Category: Betraktelser & Berättelse

Fixar en Cappuccino strax efter att tekoppen är urdrucken. Så kan det vara i Los (japp nu är jag trött på Loos) på en kulle där inte många andra bor.  Fast egentligen är jag ingen del av Los. Jag känner färre här än någon annanstans. Jag skulle kunna flytta härifrån idag på förmiddagen om det bara var människorna här det hängde på. Förstå mig rätt. Det finns en hel hög jävligt bra människor här men det finns också allt för många som gläds åt andras misslyckanden och helst bara snackar skit och skvallrar. Kanske inte olika andra små ställen men på de flesta andra ställen kan folk ändå samarbeta och dra ganska bra åt samma håll, men tamefan inte här. Men eftersom man nu är i Los så kommer ett gäng såklart hävda att man visst drar år samma håll och att man visst kan samarbeta bara för att få säga tvärt om. Men som sagt orkar inte med det där. Ser på resultat och ser ingenting annat än nedrustning, missunnsamhet och osamarbete.

Men jag bryr mig inte om den här byn i den meningen längre. Jag bor här på min kulle och försöker stanna här oberörd av det där andra. Far genom byn ibland såklart men känner mig inte som en del av det som finns här ens i ena lilltån. Deltar inte längre i några aktiviteter på byn. Ser bara på när den ruttnar bort under byarådets glada positiva tillrop och hoppas att jag hinner härifrån innan ålderdomshemmet ropar och vevar in mig. Om det är en bön jag sänder med känsla till han/hon/det/gud så är det att slippa just ålderdomshemmet. Snälla, SNÄLLA, SN Ä L L A!!!

“Flytta då om du nu inte trivs här” sa någon, “japp. om man bara kunde” är mitt svar. Jag skulle dra som en avlöning direkt. Men det kräver att någon köper huset eller att man bara tänder på hela schabraket och drar isåfall, eller har råd med ett Stockholmsliv och ett skogsliv. Mer perfekt kanske så att man kan fly när man blir för trött på båda ställena i tur och ordning liksom. Men sälja huset!? Ja, fan det är lustigt, då är nog tända på ett mer realistiskt alternativ.

För min del är varje unge som inte flyttar härifrån, som inte vill och längtar härifrån en förlorad unge. För precis som de som aldrig studerat vet mest i varje fråga så blir dessa människor de som vet allt om världen utanför. Det man lär sig när man studerar är att man inte vet ett skit och det man lär sig ute i världen är att den är mycket större än man tror. Det är därför man måste ge sig ut. Se efter vad man tycker och kanske inse att man inte tycker om det man ser eller kanske upptäcka att man faktiskt gör det. Det man lämnar finns alltid kvar. Man kan återvända om man vill. Då när man vet vad man pratar om när man beskriver världen utanför den lilla byn den som sträcker sig längre än ett boende i anslutning till gymnasiet i Ljusdal.

Tillståndet i Los är naturligtvis inte unikt på något sätt. Förstorar man upp det lite så är det applicerbart på Ljusdal, Edsbyn, Gävle och alla de andra landsortsbyarna och städerna. Precis som företag alltid är de som genererat framtidshoppet till landets byar, företagande i mångfald, så man inga egentliga satsningar där. Men sanningen är att jag faktiskt kan sitta här i Los och samarbeta med världens bästa inom mitt område utan att behöva lyfta rumpan bort från bildskärmarna. Ganska fantastiskt, visst är det!? Massor av människor skull kunna jobba så och jag vet at massor av människor också vill jobba så. Ett liv utan jakten på att betala nästa ränta på lån som aldrig amorteras. Eget bodende == bankens boende, krig == fred. Men just detta med billigt boende ställer till det också. Hur får vi kapital vi som vill bygga företag i glesbygd. Det finns inga värden på hus att låna på. Den säkerhet som oftast är den enda för en företagare. Så tänk om man istället satte en skattefri gräns för företagare i glesbygd. Att man fick tjäna en minimilön utan att skatta. Landsbygden skulle blomstra och vi skulle se en kulturrevolution här ute. En med positiva förtecken.

Istället tvingas vi företagare delta i tävlingar för att hitta kapital. Tävlingar vars deltagare begränsas med åldersspan eller könstillhörighet eller det som myndigheter tycker är en het affärsidé. Ung + Mat + Kvinna gällerjust nu. Som ett jävla förnedringslektvprogram är det där. Myndigheterna ligger hela tiden tio steg efter. Tänk om man istället släppte alla fria så att folk kunna göra det de tror på och vara ihålliga i det. Landsbygd skulle blomstra och skattekronor braka in i stadskassor och kommunala kassor. För tror man inte på det så har man aldrig förstått hur en entreprenör fungerar, och det är klart att det har aldrig en politiker fattat. Eller det där skrevs på slentrian. Kanske har de fattat hela bunten. Vad vet jag.

