Om jag går it på webben och tittar på en present åt min fru. T.ex en bok, eller en ny telefon, eller ett smycke. Vad händer då. Jo direkt får hon reklam för de där grejerna på Facebook och i sina Google sökningar. WTF.
“Gör om gör rätt” hade jag en chef en gång som sa. Jag lånar nu det uttrycket nu och riktar det ut över Atlanten.
Det är en sådan där morgon när allt skriker – “GE UPP!” Högt skriks det också. Det hjälper inte att hålla för öronen. Det hörs så tydligt ändå.
Ute sjunger fåglarna. Hackspetten trummar på ett utvalt träd med bra resonans. Det är verkligen vårkänsla i luften. Den första dan i år som den där känslan finns där på riktigt.
Jag skjutsar ned K till jobbet. Hon har tungt att bära. Släktforskning idag på biblioteket. Kaffe, bullar och kakor. De är många människorna som söker sina rötter. Ju äldre man blir desto mer betyder rötterna. Antagligen för att man själv snart blir en del av dem istället för en del av de levande.
När jag åker tillbaks genom byn ser jag människor som jag vet vilka de är, hejar på, men som jag inte känner. Jag hör inte hemma här. Men hör inte hemma någon annanstans heller. Det där sitter inuti mig. Jag vet ju det så väl. Går inte att fly ifrån. Inte flytta ifrån. Så jag åker hem. En fast punkt. En håla att gömma sig i.
Hemma. Snöskottning. Pelletsfyllande. Hämta en maskin tvätt och hänga. Ja och sätta på kaffe. Alltid detta kaffe. En morgonrutin som en krycka att hålla sig fast vid varje morgon. Oftast smakar det inte ens gott. Men dricker, det gör jag.
Låtsaskontor och låtsasjobb. Allt på låtsas. De där tankarna om att ge upp som kryper på igen. De kommer såklart ofta. Är nära. Kamrat tvivel. Bara idioter känner inte närhet till tvivlet. Jag låtsasjobbar bort dem. Kryper in i min kokong och kör. Borde kanske lyssna. Men gör inte det. Inte på “ge upp”. Aldrig.
Yngste sonen fyller år idag. Tjugosex. Omöjligt att förstå. Så gammal nu. Vi firar på lördag. Indisk mat, tårta och en liten present. Grattis! Jättegrattis!
“Ge upp” dundrar på när jag slår på skärmarna. Thunderbird har ätit upp allt minne igen. Jo det är många flikar. Men fyra gig till ett program. Det är löjligt. Men återstart av browsern. Man får tillbaks sina fyra gigabyte fast alla flikar fortfarande är öppna. Ja inte fan vet jag hur det fungerar. Men inte är det helt bra.
Allt annat ligger där klart i datorn redan. Bara att köra. På med den där spellistan som heter “:-(“, den som jag kör så ofta. Det där låga är den bästa stämningen att låtsasjobba i. Då är jag som mest låtsasproduktiv. Dyker jag ner i det svåra hör jag snar inte det där skrikandet. “Ge upp” blir bara till ett avlägset mummel. Överlevnadsbart.
Kaffet är kallt när jag kör igång. Det blir inte godare av det. Men har man hällt upp en kopp så dricker man upp. Grimaserar och dricker. Det här blir en bra dag. Det är jag säker på.
När laptopen står ostadigt. När man undrar varför. Lyfter på den. Hittar en oäten VIC’s blå. En bra dag. Lycka!
ps Vacker eller hur? ds
Det blir liksom lite löjligt på något sätt. Det är ändå en browser. Bara det. Ja och Chrome och dom andra är inte bättre på det där sättet. Ett hungrigt gäng.
När vi flyttade hit veckopendlade jag till Stockholm. En nackdel med veckopendlandet är att det är jobbigt att sticka iväg på söndagskvällen eller måndagsmorgonen. Men det där jobbiga vägs lätt upp av att komma hem på fredagskvällen. Först de Hälsingska bergen. Man såg dem då. Kunde inte se sig mätt på dom. Njöt. Från det man åkte av E4’an och hela vägen hemåt fans de där.
