Category: Betraktelser & Berättelse

Snön lyser med sin frånvaro fortfarande. Det är tamefan sommar utanför mitt fönster. Känns som det är svårt att inte tycka om denna gåva till nordbor som redan ställt in sig på snöslask. Men jag är o-duschad här där jag sitter. Stinker säkert gammal gräsklippning och ännu mer äldre o-cool gubbe, det är ju så det blir. Sensorn på den hembyggda styrelektroniken till varmvattenberedaren har gett sig. Trettiofem spänn styrelektronik istället för tvåtusenfemhundra markandsinköpt dito. Måste lagas. Måste det i alla fall man nu vill duscha varmt. Fru och son vill i alla fall det. Kanske jag med. Så man får börja dan med lite lödning. Reparatör kan man ju inte ringa efter när man byggt det själv. Det är sällan reparatörerna kommer in i det här huset. Om det är bra eller dåligt vet ingen.

Sen bilreparationer. Bromsskivor bak så det är inget märkvärdigt. Men när stål går mot stål är det ändå dags. Det låter så jävligt liksom. Frid och fröjd vore det väl dessutom om inte saker sitter fast så in i helvete som saker gör på gamla bilar. Det är det som är jobbet. Att få loss. Sätta tillbaks går snabbt. Man få hålla tummar innan att man börjar försöka få loss liksom.

Upptäckte igår – efter att frugan påpekat det – att jag läste Dagens Nyheter i fredags istället för Svenskan som vi egentlige prenumererar på. Hur det gick till är oklart men den låg i alla fall dör i lådan då tydligen. Att jag inte upptäckt det själv säger antagligen en hel del om hur jag upplever världen. Eftersom vår elektroniska prenumeration började nu – jo nu blir vi läsplatteläsare – så blev det naturligtvis ett glapp i Lördags. Lösenordet fungerade inte och första dan som elektronisk läsare blev en dag utan dagens tidning. Fick alltså plocka fram fredagstidingen igen. Inget som stör så mycket. Så är det ju ofta på vintern här ute i skogen och på söndagarna når tidningen ändå aldrig fram. Kulturdelen i DN är ju dessutom vida överlägsen motsvarade sidor i Svenskan. Men vad jag också upptäcker när jag läser DN är det antal värderingsartiklar som jag inte skulle hitta i Svenskan. Sånt där som jag skriver under på med hjärtat. Ja man ser inte de där i Svenskan. Bra artiklar och bra research men sällan det där man skriver under på med hjärtat. Känns helt plötsligt som om det finns något farligt i det där. Trotts bättre Sverigebevakning i övrigt i Svenskan IMHO så är det kanske dags att byta. Kör en period till så får vi se. Kanske blir det DN nästa vända eller iof varför inte New York Times eller en Vietnamesisk tidning. Man skall försöka vidga vyerna. Speciellt när man bor såhär.

Ja, ja man får försöka komma igång om det skall bli något gjort över huvud taget här på berget. Ut med er ni också!

Såhär -bilden – har jag tillbringat eftermiddagen efter gräsklippning, inmundigande av lite överblivna chips, inmundigande av en av sonen tillverkad kladdkaka med kaffe och utbärande av baden-baden stol som iof inte får kallas baden-baden stol men i allt liknar en. Allt i tur och ordning och utan att bryta mot en endaste lag, tror jag.

Bok såklart. En Henning Mankell, inköpt för en tia jämnt på Myrorna i Gävle. Men Äppelträd och blå himmel har alltså konkurrerat starkt med Mankellisk berättarkonst. Av någon outgrundlig anledning har jag däremot lyckats hålla mig vaken. Detta faktum straffar sig säkert i soffan om en liten stund. Efter nyheterna någonstans när jag börjar känna mig lite uttråkad på magasinsprogrammens glittriga människor. Ibland är de sjuka istället för glittriga, lever sina sjukdomar, är ingenting utan dem. Man får liksom hoppas att de aldrig blir friska för då har det inget kvar att leva för alls längre. Sen finns det de som bestiger berg, dyker djupt eller fryser, ja eller svettas bland sanden i Sahara samtidigt som de står på ett ben på en motorcykel. Ungefär då, när dom (ja, det skall stå “dom”) kommer fram brukar jag somna därför att de inte finns något i deras historier som är värt att lyssna på längre mumlande “jag har hört allt det här förr på skolgårdarna i ettan, tvåan, trean och hela vägen upp till gymnasiet…”

Bredvid mig i den baden-baden liknade stolen växer eken stolt.

Ja den är bara tre år och växer precis på gränsen där ekar växer överhuvudtaget. Så man får visa den lite förståelse för att den inte passerat en halvmeter ens. Om femhundra år står den där kanske här fortfarande, Om ingen vedbrännehungrande Lo[o]sbo som kommer efter mig har sågat ned den innan dess. Här sågar man ner allt som kan brännas upp och inte har barr. Hursomhelst så får man betänka det man gör i närheten av det här trädet eftersom den minns allt långt efter att en annan är förmultnad ned till molekyler. Respekt. Känns lugnt för eftermälet med lite vila idag eftersom den föregåtts med i alla fall ett visst mått av arbete.

Men efter att klockan slagit sex kommer knotten. Ja, inte har de varit så svåra i år egentligen. Solen och torkan har hållit dom på avstånd. Men det är i alla fall inte skönt att ligga i solstol som ser ut som en baden-baden men inte få kallas det när de börjar intressera sig för ens AB Rh negativa blod allt för mycket. Synd egentligen för annars kunde man stanna här istället för att sätta sig framför TV’n. Bara somna in här när man inte längre kan läsa för att mörkret lagt sig och sen låta solen väcka en under morgondagen någon gång när den gitter göra det.

