Category: Betraktelser & Berättelse

Jag sitter ute under äppelträdet på lunchen. Man måste. Är tvingad till det för att man vet hur få sådana här fina dagar det är kvar innan det drar kalla vindar kring gula hus på kullar i Lo[o]s. Vet hur nära det är till snöstormar, dubbdäck och kläder i lager på lager som man lik förbaskat fryser så in i helvete i. Men inte nu alltså. Det är septemberdagar, början på en höstmånad och det är soligt, varmt och fint som i självaste sommaren. Några fågelungar låter. Det är allt. Äppelträden dignar av äpplen. Rekordskörd, och kanske hinner vi också äta ett gäng äpplen i år innan frosten kommer. De är känsliga för frosten liksom jag våra äpplen. Vi blir mjuka inombords och vill bara falla ner till marken för att söka skydd där i gräset när kylan rullar över oss. Fast jag går in, är för feg för gräset där rådjuren, älgarna och en gång en björn hittar frukterna och inte bryr sig, är inte så känsliga, över att de är frostnupna.
Själv finns jag alltså inne vid det laget. Vid värmande brasor, i alla fall är de för det mesta tänt vid en av våra öppna spisar och där sitter jag gärna med en whisky i näven för att värmen skall nå hela vägen in i själen och ner till magen. Mig jagar andra demoner. Nafsar i mig med käftar fulla av rakbladsvassa tänder. Men ännu har de inte vågat gå hela vägen eller om det nu är något annat – en skyddsängel –  som håller dem tillbaks.

När filen och mackorna är uppätna så sitter jag där bara. Oxeln är inget märkvärdigt för alla de som bor bara några mil söderut. Men här är den det. Den växer också om än norrländskt sakta. Högre än mig nu. Var bara en liten fjant när vi tog den med oss från en dunge vid en rastplats när barnen var små och vi var på väg hem från Sörmland för länge sedan. Avtryck i tiden är de alla de där träden. Tidsmätare. Det är svårt att inte låta bli att älska dem.

Så är det citronträdet också såklart. Tvåtusen spänn citronträd som står där. En spanjor skulle skrattat åt den prisnivån för den där lilla skitbusken. Hade villigt sålt den för en euro. Men för mig är det lyx. Skulle aldrig ha köpt det om jag nu inte fått de där tjugofemtusen som de stoppade i min näve och sa att jag skulle handla för. Andra skulle kanske ha dödat för att få shoppa för 25K, fått chansen, världen är orättvis. För mig var det bara ingenting och en möjlighet att köpa ett citronträd som symboliserar drömmar om andra enklare liv.

Vad ser andra då om de ser mig sitta där i trädgården. En överviktig o-cool gubbe såklart, men vad mer? En gift tvåbarnspappa med en son på komvux och en på Uppsala Universitet bland allt det där matematiska som matematiker dyker ner i. Han älskar det där passionerat. Jag förstår passionen men inte matematiken på den nivån.  Den andra på väg dit också låter det som, bara alla poäng som behövs för att ta sig dit är insamlade. Man är stolt över sina barn som alla föräldrar såklart, men de har egna liv nu. Jag finns där om jag behövs som farsan fanns för mig. Köra huvud i väggar skall dom gör själv och i görligaste mån själva också hantera följderna av. En fru finns ju där också. En älskad. Fast än det är så jävla många år som gått så är hon fortfarande en som är älskad. Hon som sliter varje dag för vår brödföda. Jag blev förvånad en dag när det kom folk och frågade om konstnären var hemma och jag undrade vem det var. När de sedan sa att hon hette Karin Hedman fattade jag ju. Jag önskar bara att hon fick använda mer tid till den delen av sig själv istället för enkel försörjningsplikt. Men kanske kommer det en dag för det också.