Alltså

Låt glesbygdsborna tjäna 100K innan skatt om de har ett aktivt företag registrerat. Då får vi företagen. Efter det kan vi rädda skola och allt det andra. Det kallas att börja i rätt ände och att sluta gnälla och göra något istället.

Missunsamheten i Los tar dock inte det där på. Men gamla finnmentalitet med anor från 1700-talet plockas inte bort så lätt. Men den kan vi bara lugnt sätta oss över och bortse ifrån och vandra på.

Morgonen i det stora huset på kullen handlar om att hitta tidsluckor. Man hoppar upp pigg och nyter och sen skall man äta frukost vid lagom tid och lagom länge så att det finns en ledig tidslucka därefter när tekokaren kan värma vatten och undertecknad kan hoppa in i duschen för lite personlig hygien. Nu är man då inte själv och man konkurrerar om dess tidsluckor med fru och komvuxpluggande son. Ibland hinner man slinka in med sin lilla lucka där emellan deras, som idag då, andra dagar är det bara att oduschad ta tekoppen med sig ner på låtsaskontoret och invänta att man är ensam kvar i det stora huset på kullen och därefter inte behöver bry sig om tidsluckor och i princip, som låtsasarbetande, kan stå där i duschen hela dan och filosofera. Eller i alla fall tills man börjar bli frusen därför att varmvattnet är slut.

Idag slank jag alltså in precis för sons duschning eller om det var frukost och fruns tandborstning. Ingen bankade desperat på dörren och jag kunde snart fylla tekopp med lämplig mängd vatten över tepåse. Tidningsläsande blev det inget. Den nya tiden kräver uppladdad läsplatta och är den inte det så blir det heller ingen läsning av tidning. Man kan såklart läsa den sedan då när man är på kontoret såklart men det är liksom inte samma sak. Men just det där med tidsluckorna gör ofta att man ändå inte hinner fördjupa sig så mycket i tidningsinnehållet. Man får vara effektiv istället och nöja sig med att läsa rubriker. Lite “facebookdjup” sådär, bli en del av enmeningssamhället.

Försöker få undan lite saker på låtsaskontoret. Gräver igenom högar och skickar in blanketter och skruvar och tejpar och donar och fixar så att låtsaskontor skall kunna bli riktigt kontor igen. Det gnisslar lite i både i låtsaskontor och låtsasarbetare men med lite smörjning här och där skall nog alla grejer som skall fungera också  fungera vad det lider. Företrädesvis till på måndag. Gamla gubbar blir ju inte yngre och inte heller coolare med åren men vad fan, just det är i alla fall inte ett hinder för mig. Kanske för andra. Men då är det dom som har problem. Inte jag gud bevars.

Försökte resonera lite med han/hon/det/gud här på morgonen när jag satt och såg ut över nattfrosten på ägorna. Solen hade nästan kommit upp över berget och det var sjusärdeles vackert. Så jag tänkte jag skulle framföra det och dela med mig av min oro inför att köra igång firma igen utan kontakter i egentligen mening och definitivt utan pengar. Det är dumt att starta företag i det läget. Det vet väl jag och jag tänkte att han/hon/det/gud kunde ge sin åsikt om saken eller i alla fall hålla med. Men hon/han/det/gud hade som vanligt inte tid med en o-cool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los[o]s. Möjligen är det/hon/gud/han lite sur på o-coola gubbar för att dom svär för mycket eller för att han inte går i kyrkan. Kanske har gud/det/han/hon fått reda på att att jag gått ur till och med. Inte bidrar med mitt tionde längre. Ja, så mycket till konversation blir det alltså inte den här gången heller. Det är bara väggarna på låtsaskontoret som tar åt sig av mina ord. Bevarar dem i sina stockars fibrer att användas emot mig den dag de inte längre får vara del av ett stort gult hus på en kulle ute i djupaste skogen.

Men om nu inte ens han/hon/det/gud vill ha en diskussion med mig om sakernas tillstånd här på morgonen så är det väl bara att köra på som vanligt då. Ute är det strålande höstsol men bara 2.5 grader ner i gräset. En meter längre upp har det lyckats bli dryga fem grader. Solen värmer alltså lite ännu men får kämpa på med all kraft nu för att ta igen det den förlorat under natten. Här inne är det förträffligt varmt. Man får höja upp elementen lite när man sitter still. Annars fryser man snart. Men de borde såklart sänkas av sig själva när solen gassar på genom storfönstren så man slapp temperaturtopparna som uppstår. Finns mycket pengar att tjäna där. VSCP löser deet såklart galant men det kostar pengar att köpa styrbara ventiler så det får vänta, som det väntat i alla år.

