Han är alldeles ensam i sin lilla stuga. Den som ligger vid en älv som är smal just här men som växer till sig när den börjar närma sig havet. Här är det oftast mer stenar än vatten i flodfåran, utom några veckor om våren när den smältande snön fyller upp och gör älven till en imponerande forsande potent ström. Det har hänt att vattnet nått upp till stugan, år då fjällens oändliga vidder med snö har haft behov av att bli vatten som skall ut mot havet alltihop på en och samma gång. Men oftast är det lugnare. Fjällens dalar smälter efter varandra som om de snällt stod där ordnade i en kö och väntade på sin tur. Sydsidorna först och norrsidorna sist med öst och väst i tur och ordning däremellan.
Här vid älven lever han med sin katt. Både han och katten är gamla nu. Skall inte vara med så många år till. De har båda bott här så länge att de inte kan minnas annat. I alla fall inte tydligt. Ensamma båda två. Katter bor man i och för sig med, det är sant, men hans katt liksom alla andras katter går också sina egna vägar och ibland syns den inte till på några dagar. Har sitt eget att ta hand om och katten klarar sig utan honom och han klarar sig utan katten, och ändå inte. Både skulle tycka det blev förfärligt tomt efter den andre. Men båda skulle också fortsätta livet precis som förut.
Stugan har han byggt själv. Den kostade honom inte ett öre då när han byggde den. Allt material och allt i den är sånt han fick av folk i den närliggande byn. Här på den lilla jordplätten som hans föräldrar ägde byggde han den. Fast närmare ån än det ställe där han bodde på med sina föräldrar. Huset som brann upp 1942 mitt under brinnande krig ute i världen, med hans hårt arbetande mor och supande far och tre systrar och en bror kvar inuti. Det som man sa han hade tänt på då den där gången när han var nio år. Han som inte kunde tala och försvara sig. Anledningen till att han skickades upp till dårhuset i Sundsvall och satt där i tjugonio år och ett år till. Inlåst under alla sina unga år och med enda utsikt att också dö där när det var dags.
Det var den tillreste landsfiskalen och hans mannar som bestämde att han var den skyldige. Så mycket utredning blev det inte. Det hjälpte inte att byborna protesterade och sa att disponentens son, den kände bråkstaken och suputen, hade försvunnit iväg till Stockholm just den morgonen efter att gråtande ha vinglat omkring efter gatorna i byn och mumlat i sitt rus för den som ville höra “att han dödat dom stackars krakarna men att det inte var meningen…”. Dan efter var han borta. Det sas att han rest till Stockholm. Ivägskickad – läs räddad – av sin far. Långt bort till en annan värld för byborna här ute. Ingen, allra minst de själva, hade rest så långt.
Men han blev inte kvar där i Sundsvall. Politiska reformer kom emellan för det utstakade enformiga livet på en låst avdelning på ett sjukhus med gallerförsedda fönster avsedda för att gömma dårar som han från de som ansågs “normala” och icke fick störas. Det enda trygga liv han kände var inte bra för honom fick han veta där efter nästan trettio inskolnings år. Under ett sista år tränades han för att integreras i samhället. Fick lära sig handla, laga mat, bädda och röra sig bland de som inte sades vara dårar men allt som oftast betedde sig som sådana. Skriva och räkna och spela schack kunde han redan, det hade han lärt sig själv, det till skillnad från många andra av sina olyckskamrater som också skulle integreras in i samhället fast än deras demoner levde fullt ut och de inte blivit botade varesig med isvattenbehandlingar, bältessängar eller elchocker. Bara de lobotomerade hade kommit härifrån innan reformerna. De zombifierade som inte längre var till besvär och satt kvar på sin stol om de sattes där.
Tala hade han däremot aldrig lyckats lära sig, och visst hade läkarna försökt med både det ena och andra för att åtminstone få honom att skrika ut smärtorna de åsamkade honom, men varken ord eller skrik hade någonsin kommit över hans läppar, och det var som en tyst trettionioårig man han stod och väntade på en taxi som skulle föra honom hem till ett hem som han då inte ens visste han hade någon annanstans än bakom sig innanför de gallerförsedda fönstren.
Förtidspensionerad hade han blivit. Ingen räknande någonsin med att han skulle kunna försörja sig själv. Det var en ynklig summa som bara räckte till det nödvändigaste. Ett rum hade han fått hyra hemma i byn för en billig peng och efter ett år hade byborna hjälpt till med att samla ihop det han behövde för att kunna bygga sin stuga och sen dess hade han bott här vid älven i en dragig men självbyggd stuga med ett enda rum på femton kvadrat.
Idag var det faktiskt hans åttioårsdag. Men inte ens katten visste om det och hade den gjort det så skulle den definitivt inte brytt sig. Katter har andra prioriteringar. Men en extra kopp kaffe skulle kan väl ändå unna sig en sådan här dag. Kokkaffe som kokades på vedspisen såklart. El hade han aldrig dragit in, trotts att kommunen för några år sedan lovat att hjälpa till med kostnaderna. Han tyckte han hade klarat sig utan el i alla år förut så varför skulle han inte göra det under sina sista år av livet också. En transistorradio hade han fått som gåva en gång av en kvinna i byn, men när batterierna tog slut så brydde han sig aldrig om att köpa nya. Samma sak var det med ficklampan. Vad skulle han med den till. Han la sig när det blev mörkt och steg upp när det blev ljust och radion den väsnades så mycket att han inte kunde höra fågelsången, så den blev avstäng den med för de mesta också under den tid när batterierna hade kraft kvar i sig.
Men förutom katten var han alltså ensam. Han var ju ned till byn och handlade ibland såklart och han kände såklart hela byn som man gör i små byar och som dom alla kände honom. Men han höll sig för sig själv för det mesta. Matade småfåglarna, rävarna och en och annan ål som förvirrade sig ända hit upp i älven hela vägen från lekplatser i Sargassohavet. Nog hade han drömt om en kvinna. Men steriliseringen som varit obligatorisk för sådana som honom hade gjorts redan innan han var nitton. Inte ville väl en kvinna ha en som bara sköt lösa skott och som dessutom inte kunde prata. Fastän det hade förvisso sagts att han inte såg helt oäven ut. Men han hade gett upp alla de där tankarna för länge, länge sedan. Lärt sig leva ifred med ensamheten. Skrivit sina dikter, pratat med djuren, lyssnat på stjärnorna.
Tusentals dikter hade det blivit med åren. Skrivböcker fulla med dem. Dikter som ingen annan fått läsa. Imorgon skulle han bränna upp dem alla så att det också förblev olästa. Allt behövde inte ses av andra. Somligt har ett värde även utan att andra skall ta in, tycka och tänka om det som skrivits. Ibland räckte det om stjärnorna, månen, solen, en gammal gubbe, en åldrig, stelbent och sömnig katt, några rävar och lite småfåglar och en och annan ål från Sargassohavens djup, förstår att de vackraste dikter som någonsin skrivits, en gång fanns nedskrivna på sidor i block i en liten stuga vid en stilla älv, men blev till sotiga flagor som lyfte i vinden en dag som inte var olik andra dagar i världen. Upplöstes så att någon annan en dag åter skulle kunna fånga rytmerna och orden och kanske, bara kanske skriva ner orden på papper igen för andra att se.