Men annars är jag väl inte så mycket med den där gubben på gräsmattan såklart. Yngsta katten gillar iof att krypa under täcket och ligga nära så ofta det går. Där duger man ännu.   Några få läser bloggen ibland, några vet att jag är pappa till VSCP,  men de vet å andra sidan inte var Sverige är. Musiken finns det kanske ett tiotal som känner till också. Två som lyssnar till. Mer är man inte och inte många skulle sakna en om man fick den där terminerande hjärtattacken just nu där på gräsmattan.  Men det är ju så det är för de flesta av oss. Vi är bara små kuggar i det där stora maskineriet. Drivkrafterna är att **göra** för oss för det är liksom bara genom det som vi överhuvudtaget finns till. Japp, osynliga för nästan alla men existerande lika fullt.

Med det går jag in på låtsaskontoret. Smeker citronträdets grenar lite och kan faktiskt (vad skall det där ordet där att göra?) konstatera att jag  älskar att leva också den här soliga och varma Septemberdan.

Jag gjorde ett inlägg igår om att jag tycker att Gävleborgs och kanske framförallt  Ljusdals politiker skall åka och lyssna på ett föredrag om Silicon Valley. Någon undrade varför och här är varför.

Vi är ganska tunga på mekanisk industri och träförädlingsindustri i Gävleborg. Utmärkt såklart och industrier som sällan får någon cred. för det de levererar och har levererat i form av arbetstillfällen och skattekronor som skapat välstånd för oss som bor här. Det här är kunskapsindustri, men från förr. Precis som företagen som finns i Silicon Valley och i andra kunskapsintensiva området så  har här samlats de bästa stjärnorna och företagen har avknoppats till mindre enheter som i sin tur växt. Edsbyn fram till sjuttiotalet är ett utmärkt exempel på det här där ett antal ganska stora företag vuxit fram tack vare ett antal begåvningar.

Så vad gjorde då den teknisk begåvning på fyrtiotalet som ville jobba med den hottaste tekniken? Jo han (för det var oftast en han då (men inte längre)) sökte sig till en av de här industrierna. Där kunde man utvecklas som person och få jobba med spännande saker som låg i teknikens framkant.

Titta idag då. Var går någon som vill jobba med frontedge teknik här i länet? Ja vi har Maximatecc i Alfta (f.d. CC-Systems) och vi har SenseAir i Delsbo. Det är allt. En person med civilingenjörsutbildning eller högre göre sig för övrigt icke besvär i det här länet. Det är något sjukt över ett område där det ser ut så. Där man slutade hänga med innan 70-talet ens började.

Varför ser det ut såhär? Ingen lätt fråga att svara på men från egen verksamhet inom spjutspetsteknologi är min slutsats att det finns ingen på olika samhällsfunktioner som förstår. När jag flyttade hit 1986 så sa man på den näringspolitiska stiftelsen ordagrant att “datorer det tror vi inte på men man har köpt en fax på kommunen och det är nog framtiden”. Idag, några år senare är det ingen skillnad. Ljusdals kommun var två i Sverige (efter Helsingborg) som kommun med en hemsida. Jag vet för jag satte själv upp den. Det var riktigt lovande där ett tag men  “det där var väl ändå en fluga”. Det var förresten bara för personer som Pelle Svensson som det där hände överhuvudtaget. Bollnäs var också snabbt framme. Men var var bankväsende, näringspolitiska stiftelser, politiker när det här hände. Som såg till att det fanns investeringsvilliga pengar och folk. När mobiltelefonirevolutionen var på väg att börja hyrde en kille lokaler av mig och tror någon att näringslivsfolk eller banker stöttade honom. Man skrattade och gjorde sig lustiga över “yuppie nallar”, sådana som aldrig skulle nå de stora folklagren. Ja, osv, osv, osv det finns hur många exempel som helst fram till idag då vi har IoT/M2M revolutionen. läget är precis det samma. Jag skulle kunna åka runt på Rotary föreningarna och föreläsa om det här för människor som inte fattar ett endaste dugg av betydelsen på samma sätt som jag gjorde om Internet i början av nittiotalet eller persondatorer före det för den skull. Men ingen lyssnar. En kostym räcker för att bli näringslivsutvecklare. Politiker har ingen aning om vad som händer i varje givet ögonblick. De som borde vara visionärerna. Nej, inte verkställa. Lyssna av och breda väg för det ny. Lära av det gamla inte fastna där. Tro på de där galningarna man har i sitt samhälle som tror på ännu galnare saker och som provar och misslyckas i all oändlighet till allas bästa.