Men nej. Nu har jag inte tid att sitta här och skriva en massa dynga som de flesta bara läser rubriken på och resten glömt efter tjugotre minuter. Jag har faktiskt låtsasjobb att göra.

Solen ligger på från söder genom många kvadratmeter skolfönster. Långa skolsalselement hinner inte med att reagera på all värmeinstrålning så det blir varmt, riktigt varmt, 25.1 grader varmt på ett låtsaskontor här ute i ingenstans. Man kan alltså inte klaga. Möjligen då för att man sitter inne, men det är självvalt och ändå inte så pjåkigt heller. Fryser gör man i alla fall inte.

Sitter med min dagliga mugg kaffe. Hittade några kex också. Uppätna nu. Har inget stopp för sådant. Firar segern med en öl till maten. Falafel, men färdigmat så det smakar lite industri fast ändå  inte så pjåkigt som industri kan smaka. Man överlever och blir mätt.

Inlåst numera igen. Låset håller obehöriga borta från låtsaskontoret. Man skall då betänka att det inte varit någon obehörig som försökt komma in den vägen de senaste fem, sex åren. Tio år före det har man väl någon gått fel några gånger då och då. Har inte monterat någon ringklocka ännu så jag lär inte höra om någon vill in heller. Borde kanske det om jag vill se någon människa någon gång när denne någon ändå förirrat sig hit. Det där med ringklocka behövs lite speciallösning för med studio innanför dörren och med mig på låtsaskontor som spelar musik högt nästan jämt. Lampor måste nog blinka istället för signaler ljuda. Vet inte riktigt ännu. Funderar på det där.

Pellets imorgon säger SMS. Men det stämmer inte alltid. Det är långt hit till världens ände och trötta chaufförer ger sig ibland och det är bara de riktigt tuffa som brummar upp hit vid tretiden på natten. Glad när dom än kommer. Just varma rum känns värdefullt och dom är en viktig länk i den kedja som krävs för att få till det där.

Dags att ge sig iväg mot postlådan. Dagens uppgift för låtsasarbetande. Har man tur står dragspelaren där och man kan ljuga bort en halvtimme. Annars är det solen man får nöja sig med. Det är liksom inte så pjåkigt hörnini!

Skulle man titta på sig själv idag med unga ögon så skulle man väl antagligen bara se ett misslyckande. Man ville bli popstjärna – blev inte det, man ville bli framgångsrik forskare – blev inte det, osv, osv. Ändå känner man sig konstigt nog nöjd idag när man sitter här som gammal o-cool gubbe. Jag har gjort väldigt lite jag ångrat i livet. Har heller inga stora “Varför gjorde jag inte det!?” som ligger och värker i själen. Jag är vän med mig själv och vet ganska bra hur jag fungerar nu efter alla år.

Jag har gjort mängder av misstag, Lärt mig massor av just dom. Jag har inte gråtit så många gånger fast jag haft all rätt att göra det fler gånger än det går att räkna. Jag har betalt priset för att lära mig förnöjsamhetens läxa. Det var det dyraste hittills men priset som utifrån såg ut som om det bara handlade om pengar, handlade egentligen om själslig kamp hela vägen in i dödsskuggans dal och tillbaks. Tack och lov förstod jag det tidigt och handlade därefter. Kom ur det som en bättre människa. Tror jag.

Jag har gått egna vägar som en ensam själ. Ensam också bland andra, men tack gode hon/han/det/gud jag har nästa alltid varit vän med mig själv. Det sammansatta som är just jag har varit sams nästan alla dagar. Just det är värt mer än miljoner på kontot.

Det krävs mod att skriva ner musiken man har i sitt huvud eller texterna som snurrar runt i en funderande själ. Mod att öppna upp och låta andra få se. Man får sänka sig ner hela vägen ner till botten för att kunna det. Men den största gåvan jag fått i mitt liv nu på senare tid är att inte bara ha berömmet som drivkraft. Att kunna kämpa för något utan att förvänta mig en belöning i form av massornas jubel. Det har tagit tid och gett många besvikelser men jag tror faktiskt jag nästan är där nu.  Hoppas och tror det. För att finnas till också i andras ögon har varit viktigt tidigare. Ibland så viktigt att jag glömt vem jag egentligen är. “Se mig för den jag är”. En lånad textrad som rymmer det där. “Annars kan det få vara” kan jag lägga till.

