bredvid en tysk – verkligen var stolta över att vara just det. Världens affärsmekanismer skulle stanna tvärt. Ekonomier skulle kollapsa. Pseudodiskussioner skulle… ja de skulle säkert fortsätta. Människor skulle fortfarande säga “chokladboll” i tron att de verkligen är de stora befriande världsförändrarna, sitt eget beteende skulle de däremot aldrig ändra på där i sitt hypnotiserade tillstånd. Men skit samma. Jag sover i soffan istället och håller käften för nu blev säkert någon jävla idiot upprörd igen och hatar, hatar hela vägen in i helvetet.