Idag sker halvhjärtade satsningar några år efter ett teknikgenombrott. När alla flugor redan sitter där på sockerbiten. När det är försent. Då skall alla bli nätverkstekniker eller webutvecklare eller vad det nu historiskt har varit. Massor skall bli samma sak och det är dömt att misslyckas på förhand. Notera också att satsningarn alltid sker på att ANVÄNDA tekniken inte att konstruera, uppfinna och bygga tekniken. Det gör några mystiska personer någon annanstans. Just där är haken och det som de mekaniska och skogstekniska företagen byggde sin succé på genom att bygga istället för att vara användare. De var konstruktörer.

En del verkar tro att det verkligen sitter en bunt smartare personer i Silicon Valley och på sådana ställen. Personer som sitter med trollstavar som kan göra guld av allt. Men så är det inte. Det är precis samma människor som oss som sitter där.

Så därför tycker jag att politiker skall lära sig mer om Silicon Valley så de också kan jobba mot lösningar som kan ta oss bort ifrån klistret som vi fastnade i där på sjuttiotalet och börja använda vår fulla kapacitet igen till att bygga, uppfinna och konstruera för världen också här i Gävleborg. Så snälla politiker åk och lyssna. Eller åk över till USA själva och försök att förstå varför. Ta gärna med ert näringslivsfolk också.

Jag har två tillstånd som jag skriver text på. Ett sätt där allt handlar om innehåll och rytm. När jag skriver där kan jag inte ha musik på eller andra störande saker i närheten eller runt omkring mig. Om jag har set så hör jag varken historien eller rytmen. Det andra sättet är att verkligen läsa orden. Ja alltså se dem, se ett stavfel eller att ordet har rätt rytm men inte existerar. Omkastade bokstäver. En bra skrivstund börjar med den rytmiska och avslutas med den mer systematiska, den som är ganska lik den jag använder när jag sitter och programmerar faktiskt. Då när man kan ösa på med musik och allehanda oljud och bara systematiskt ta sig framåt. Ord för ord, mening för mening.

Nu är jag ganska slö i mitt skrivande och vill helst befinna mig i den första fasen. Vill befrämja glädjen framför det systematiska eftersom systematik det får jag nog av i programmeringen som är 99% av min (låtsas)tid. Därav stavfel och konstigheter som blir kvar i min text. Men de är jämbördiga de här två tillstånden. Befinner sig helt i jämvikt. Det är jag glad för, men undrar varför ingen befrämjade det där när man var i skolan. Tänk om det finns människor – och det tror jag det gör – som har en övervikt åt ena hållet. Alltså de med systematisk förbehållssätt klarar sig ju bra i en skola som befrämjar det men de andra,  som bara ser rytmen, formerna och hör ljuden och historierna. De där som skulle bli nobelpristagare och stora konstnärer och författare. Möts de i så fall av samma förståelse? Förtjänar de den? Jag har såklart inte svaret. Kanske fungerar inte ens andra människor som mig. Men om de gör det så skulle jag nog se rytmen som en väg in till de som vi anser har svårigheter med att skriva och läsa. Ett sätt att få dem med på det skepp som kommer lastat istället för att stå kvar där på kajen som de som inte behövdes.