Att börja närma sig sextio, ja tre år kvar, gör naturligtvis att man funderar såhär. Blir man lika gammal som farsan så har man tretton år kvar, men i den här åldern kan frånfället ske idag. Den plötsliga och terminerande hjärtattacken. Den spridda cancern som man först upptäcker om en knöl i ena ljumsken. Man har liksom blivit medveten om sin dödlighet och måste leva med den nära sig. Det som återstår att göras måste göras nu eller inte alls. Det finns inte ens känslan kvar av en oändlig räcka morgondagar, och faktiskt kan jag acceptera det. Acceptera att protokollet jag jobbat så hårt med i tretton år bara glöms och försvinner ut som de ettor och nollor – det det alltid var – när ingen längre betalar avgiften till Github. Eller samma sak med musiken. Allt är borta och glömt på ett år. Liksom texterna. Där tar det bara några månader. De är egentligen borta en dag efter att de skrivits. Men jag kan acceptera det. Att försvinna ur historien som ingen. Sten och grav vill jag inte ha. Inte heller begravning. Några mailinglistors arkiv kommer att ha mitt namn kvar men ingen svarar på maildaresserna längre. Några tidningars arkiv har ett gäng artiklar, med det kommer aldrig att finnas någon anledning att leta upp dem igen.

Men faktiskt kan jag acceptera det där äntligen och det ger mig en oändlig ro i själen som en som fortfarande är levandes och oerhört glad för varje dag till jag får mig tilldelad att göra det jag älskar på. Alltid det, mitt signum.

Becksvart. Ute alltså. Två grader. Men fortfarande på plus. Inget att klaga på följaktligen. Håkan Hellström i högtalarna. Bytt lås och installerat TV antenn idag. Lås med RFID och kod och snart NFC. Lekstuga. Man får tillåta sig det vissa dagar. Men kinesiska grejer. Manual som har mycket övrigt att önska. T.ex. systemkoden. Turligt nog “12345” men det borde ha stått någonstans. Markbunden TV igen. Ger nog upp Dreambox och satellit. Till salu!

Tysken, Italienaren och Holländaren och Belgaren  tyckte dokumentationen var för dålig så ja skrev en femhundrasidig manual och då tyckte Ryssen det var för mycket dokumentation och…. Ja det krävs en diskussion i misströstans tecken med han/hon/det där i natten. Svar får man ju inte som vanlig o-cool gubbe – man skall vara påve för det – så själva konversationen är tämligen enkelriktad, men är man en egen sådan där gubbe som också vill vara en sån där egen o-cool gubbe så kan det inte hjälpas. Man får prata för sig själv en stund där på låtsaskontoret. Räcker inte ens det får man prova med katterna. Men de somnar snabbt och slår dövörat till med ofelbar precision när de skall vara ersättare för en lyssnande och medkännande hon/han/det/gud. Mänskligt gnäll är inget för dem. Så jag ger upp rätt omgående. Man får nöja sig med att man själv är nöjd ganska ofta, ja eller oftast eller jämt i egentlig mening. Kanske är det också bara det man måste lära sig. Man får själv tro att man gör rätt för ingen kommer tala om det för en. Alltså att det man gör är rätt.  Gör man däremot fel hörs det. Så tyst betyder bra eller i alla fall godkänt eller att ingen ens sett det man gjort. I det får man känna lugn. Om man kan.

Man blir surgubbe med åren. Trivs liksom med det när man väl är där. Alla förväntar sig det liksom av en ändå. Man skall grymta och klaga till och med när man reser sig och definitivt om man tänker på framtiden. Efter femtio behöver man liksom inte bry sig så mycket om det där som alla andra snackar om och tycker om det man gör. Man har liksom redan sett för mycket skit för det. Sett för många sno grejer framför näsan på en för att samla egna poäng. Man drar för fasiken inte ens in magen längre, ens för någon. Man skiter i alla som säger att dom “skall göra” för man vet att nästan ingen någonsin levererar, så man väntar tills de få som verkligen gör det gör det. Man tittar på och flinar lite, ja asgarvar rent utav ibland för sig själv när ingen ser. För eftersom ingen längre vill höra vad man tycker så gör de exakt samma misstag som man själv gjorde en gång. Man låter dem göra det som surgubbe. Gläds liksom åt det. Är snart den enda sanna glädje man har kvar rent ut av. Att folk fortfarande är lika dumma som man själv var en gång. Eller dummare eftersom man nu är surgubbe och förväntas tycka så.

För hur än det är med allt så har man lärt sig en del grejer. I alla fall om man nu är en sådan som avstår efter att ha kört huvudet i vägen en gång. Eller i alla fall numera springer in i vägen med en lite annan vinkel för att utröna om det möjligen är en bättre metod. Problemet är att ingen längre vill veta vad man lärde sig. Och det är i det där läget någonstans som surgubben uppstår. Vi surgubbar räknar alltså med att det mesta går åt helvete. Att unga inte fattar ett dyft om någonting och att vi faktiskt vet allt. Sen att vi inte kan pissa som folk längre heller gör ju inte saken bättre. Det droppar mest. Så sura blir vi och sura är vi. Snäser så fort någon försöker få in ett ord med i laget och klagar så ofta vi kan. Barn för bara oväsen. Det var bättre förr, det är bara så. Ni skulle ha varit med.

Men vänta nu…