Category: Betraktelser & Berättelse

Tack alla för hurrarop och gratulationer idag. Det är som vanligt en kick när alla de gratulationerna där dråsar in under dagen. Tänk att så många orkar ta sig tid! Jag har försökt tacka alla. Har jag glömt någon så hatar jag dig… nejdå! 😉  då är det bara ett förbiseende. Tack här och nu i så fall istället.

På min begravning förväntar jag mig inte blommor från så många av er. Ja om sanningen skall fram ingen efter som jag inte vill ha någon begravning och blommor därför är överflödiga. Bara så att ni vet, liksom, utifall det skulle dyka upp en påminnelse om händelsen på fejjan.

I min ålder är en födelsedag inget större sak annars. Det är mest en dag som vilken annan dag som helst liksom och blev man inte påmind om den så skulle man inte ägna den många tankar. Jag har redan allt jag behöver i mitt liv. Jag gör redan det jag vill. Vad finns det mer att önska eller hoppas på?. Varken mer pengar eller en hit skulle göra mig lyckligare. Kanske till och med tvärt om om man funderar lite närmare över det. Jag är alltså rätt nöjd med mitt liv och min väg som det ser ut redan nu faktiskt. Som i morse när småfåglarna knackade på fönstret och ville ha ut mig och fylla mat. Att kunna göra det kan vara nog som belöning. Både Lasse Winnerbäck. Mick Jagger och Bill Gates har fattat det vid det här laget fast det för just dem tog sin tid. Jag med alltså.

Lite Plantation rom som vänner i Gävle gjort oss beroende av, en hamburgare eller två, lite tv och lite godis och sen är den här dagen till ända. Vi drog till Bollnäs och fikade tidigare idag. Elva mil. Ingen stor sak här. Tände ljus vid gravarna på vägen hem. Där var det nästan kö. Svårt att hitta eftertanken i de folksamlingarna. Den får man hitta hemma vid ett tänt ljus. Rabbla sin långa lista med namn efter namn efter namn. Goda människor. De flesta. Värda att minnas allihop.

Venus tittar in genom fönstret här. Bara det är något att vara tacksam för. Hundarna skäller i Losbyn. Kanske är det upp mot just Venus. Kanske är det bara mot minusgraderna och halkan eller hundars sätt att hålla värmen på. Vad vet jag. Skiter i det och går ner och fyller upp med pellets för freden och för samförståndet och för att ha ett varmt hus där den gröna IKEA soffan står som jag kan sträcka ut mig på och sakta falla till ro på om en liten, liten stund. Ha en god kväll alla!

Ett år till har gått i livet. Femtiosju bast har man blivit. Det finns något otroligt sorgligt i det om man nu skall fundera över vad det betyder. Jag minns när man var barn och tänkte på år tvåtusen. Man skulle vara fyrtiofyra. Så oändligt gammal. Spelade det verkligen någon roll om man levde då där i framtiden. Man var ju slut och passe’ och över som människa när man var så gammal. Trodde man… Härifrån andra hållet känns det som man var rätt ung då. Fast för att det där skall komma upp till ytan måste man ju fundera på det. Oftast ägnar man det inte en tanke.  Den mentala åldern är alltid tjugotvå. Till och med när man tittar sig i spegeln. Det är kamraterna från förr som blir gamla och gråhåriga. Träden större. Jag kommer alltid att vara tjugotvå där inne. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag var kanske en o-cool gubbe redan då.

Född i en helg som oftast är allhelgonahelg är jag. En helg när den första snön ofta kom. Det är inte konstigt att man blir en funderande, eftertänksam och (lite) tråkig  person med den närheten till döden och den förbannade snöstormen vinande utanför knuten när man är dagens alldeles speciella födelsedagsbarn. Man kan bara bli på två sätt av det. Som Jonas Gardell (som också är född idag). En duracellkanin alltså eller också en tråkig och o-cool en som jag som låtsas vara glad för att inte helt skrämma bort alla med allt det allvarliga som rullar runt i ett gammalt huvud.

