Category: Betraktelser & Berättelse

Det är fredag. Det skulle ha kunnat vara vilken fredag som helst. Om det var bara jag då. Men jul såklart. Det är all in. Barn kommer hem. Jesus skall firas ordentligt. Alla som sitter ensamma blir hårt ivägtvingade till sociala evenemang antingen de vill delta eller inte. Du blir medicinerad om du vägrar delta. Blir stämplad som deprimerad. ?För den här helgen är det SÅ sorgligt att sitta ensam. Sådant där går däremot utmärkt under?+360 övriga dagar av året. Inga problem då.?Själv tror jag inte att jag hade reflekterat alls om jag varit ensam. Levt livet som vanligt bara. Möjligen med lite mer mat i en mage som borde få mindre mat.

Fast ungarna kommer hem. Jag får en chans till att spöa familjen på TP igen. Som varje år… Yngste sonen har säkert hittat en gammal julklassiker till film. Troligen i svart/vitt och nära stumfilm. Det finns en billig whisky. Det finns mat. Frukt. Godis. Samarin och Pepcid. Det finns tid för film och tid för att vila. Japp, jag skiter i Jesus normalt. Men tur är väl allt det här till hans minne.?Sen är väl då jag en av de där som tycker att vintersolståndet är det som egentligen skulle firas. Men hur skulle det då gå för maktstrukturen i kyrka och samhälle. Dom skulle hitta på andra sätt att rada upp oss på. Och så kan vi inte ha det. Nope. Vi kör på med Jesus och jultomtar så länge det där gänget håller sig i sina Gudahus.

Det ryker in väldiga här på morgonen efter sotningen. Upp med dörrar och vädra ut. Tvärstopp för Hulken medelst manuell avstängning.?Medans allt kallnar till temperaturer värdiga en analys av orsaken så kommer jag på att jag inte burit ut askhinken. Alltså bara att bära ut askhinken och köra igång igen. Lätt åtgärdat.

Troligen har INTE Jesus något med det där att göra alls. Det handlar bara om glömska och begynnande eller pågående demens.

Suck!

De sista paketen ligger nere på affären och väntar.?Ja, för egen del vet jag inte ens vad det är. Men man får väl hämta. För sakens skull. Alltid behövs det väl en handling av något nödvändigt också. Som fågelmat t.ex. En viktig ingrediens för en lyckad jul.

Har väl inte riktigt hämtat mig ännu efter gårdagen. En riktig pers. Folk blir liksom som galna. Kör kundvagnarna som om de var stridsredskap. Ja och av hela den där stämningen så åker man själv upp som en sådan där människa som alltid känner av spänningen i rummet. Det blir helt enkelt hemskt. Som att vara i helvetet. Men nödvändigt såklart för att kunna uppleva den där julstämningen. Den som förhoppningsvis är motsatsen till allt det där. Yin & Yang helt enkelt.

Nope, dags att träna. Äta lunch. Man får ta lite mer på tallriken än normalt. Töja ut! Liksom.

Dags för båtvändning. Nu 04:27:19. Vi seglar söderut igen efter en lång seglats norrut.
HURRA! Snart är koltrastsången över oss igen.

Döstädningen fortsätter. Alltså man måste inte spara en trasig hushållsassistent bara för att motorn fungerar och den skulle gå att använda till att linda spolar med… Eller mikrovågsugnen som jag faktiskt har ett annat mikrovågselement till, nej man behöver inte bygga en ny av dom delarna. Ja osv osv osv osv osv osv.

Fast kaffemaskinen, den får bli kvar. Åtminstone ett tag till.?Man borde kunna bygga något skoj av den, Ja en kaffebryggare. Om man får tid. Om man får lust. En dag…

Men plåtarna får åka. Högtalarna som kanske skulle komma till användning en dag får åka iväg dom med… Gamla hårddiskar… Ja en hel del annat också.?Bort. Iväg med.