Kanske hade man inte då heller blivit hypnotiserad där framför tv-rutan med tron om vilken människa man borde vara. Trott tvärtom liksom och varit nöjd med den man är. Som man borde vara. Som alla borde vara. Men hur skulle världen se ut då egentligen? Om krullgåriga ville vara krullgåriga!? Om de rakhåriga ville vara rakhåriga!? Om ljushyade verkligen ville var ljushyade!? Om mörkhyade – de man absolut inte får säga “negerboll” i närheten av, ungefär som man inte får nämna kriget bredvid en tysk – verkligen var stolta över att vara just det. Världens affärsmekanismer skulle stanna tvärt. Ekonomier skulle kollapsa. Pseudodiskussioner skulle… ja de skulle säkert fortsätta. Människor skulle fortfarande säga “chokladboll” i tron att de verkligen är de stora befriande världsförändrarna, sitt eget beteende skulle de däremot aldrig ändra på där i sitt hypnotiserade tillstånd. Men skit samma. Jag sover i soffan istället och håller käften för nu blev säkert någon jävla idiot upprörd igen och hatar, hatar hela vägen in i helvetet.

Tio grader ute och jag är vaken fortfarande. Trodde det var dags att ta in frysande citronträd men det var precis tvärt om, det är jag som borde tas ut till varmt citronträd. Borde var ordet. Godnatt vänner!

Ont i halsen, trött, laddad med en påse “lördagsmys”, förbereder jag mig för att släcka de mycket verkliga lysrören här på låtsaskontoret för att bära upp mat, tillaga och äta densamma med fru och son och sedan lojt sjunka djupare och djupare ner i den gröna soffan från IKEA – jag tror med täcke – som jag sedan inte tänker stiga upp ifrån förrän jag senare ikväll vaknar av mina egna snarkningar och det är dags att gå och lägga sig. O-coola gubbars fredagsliv. Inget att ta efter för de unga eller för de som fortfarande kan hitta en annan sysselsättning när fredagsledigheten sätter in.

Fredag igen. Omöjligt att förstå, det var ju en helt annan fredag alldeles nyss. Jag vill liksom bromsa tiden men ju mer jag försöker desto mer accelererar den. De äldres förbannelse eller lycka. Som vanligt finns det två sidor på det här myntet också. Man behöver inte längta och tråna så mycket inför framtida händelser, de är över en fortare än man tycks hinna blinka. Brobyggen och vägbyggen som i unga år tycktes ligga där någonstans långt bort i framtiden tycks nu överkomliga och förefaller inte ta så där mycket tid som man tyckte då. Blir klara på en sju åtta år, ingen större sak med det alltså. Att tiden då också tar stora tuggor i det liv och den tid man har kvar, utan att man ens egentligen hinner blinka, kanske inte är så konstigt.

Fredag innebär annars att dammsugaren åker fram igen. Först det tråkiga, sen det roliga. Jag fungerar så. Disciplin eller självdestruktivt beteende, för jag når sällan fram till det roliga. Jobbar eller låtsasjobbar bara. Eller också är det roligt jag har hela tiden. Det beror väl från vilket håll man betraktar spektaklet. Är man i kolgruvan så så är väl allt här uppe i ljuset gudabenådat.

Lillkatten, Petite, följde med till låtsaskontoret när jag gick ner med min tekopp för att skriva det här. Hon vill gärna vara med och ännu mer så sedan Tingeling dog. Stryker sig kring benen och vill ligga nära hela tiden. Dom var kompisar dom där två. Tingeling tog på sig både mammarollen och kamratens roll när Petite föddes av gammelkatten som också var Tingelings mamma. Saknad är hon. Det blev tomt efter en vän man haft omkring sig i elva år. Ingen väntade som det alltid har väntats när vi kom hem från Ljusdal igår. Ingen kommer fram och hälsar där i soffan innan hon stolt och lite överseende går går vidare till Karin, den hon älskade. Bara en katt. Javisst är det så för människor som inte kan ta ett endaste steg utanför sig själva och se tillbaks på det som går att se. Mer än så för den som kan älska.

Tekoppen är bara halvtömd än så länge så några rader till måste jag nog skriva. Det är bara fem grader ute och nu har ändå solen värmt upp en del. Det var nära frost i natt och i eftermiddag får citronträdet komma in för i år. Det kalla är redan här. Jag är livrädd för den där kylan. Som jag har frusit här på kontoret under svåråren. Jobbat stillasittande i 10,9,8,7… grader tills hela kroppen blivit stel och huvudet liksom också tappat skärpan. Varit tvungen att gå upp och stå vid ett ensamt element en stund och tina upp för att klara nya pass. Men vi klarade det. Vi tog oss igenom med ungar och allt. Det är bättre nu såklart på alla vis och jag lärde mig förnöjsamhetens läxa. Kanske var det meningen med allt. Att det ingick i planen för att bli den jag blev och skall vandra härifrån som.

Men jag ser botten i min tekopp nu. Dags att stoppa öronsnäckorna i öronen och vandra uppåt för städning. Som jag sagt tidigare så gillar jag det där med städning bara jag har musik i öronen. Det mesta fungerar liksom då. Sen är det skönt att få lite ordning på alltihop så man kan sova lugnt där på soffan ännu en fredagskväll här i augusti efter att förgäves sökt efter en film värd att titta på. Som alla fredagar alltså men det finns tröst i det också om man nu faktiskt är en av de levandes.