Men jag är glad att jag är vuxen. Som barn kom silverskeden inslagen i paket varje födelsedag från släkten. Man skulle tacka och bocka fast man hellre ville ha en röd brandbil. Det där sitter i än idag. Jag hatar att öppna presenter bland folk. Är hellre utan. Alla som säger “å så fint” eller “precis vad jag önskade mig” i en social förljugenhet vrider om tarmarna i min kropp som det värsta tarmvred. Klara inte av det där. Vill fly långt, långt bort. Men här hemma skiter vi i det där firandet idag. Vi åker iväg och handlar och fikar men framförallt tänder ljus på gravarna. Där finns något verkligt. Namnen är så många så många som jag rabblar där på kyrkogården. Försöker minnas dem alla men missar numera nästan alltid någon. Inte och aldrig någonsin för att de är mindre värda personer utan för att listan blivit så lång. Efter mormor och morfar dog den förste kompisen. Skelettcancer. Han föll sönder när de lyfte honom. Sen dess har de varit så många –  så många.  Människor och djur man älskat och aldrig någonsin kommer att glömma och som är värde att tänkas på med värme en helg som denna. En dag – inte så långt fram i tiden – är man en av dem. Man existerar fortfarande så länge människor minns en. För de flesta tar det en eller två generationer. Sen är man borta och ingen vet vem man var. Det kan vara bra det också ibland. Glömska och förnyelse hör ihop.

Ute är det grått här. Ingen snö. Bra tycker jag. Därifrån tänker jag ta mig an ett nytt år. Det är oskrivet och man vet inte om man kommer finnas kvar hela året. Man känner det tydligare här närmare sextio fast det såklart funnits nära en i alla år. Men på något sätt kan jag acceptera också att födelsedagarna tar slut en gång numera. Det hade jag svårare för  förut. Det är så mycket kvar att göra men till slut kommer man till en punkt när man inser att det inte finns en chans att realisera allt det där hur än gammal man än blir. Man får tänka mer på om det varit värt det, om man gått rätt väg, och vet ni vad, där kan jag inte känna tillförsikt. Jag har gått min väg hela vägen. Det är bra! Just det tänker jag fira idag.

Jodå det är lite avslaget idag. Kommer ner på kontoret först vid nio. Men den extra sega morgonen är jag värd. Har bytt tidig höst utanför fönstret mot tidig vinter. Det är ett avlångt land vi lever i och just den detaljen kan jag känna mig avundsjuk på. Men det är klart när snön kommer kommer också ljuset igen. Allt sugs inte längre upp utan lyser upp istället. Ljuden dämpas och det blir ett slags lugn. Men jag gillar hösten mer än vintern. Passar tungsinnet, det som ändå finns där inne och i mitt fall måste vara där.

Skåne är vacker och människorna trevliga. Det visste jag tidigare och får bekräftat denna gång. Kommer att besöka landskapet igen, det är helt säkert. Österlen, Kulla och kusten vill man se och uppleva ofta. Skulle såklart kunna bo där likaväl som här. Synd att det är så långt borta.

Det jag saknar mest när jag är ute och far är musiken. Här snurrar den hela dagarna. På fältet blir det inte så mycket. Det innebär att jag liksom har en musikskuld när jag kommer hem, en som måste betalas. Så idag kommer högtalare att få jobba och det strömmande ta upp bandbredd. Men det är klart också där rynkar folk på näsan åt valen. Det är för brett, hur skall man kunna placeras i fack. Det går inte. Varför får man inte vara enkel och svår på samma gång? Fri i anden. Borde vara grundlagsskyddat.

Första november. Tamefan har det inte blivit första november. Dagarna går och tiden rusar på. Ett år till har snart gått till ända och man är fortfarande med. Ja jävlar. Men jag är glad för det. Glad för att få vara med. Glad för att jag fortfarande känner att det finns glädje i det jag gör och massor av roliga saker kvar att göra. Mängder faktiskt. Japp, jag säljer min tid som vilken hora som helst och priset är lågt och torskarna utnyttjar det såklart. Man är sig själv närmast. Men det är i det där som sanningen ligger. Att förverkliga drömmar. Drömmar som liksom kyssar inte är till salu. Att göra det utan att stampa på eller utnyttja människor, eller att bara se till sig själv och samla på högarna. Åtminstone där är jag en av de goda. Även om han/hon/det/gud inte bryr sig ett skit om sådant och utdelar poäng för sånt. Man måste liksom tänka utanför det. Det finns bara inuti en det där. När man somnar där med huvudet på kudden eller när man ligger där med döden nafsande en i hasorna. Man kan rent av bli en lycklig människa av sånt.

Näpp. Dags att gå igenom lite och få fart på lite grejer igen. Två Skånska pumpor grinar här utanför på trappen. Det är andars och det mörkas helg. Den jag föddes in i. Eftertänksamhet anbefalles.