Man fyller bilen och åker iväg till återvinningen. K hoppas att man inte hittar saker att ta med tillbaks. Ja nästan jag också. Annars får väl det åka tillbaks i nästa vända. Eller nästa. Eller den efter det. Bort skall det som aldrig kommer att användas. Troligtvis kommer jag behöva just de delar jag kastar idag nästa vecka. Som det alltid är. Men då får man väl köpa…

Förra veckan skickade jag nästan tjugo kilo till en kille söderut. Datorgrejer. Sådant som man haft liggande som utifall grejer. Känns bra att skicka det till någon som kanske har användning för grejerna istället för att kasta.

Men tro mig det finns tillräckligt mycket kvar här för att jag skall kunna döstäda varje dag under nästa år också.

Annars är det ju måndag. Måndagar är bra dagar. Rent utav en av de bästa dagarna. Men det blir liksom inget riktigt gjort idag. En massa döstädning istället alltså och mitt på dan blir jag så trött att jag blir tvungen att ta en tupplur. Det är sådant man kan tillåta sig som pensionär. Det har liksom gått upp för mig nu. Tänka sig sicken lyx. Pengar ramlar in på pensionsutbetalningsdatumet ändå. Man tror inte det är sant de flesta dagar.

Nu sitter katten och jag på kontoret. Jo, katten ligger på en högtalare när mig. Baslådan. Ett nytt favoritställe. Men jag , ja jag sitter upp. Försöker arbeta lite. Det går sådär. Skyller bristen på inspiration på julveckans inverkan på ett annars rätt lugnt psyke.

Det nya ljudkortet är ett under. I princip skulle jag alltså kunna leka med det också. Cubase har valt att uppdatera till version 13 och det finns en del att lära där också. Hur roligt som helst allt det där. Man kan använda en livstid till att lära sig alla detaljer, finesser och köpa pluggar tills man spyr. Men för mig är det ändå processen att “skapa musik” som är grejen och som är det jag går igång på. Jo jag vet det låter aningen pretentiöst, som det ofta gör när det är passion och kärlek inblandat. Men det är så det är.?Har inga som helst drömmar om att skapa dem stora hitten. Inga. Men sådär kan man såklart säga hur mycket och så högt som helst utan att någon tror en för alla känner andra utifrån sig själva och ALLA andra VILL skapa den där hitten. Man får alltså stänga av helt enkelt. Göra sitt och sluta lyssna.

Jag nås av beskedet att en av “orginalen” på byn är död.?”Orginal” är fel ord eftersom en del kan tycka att det är nedsättande. Fast för mig en hedersbenämning. Men här menar jag nog en person som alla vet vem det är “på byn“. Det känns lite mer när dom går. Man tänker liksom att de alltid skall finns i byn. Åka i sin bil. Hejas på. Samtalas och småpratas med. Men så blir det såklart då aldrig. Men jag blev faktiskt uppriktigt ledsen när jag fick beskedet.

Katten tycker nog vi skall gå upp nu. Men eftersom jag sovit middag (det har hon med) så är jag definitivt inte redo för det. Hon får väl smyga sig upp själv tänker jag. Men är mer som en hund. Följer mig vart jag än går.?Vi är riktiga kompisar. Så mycket kompis man nu kan bli med en katt. På ett dygn eller en vecka kan katters sympatier ändras helt och hållet. Har varit med om det. Men försöker får det att hålla i sig med en jämn ström av kattgodis. Jo, ja, jag vet. Lite lågt är det. Köpa sig kompisar…

Kanske skall man ta sig en timme i “studion” ändå…

Vissa dagar. Som idag. Då är det störigt. Telefonen ringer. Chattande pågår. Mail som skall besvaras och grunnas på i en konstant ström. Sociala medier pockar på. Osv Osv. Man får alltså inget annat gjort.

Nu är det iof bra att få allt sådant samlat på en och samma dag. Ha en möjlighet att liksom avföra hela dagen från handlingarna. Som den här dagen alltså. Avförd. Avbockad. Utsedd till oproduktiv dag. Värdelöst.

Men man lever. Man odlar lite sociala kontakter. Det är ändå något får man tänka.

Men dagen i allt annat avförd, avbockad, dåtid.

Normalt är åtta till elva på kvällen arbetstid som vanligt. Igår sätter jag mig i studion. Tänker att det kan gå. Ja och det gör det ju. Värdetid. Försöker inte ens göra en låt utan sitter där bara och testar och lär mig saker. Det där det bästa som finns. I allt. Att göra saker utan krav. Bara greja på en stund.