Igår kallt som fan på låtsaskontoret men vägrar dra på värmen på riktigt. En gammal motorvärmare får rädda mig och prostatan under dagen och kvällen och jag vet att Fortum mangrant står och applåderar mina 2KW som puttrar igång där då och då. Det är nästan så att man får små tackbrev in i inboxen med elbolagen som gemensam avsändare när man slår på de där mellantidslösningarna. Men i helvete att det blir pelletsvärme förrän i Oktober. Helvete heller!

Bättre idag och väderprognosen säger också att det fortfarande finns hopp. Citronträdet som fortfarande står ute men med noggranna minustemperaturvarningsindikatorer påslagna passar på att blomma och det måste man ju bara konstatera att det gör det helt rätt i innan det plockas in. Flugorna surrar alltså runt bland blommorna idag och berusar sig på citrusnektar. Det finns sämre. Gillar, eftersom det betyder att fru och jag inte behöver plocka fram penseln och vara en slags artificiell och säkert från citronträdets synvinkel kinky citronträdsbefruktare. Nu har naturen sin gång och flugorna på den här kullen i Lo[o]s blir mer bortskämda än vad flugor är vad de blir på andra kullar i landskapet. Många knoppar kvar att hoppas på dessutom både för flugor och oss som vill ha “citronbarn” som hjälper en att sväva iväg till platser – i fantasin då – där solen värmer vintern lång när man själv sitter där med en brasa som enda värme som når hela vägen in i hjärtat och vindarna yr snö över hus, bil och kulle. Apropå det förresten. Norwegian. 1600 pix till San Francisco from Maj. Onda knän och ben blir det men för helvete vilken stad det är och vilken kustväg ettan är. Man måste nog…

Höstpromenader är annars underskattat som nöje. Vi brukar åka ut en bit utanför och gå på lite olika ställen varje dag. Får fart på blodet också hos o-coola gubbar i Lo[o]s och man hänger med i lite av det som sker ute i naturen just nu. Javisst det är älgjakt nu här så man skall väl passa sig. Men de tider vi går så skall det väl vara lugnt. Åkte på en riktig utskällning för en massa år sedan när jag tydligen stod och plockade bär med älgskyttar runt omkring mig. Svårt att gissa sig till om man inte vet det. Men bättre att få skäll än att bli skjuten får man konstatera såhär i efterhand och speciellt då eftersom det strax före stod en älg några meter ifrån mig. Antar att jag räddade den och att en del av ilskan berodde på just det skott som skulle sitta i just den älgtjurens kropp inte avlossades. Men att skjuta efter vägar!? Ja ja.

Annars händer det inte så mycket. Skriver musik till nästa platta. Två låtar kvar. Möjligen tre. Sen skall jag dra ihop lite folk den här gången för inspelningar. Jag vet ju hur jag vill att det skall låta men spelar alldeles för lite själv för att kunna åstadkomma det med eget spel och då får man fuska lite genom att låna in lite andra musiker. Första gången för mig, vi får se om det blir en ovana. Independent är det i alla fall på riktigt och jag tycker tamefan att all skivbolagsrövslickare som också kallar sig independent är en medioker och tröttande samling. Det är ju just i den fria världen det händer idag. Både när det gäller egenutgiven musik och egenutgiven litteratur och konst för övrigt. Det är helt enkelt där det roligaste finns. Sen att det finns en massa människor som gör allt och framförallt gör det självmant, för att få glödande järn kring sina halsar med tillhörande kedja, och där man frivilligt ger bort större delen av sina inkomster till dom som redan har, är ett sorgligt faktum. Men vi är i skiftet, revolutionen är här. Det behövs inga mellanhänder längre. Fatta det bara. GE UT SJÄLV – KAMRAT!