Det är svart och höst ute. Riktig höst. Så där den är i Stockholm ända in någonstans i december. Vått. Blåsigt. Ljusätande mörker som nästan fungerar som ett svart hål. Man kan liksom inte göra annat än att stanna inne. Dra upp termostaten på elementet ett hack till och tacka han/hon/det/gud – om man nu tror på sådant – för att man kan göra det. Eller tacka sig själv och sina närmaste som har jobbat ihop pengarna som gör det möjligt eller ens arbetsgivare som betalade in de där pengarna eller de som la ordern hos företaget som är ursprunget till dem… Kedjan är hur lång som helst. Till slut är vi alla kopplade tillsammans i en stor härlig varm socialistisk väv. Inte en sån där höger “tänk bara på dig själv” futtighet. Den har liksom inget annat än tomhet att ge den här tiden på året. Annars också om jag får bestämma.

Men det får jag såklart inte. Dessutom är jag nästan helt opolitisk. Tror bara på samarbete. Ja, det tror jag på. Samarbete och att tänka på och bry sig om varandra. Det skulle kunna finnas politiska partier som anammade det där. Kunde rent utav  kalla budskapet socialistiskt. Jodå det finns de som säger sig göra det, men jag ser bara karriärister och folk som springer åt samma håll utan att tänka när drevet går. Pöbel. Enmeningsmänniskor. Stormobbare. Folket som har allt klart för sig redan utan ytterligare funderingar därför att det finns nedskrivet eller uttalat av någon där uppe. För mig själv kan det aldrig bli sådär. Allt är mer komplext än vad man kan få för sig om man bara läser enmeningarna. Varje historia innehåller alltid mer och när man känner den måste man fundera en stund innan man kan fatta ett beslut. Det gäller Lundsberg, utvisningar och domslut och allt det där andra som svider till inom en.

Jag kan bli så jävla avundsjuk på alla de där som redan har bestämt sig och som vet “vägen”. Är moderater eller kommunister eller Sverigedemokrater med övertygelse. Jag har aldrig haft lätt för det där. Som företagare finner man lite förståelse från Socialdemokrater och vänsterpartier. Som en kännande empatisk människa finns inget att hämta i Moderater och högerpackets egoistiska “sköt om dig själv och bara dig själv” värld. Funderar man så ligger man mitt emellan eftersom det inte finns något som är så jävla självklart någonstans i  hela smörjan.  Såklart, eftersom inget är självklart. Inget är så jävla förskolelätt.

Så man skiter i det där. Kastar tärning när det är val. Eller väljer dom där som kallar sig socialister bara för att man hoppas att de kanske någonstans kan bli det igen i annat än löjliga förlegade röda fanor och “upp till kamp” sång och hålla händer. Men så blir det aldrig. Det är klättrarna som finns där. De som klättrar på andra. Uppåt, uppåt tills man har en trygg näringslivsposition som ger mycket pengar eller om inte det går landshövding eller om inte heller det går kan man bli chef inom KF koncernen och dra ner världens bästa socialistiska ide rakt ner i skiten därför att man inte kan ett dugg om företagande.

Skulle kunna bli förbannad när jag tänker på det. Alltså KF. Hur illa skött kan ett en företagskoncern vara. Varför är det ICA affärerna som lever på landsbygden istället för Konsumbutikerna? Varför går helt plötsligt Åbro bra när Spendrups tar över? Enmeningssvaret är ju lätt. Inkompetens. Den verkliga historien svårare och mer omfattande såklart som alltid. MEN den kollektiva tanken borde ju vara den självklara i så mycket och så jävla tuff att Elvis verkar fjantig. Istället ter den sig som en grå, grå, grå, grå massa som sakta väller fram och bloooobar över allt liv till ännu mer grått. Så kan det ju inte få fortsätta. Eller hur?

Upp till kamp för en ny tid kamrater!

Fast det där “kamrater” känns också lite slitet. Usch. Låt oss använda “vänner” istället. “Kamp” kan kanske bli “förändring” eller något sådant. Inte fan vet jag. Bry er om varandra så blir nog allt bra. Först det, sen er själva. Ja det tror jag blir bra.

Man får svamla när det är höst, mörkt och vått ute. Det är en fundamental rättighet!

Planen för morgondagen var en resa ned till vackra Skåne på jobb men stormen fick oss att flytta fram det en dag. Prognosen sa 25-29 m/s ungefär när jag skulle passera Jönköping och lite självbevarelsedrift får man ju ändå försöka ha som gammal o-cool gubbe också. Skånska slätter är njutbara med blåser det så blåser det riktigt mycket vilket brukar märkas på vinterkaos. Sovmorgon imorgon alltså.