Jag har två tillstånd som jag skriver text på. Ett sätt där allt handlar om innehåll och rytm. När jag skriver där kan jag inte ha musik på eller andra störande saker i närheten eller runt omkring mig. Om jag har set så hör jag varken historien eller rytmen. Det andra sättet är att verkligen läsa orden. Ja alltså se dem, se ett stavfel eller att ordet har rätt rytm men inte existerar. Omkastade bokstäver. En bra skrivstund börjar med den rytmiska och avslutas med den mer systematiska, den som är ganska lik den jag använder när jag sitter och programmerar faktiskt. Då när man kan ösa på med musik och allehanda oljud och bara systematiskt ta sig framåt. Ord för ord, mening för mening.
Nu är jag ganska slö i mitt skrivande och vill helst befinna mig i den första fasen. Vill befrämja glädjen framför det systematiska eftersom systematik det får jag nog av i programmeringen som är 99% av min (låtsas)tid. Därav stavfel och konstigheter som blir kvar i min text. Men de är jämbördiga de här två tillstånden. Befinner sig helt i jämvikt. Det är jag glad för, men undrar varför ingen befrämjade det där när man var i skolan. Tänk om det finns människor – och det tror jag det gör – som har en övervikt åt ena hållet. Alltså de med systematisk förbehållssätt klarar sig ju bra i en skola som befrämjar det men de andra, som bara ser rytmen, formerna och hör ljuden och historierna. De där som skulle bli nobelpristagare och stora konstnärer och författare. Möts de i så fall av samma förståelse? Förtjänar de den? Jag har såklart inte svaret. Kanske fungerar inte ens andra människor som mig. Men om de gör det så skulle jag nog se rytmen som en väg in till de som vi anser har svårigheter med att skriva och läsa. Ett sätt att få dem med på det skepp som kommer lastat istället för att stå kvar där på kajen som de som inte behövdes.