Låtsasjobb återstår också idag. Så är det också på kullar i Lo[o]s eller också…

Står man där vid en öppen dörr på en Learjet som rusar fram genom natten med okänd hastighet och de bakom dig hotar att sparka ut dig så hoppar man till slut själv. Man hinner undra vad som händer när man hamnar i den där jetstrålen men det enda som verkligen verkar hända när man befinne3r sig just där är att man blåses bakåt i en tumlande karusell i saltomortaler, och man faller eller står stilla men det blåser så in i helvete. Natten är svart, himlen är svart, ljud eller ljus från en Learjet i natten hör/ser man inte. Fartvindarna är alldeles för starka för det. Ryggsäcken, den som innehåller fallskärmen är man såklart glad för att den sitter där den sitter men har man aldrig tidigare hoppat fallskärm så vet man inte mer om fallskärmar än att man borde leta ett snöre att rycka i. “Brukar man inte göra det?”, och då försvinner man in i den tätaste dimma som man fattar är moln, täta våta regnmoln, och sen kommer man ut under de där molnen och det är vatten överallt för man faller där i ett störtregn. “Hur påverkar sådant fallskärmar?” Man minns att väskan med pengarna från Microsoft – Nokia affären blev kvar där uppe. Är det därför man är här? Oligarker behöver mer, mycket mer, omätliga i sin girighet. O-coola gubbar lätta byten. Inte ens en munsbit, ett snacks eller en smula i en oligarks ena mungipa.

Men innan man hittar det där snöret som ändå inte verkar finnas där så smäller det till där bak på ryggen och något händer och man känner att ens sista stund är kommen men det bromsar upp och man åker liksom uppåt men det är väl bara en känsla man får och sen hänger man där i regnet med knappt synliga Hälsingeskogar under sig. Ja man åker neråt men i en betydligt trevligare hastighet än det fria fallet tidigare. O-coola gubbar har eventuellt lika svårt att klara ett fallskärmshopp som att hoppa utan densamma. Sånt vet man inget om som icke van fallskärmshoppare. Men det syns ljus där nere. Vart? Ingen aning. Men ljus. Det är bra, då borde det finnas folk också, men det är klart, faller man ner i någon av de djupa Hälsingeskogarna, bryter ett antal ben och ingen saknar en så kan det finnas hur mycket ljus som helst. Man ligger där och blir vargmat eller korpmat kanske. Inte så pjåkigt egentligen om man funderar vidare på det spåret. Äntligen till nytta för någon för en gång skull. Men innan man vill bli uppäten vill man ju avlida då såklart och det gör man nog kanske nu snart så fort som trätopparna närmar sig där nere.

Men o-coola gubbar har tur som alltid. Ja inte inledningsvis. Granar är stickiga och det är i en sådan jag hamnar till slut. Kanar ner där efter grenarna tills fallskärmen fastnar och jag blir hängande. Två meter över backen. En överlevnadsbar höjd med andra ord även om man faller från den utan fallskärm. Men först gäller det att komma på hur man kommer ur en fastspänd fallskärm och det tar en halvtimme att fundera ut det och sen faller man med ett brak ner på backen. Befinner sig på fast och trygg mark i en skog som man inte har en aning om var hela den befinner sig annat än att det är Hälsingland, det känner man på de goda dofterna från blånande berg och människor som står för sina ord.

Så man går åt det håll man tyckte sig se ljus tidigare i sin upphöjda fallande position, men vet väl egentligen inte om man går åt rätt håll. Efter fem timmar vet man att man inte gjorde det, men då har man tur igen och kommer ut på en skogsbilväg. Det som är bra med skogsbilvägar är att man vet att de går till bebyggelse och från bebyggelse. Det som är dåligt när man kommer ut på dem på det här sättet är att man inte vet åt vilket håll den där bebyggelsen ligger. Så det är bara att gå åt ett håll. Hoppas.

