Lyckades inte ens låtsasjobba idag efter att ha hittat den kära katten död och det blev liksom ingen riktig höjdardag såklart. Vi är alla ledsna här i huset eftersom en familjemedlem faktiskt är död. En som är saknad som vilken annan som helst annan av oss. Värst för Karin såklart. De där två var som en enda en, den ena bara hårigare. Men liv måste gå vidare och död hör till liv.
Eftersom låtsasjobbandet gick så dåligt idag så plockade jag ihop hundra av mina historier/skrönor/noveller/berättelser/felstavningar eller vad man nu skall kalla skriverierna och satte ihop dem. Det blev 145 enkelradavståndssidor, en alldeles lagom bok om man fick dit lite illustrationer alltså. Arbetsnamn “Ett lent skithål och 99 andra korta historier”. Sen vad jag skall göra mer med den sammansatta texten annat än att korrläsa och fixa lite (eller mycket) vet jag egentligen inte. Vad det visar är ändå att om man skriver en liten stund varje dag, ungefär lika länge som det tar att dricka en mugg kaffe, kanske istället för att titta på TV, så blir det till slut en jäkla massa text. Jag tror att de här historierna, inklusive betraktelserna, alltså de som handla om mig och mina egna tankar, är en sisådär sexhundra enkelavståndssidor vid det här laget. Samlat sen förra sommaren då när jag började spara dem. Lägger man till det en längre grej jag skrivit på under året på några hundra sidor och några kortare men ändå lite längre historier så kan man tydligen få till ganska mycket genom att bara skriva ibland. För jag använder verkligen bara en liten del av livet till att skriva. Ja jag har inte sagt något om kvaliteten, bäst att påpeka det för surhuvudena, men ända hit har väl ändå inte ni läst.
Just det där kan vara något att tänka på för alla som vill ge ut en bok. En dröm för många. Börjar man bara skriva så blir det snart en hel bok. Ett A4 ark per dag blir trehundrasextiofem på ett år. Använder man sen nästa år till att fixa upp texten så har man snart ett mästerverk redo. Det som skall förändra världen och kanske författarens liv. Om man orkar gå igenom refuseringsprocesserna så kan man ju ge sig i kast med förlagen. Skicka in till några förlag man tycker verkar kunna ta sig an materialet och hoppas att någon nappar. Man kan förstås vara ganska säker på att de flesta inte kommer nappa, det är ett faktum, och att det inte på något vis betyder att det man gjort är dåligt. De som sitter där och bedömer är bara människor de också, sådana som skall ta snabba beslut bland mängder av insänt material, beslut som skall passa strategibeslut och annat också. Men idag finns så många andra sätt att ge ut det man vill ge ut. Man kan bli sin egen förläggare. För några tusenlappar så har man en bok utgiven. Eller man kan ge ut boken som e-bok. Då blir startkostnaderna bara det egna arbetet. För mig är det själva skrivandet som är grejen. Jag njuter verkligen när jag kan sitta en stund och skriva. Orkar inte riktigt med det där antagandet till förlag. Kanske orkar jag med egenutgivandet eller också inte, tiden får ge svar,
Men jag har fått så mycket positiv respons för det jag skrivit att jag verkligen faller på knä här på mitt låtsaskontor i tacksamhet över alla dessa fina ord. Igår blev jag riktigt förvånad när en person som verkligen inte brukar berömma mig gjorde det och idag ramlade det in ännu mer. I början trodde jag folk bara skojade eller sa de tomma orden man brukar säga, men numera tror jag på dem. Det är enkelt eftersom folk har sagt det så många gånger till mig att det till slut nått också ända in i min tröga hjärna. Jag kan konstatera att somliga personer (med en oerhört god smak, det måste erkännas 😉 ) faktiskt ibland finner nöje i att läsa de här betraktelserna jag skriver. Inget kan glädja en o-cool gubbe mer än att få höra det. För det som skrivs är bara det som vi gemensamt förvaltar. De flyter runt där orden, melodierna, danserna, berättelserna och den som har tid för tillfället kan ta chansen att teckna ner dem. Berömmet för det, är vi alla berättigade att ta del av.
Men det förändrar föga såklart i egentlig mening. Jag är en ganska jordad person. De/ni som gillar är ändå en begränsad skara, där man inte ser språklärare och magistrar. MEN man vet att finns det några stycken som gillar det man gör så kan man interpolera och helt plötsligt finns det en jävla hög till som är potentiella gillare. Jag brukar tänka på det med min musik. Det finns kanske tvåhundra eller på sin höjd som vet att mina låtar över huvud taget existerar. Ändå lyssnas låtar på i tusental. Visst är det enormt. Samma med texterna. Vilken enda o-cool gubbe i Lo[o]s kan begära mer egentligen? Själv kan jag faktiskt inte tänka mig en enda en.
Så tack alla ni som sagt att ni gillar det jag skriver. Att ha någon att skriva för gör hela processen roligare, mycket roligare. Jag vet ju att det finns en hög som inte uppmuntrar andra i onödan också där ute. Er är det synd om. Ni andra som uppmuntrar kommer att få tillbaks det ni ger det kan jag lova. Karma fungerar.