Jag skall försöka plocka in den där komponenten lite mer i mitt liv igen. Det är och har varit så mycket måsten. Visst, jag kodar fortfarande under dan. Kommer nog göra det framgent också. Men oftare skall det bli kvällar som igår. Oftare skall det bli hela dagar som igår. Åtminstone är just det planen. Mina planer håller å andra sidan sällan speciellt så länge. Men det är i alla fall ett försök.

Fast det där “håller inte länge” är inte sant såklart. Min styrka är att nöta på. Men i allt det där finns en del som är ombytlig och förgänglig också och den delen av mig litar jag aldrig på. Men å andra sidan tar just den delen mig till de där ställena som man mins. Det är i det där som jag säger “ja” till saker som befinner sig långt utanför min komfortzon.

På fredag är det dags att leka jultomte. Renarna har fått hornen putsade och medarna är vallade. Så egentligen skulle man kunna dra iväg idag. Men nu är det sagt fredag så på fredag får det bli. Många mil (+100) kommer det att bli och lördagen är definitivt avsatt för vila, vila, somna och inget annat. För säkerhets skull får posten ta några paket med sig idag som färdas före.

Imorgon lucia. Tänker alltid på Lions gubbsjuka gubbar i samband med det där. Ja och att det liksom gått ur tiden. Men nu har en del andra tagit tag i det där så kanske finns det hopp. Bort från skönhetstävling och framåt mot något med mer substans.

Ja och nästa vecka är det väl själva julveckan. Folks stressnivåer stiger några grader varje dag för att nå något slags maximum på lördag gissar jag. Här har vi klarat av det mesta. Det är den där fredagsturen kvar och en mathandling. Sen så.

Nobelfestligheter blev det inga i år heller. Jag förstår inte att den där inbjudan skall komma bort varje år. Min studiekamrat från Uppsala frotterar sig såklart på den där festen. Sitter i Vetenskapsakademin också så det är förfester och efterfester hela veckan. Uppsala slott igår. Lite avundsjuk. Kanske. Nästan. Men skulle väl inte riktigt kunna föra mig på en sådan där fest. Det är så mycket regler.

A människor och B människor ni vet.

Nytt år då. Nära nu. 2024 låter bra. Den där känslan “det är i år det händer” har lämnat mig. Har nog gått ett helt liv med den känslan i kroppen kring nyårsskiften. Och hänt saker har det ju gjort. Ibland till och med det man önskat. Nu känns det lite mer som att det inte spelar så särskilt stor roll längre. Det är mindre som hägrar. Det är rätt bra med vardagen som den är. “Det” behöver alltså inte hända. Förnöjsamheten har liksom fäst sig i kroppen.

Nu skall jag äta en morot för freden.

Lite ärmlig idag. Ja igår också. Skulle egentligen stödgått på kyrkokonsert som god kamrat håller i men det fick bli stödsömn istället. Känner helt klart ett motstånd mot den kyrkliga världen ändå. Det där är Edsbyns fel. För mycket kyrkor. För mycket religiösa människor. För mycket ondska i kärleksreligionens namn. Klarar inte av det där. Troligen gör inte han/hon/det/gud det heller. Men till skillnad från prästuslingar tänker inte jag försöka föra han/hon/det’s/gud’s talan i den frågan eller någon annan fråga. “I guds namn förlåter jag eder“. Herregud sådant storhetsvansinne en människa måste besitta för att kunna säga det med någon slags övertygelse.

Det blir alltså en synnerligen lugn helg här på kullen. De enda ansträngningarna är snöskottning och pelletsfyllande som alltid måste klaras av oavsett mående. Men i allt det andra alltså. Inga större svettdroppar utsöndrade från den här kroppen.

Nu har lill-katten och jag förflyttat oss ner till kontoret.?Vi måste försöka lite ändå. Men så mycket blir det inte. Lill-katten har förresten redan somnat. Jag gör väl det jag snart med.

Men nya tag imorgon. Varför inte. Så länge man finns och lever. Nya tag.