Jag skall bespara er alla timmar av vandring men jag hade tur. Gick åt rätt håll, kom fram i Fågelsjö i Orsa finnmark, som inte alls ligger långt från Lo[o]s. Fick lift med Jan-Åke som jobbar där hela vägen hem till gårdsplanen ti Lo[o]s, han har alltid varit snäll, och gick och la mig efter att ha plockat i mig en ostmacka. Frugan mumlar sömndrucket hur det varit när jag kryper ner i den knarrande sängen och jag svarar “bra” för det måste man ju ändå säga att det har. “Skit med den där väskan” med det var ju pengar bara, men den hade ju varit bra att ha såklart i svårtider. Ja, ja det är som det är… sen somnar jag.

På väg hem igen från Moskva på vingar av stål. Åker med en galen oligark i en privatjet och hans entourage som skall till Danmark för att kliva på sin stora jävla båt för vidare transport i fyrtio knop till södra Frankrike, men som tyckte en avstickare till Svegs flygplats i Sverige inte var ett stort problem. Gissar att piloterna kanske inte tycker detsamma, dom får en lång natt. Men nu är vi i alla fall på väg. Skall landa där senare. Om man nu överlever den här resan för både ägaren och alla andra på det här planet är fullständigt totalpackade och det är inte bara vodkan som flödar som ur tappkranar som är skuld till det. Tror inte ens piloterna är riktigt nyktra faktiskt. Inte långt efter start så började alla skrika i kör att piloterna skulle göra en looping och det behövdes inte mycket övertalning för att de skulle göra det heller. Som ni förstår inte helt vettigt. Men vi har överlevt såhär långt och ibland får man vara nöjd med det. På Ryskt luftrum går det tydligen att göra sådana grejer.

Moskva är som vanligt fullständigt galet. Här dricker ingen Coca Cola eller tar en öl till maten. Det är bara Vodka från morgon och fram till kväll och sänggående och säkert är det vodka i tandborstglasen också. Det är lustigt man kan vänja sig vid det här också. Men när jag är i Ryssland är det ungefär som när jag är i England. Barrundorna är liksom inget för mig. Jag får varken i mig de erbjudna litrarna öl i England lika lite som de litrar vodka som erbjuds här. Samma mängd erbjuds att hälla i sig på båda ställena. Det är liksom en pint här också, men starkare i glasen och inte bärnstensfärgat med vacker krona, Ryssarna är lite tuffare. Alla andra droger som florerar kan få vara för mig. Jag är galen nog som det är. Ryssarna verkar inte ha den självinsikten.

Snubben jag skulle träffa höll på bli skjuten den första kvällen. Vi var ute på ett av inneställena och diskuterade detaljerna i kontraktet och då kom två muskelsnubbar och släpade ut både honom och mig. En snubbe höll fast mig samtidigt som man spöade upp min kollega, sen tog en av dem fram en revolver och satte mot hans huvud när han sjunkit ned blodig efter en betongvägg och tyckte av, men det kom inget skott, pistolen bara klickade. Det var såklart bara för att skrämmas men nog slutade hjärtat att slå i kroppen en stund, sen drog dom efter att var och en spottat på min kollega. Jag skjutsade hem honom i en taxi, men fick inte reda på vad det hela handlade om och jag åkte själv hem till hotellet och hällde i mig en stor virre. Om sanning skall fram så krävdes det tre sexor innan mina händer slutade skaka.

Nästa dag var allt OK igen. Min kollega försäkrade att det inte var någon fara och vi undertecknade kontrakt och allt och jag fick en väska med stålar enligt överenskommelsen. Japp, så fungerar det i det här landet. Såklart skulle allt firas och det blev ett antal andra ställen under kvällen natten med tilltagande grad av berusning. Väl värt att fira såklart men knappast värt huvudvärken dan efter, idag alltså. Men sen träffade jag oljesnubben vid frukosten och blev erbjuden att hänga med.

Fan vad händer här nu, alla flinar och skrattar. Nu har dom plockat fram en fallskärm som dom tydligen vill att jag skall sätta på mig. Jag får återkomma.