Sen när man såg tornet på Los kyrka så var man nästan hemma. Ofta trött där såklart. En lång väg att åka och vi jobbade hårt där nere. Sen att stiga ur bilen. Ta de där första andetagen av en luft som är så obegripligt mycket lättare att andas än den man andades när man steg in i bilen, som smakar så gott, som är helt fantastisk och helt overklig. Höghöjdsluft. Ja och så tystnaden. Jag brukade stå där utanför bilen en stund efter jag kommit fram. Stå där och dra in luft i lungorna. Lyssna på tystnaden som bara stördes aningens lite av bilens knäppande när motorn kyldes ner. Njöt av det där. Kände att jag kommit hem. Det fanns ingen tvekan i den känslan.
Sen går ju åren. Man tar bergen för givna igen. De finns ju där varje dag. Man andas den där luften också vareviga dag. Inget märkvärdigt med den. Man dricker det där vattnet dagligen, det som det behövs folk utifrån för att man skall förstå att det är verkligen gott. Man fattar när de står där vid kökskran och tar sitt tredje glas vatten samtidigt som de lovprisar det där blöta och klara som de snart häller ner i sin strupe igen. Ja och sen tystnaden. Inte lyssnar man så ofta på den. Man är snarare trött på den. Längtar efter neon och betong och larm.
Men idag, när jag fyller fågelmat, står jag ändå där en stund och lyssnar på det som inte hörs. Det är helt tyst. Förstärkt av de senaste dagarnas pudersnö har tystnaden återkommit. Någon fågel piper vårkåt i ett träd en bit bort. Men annars hörs ingenting annat. Så jag ger mig lite tid. Står där och tittar ut mot skogen och trädens snötyngda grenar. I det där hör jag hemma här. Det är därför jag bor här. Jag grundas i lugnet. Men visst. jag saknar staden. Det är i den jag är i jobb. Har alltid varit. Även när jag suttit här inne på kontoret. Där vill jag ha puls, där vill jag ha larm. Helst också arbetskamrater som förstärker och utmanar den man är. Men allt kan man ju inte få. Men här ute, där ute vid fågelbordet, i tystnaden, där står den verklige jag. Den jag är om man plockar bort allt annat. Grunden. Den grundade Åke. Den som orkar leva. Som vill leva.
Så jag gjorde nog rätt ändå den där gången trotts allt. Det känns i alla fall så när jag står där. Visst hade jag varit rikare. Högst troligt i alla fall. Visst har jag känt fler människor. Kanske hade jag till och med en och annan trofé ståendes där på hyllan om jag valt staden. Det är lättare i de avseendena att finnas där i myllret. Men inom mig. Där inne där det av en själv som egentligen betyder något finns, hade jag nog känt mig vilsen. Något man kunde jobbat bort såklart. Jobba – jobba – jobba. Som så många andra. Så som man kan jobba bort en längtan efter staden här ute också. Men ändå. Det känns lättare att få sig en dos stad med det här som utgångspunkt än tvärtom. För mig åtminstone. Andra har säkert andra behov och andra fasta punkter. Jag är nog för känslig, för svag, för att alltid finnas där i stadens larm och puls. Jag behöver eftertanken. Behöver “själv”. Eller också är kanske allt bara en flykt. Kanske är det det man kommer fram till till slut. Att man lurade sig själv hela tiden. Som hon med alla pengarna på banken som ligger där på sin dödsbädd. “Vad tjänade det till?” Frågar hon sig. Kanske ställer jag en liknande fråga jag också. Då. Kanske till och med du… Vem vet? Liksom.
Skickar iväg lite pelargonsticklingar från låtsaskontoret till sticklingsbytardag. Känns som att skicka ut sina egna barn ut i världen, ja åtminstone som sina kattungar. Jag blir lite gråtmild rent utav. Hmmm…
Men iväg skall dom. Få nya hem förhoppningsvis. Hem där de blir ompysslade. Det förutsätter jag. Bli stora vuxna pelargoner vad det lider. Beundrade av ägare och kanske av besökare och möjligen en dag spridas som sticklingar till också andra.
Jo jag gillar mina pelargoner. De andra blommorna med. Men pelargonerna är mina favoriter. Alla i min familj gillar växter. Ungarna med.
Jag är alltså inte bara ocool gubbe – utan lite tant också. Hmmmm….
Eller ganska mycket tant. In veritas…
Pelargonerna som står där i fönstren kan ha gått i släktled efter släktled sedan artonhundratalet. Det är lite häftigt tycker jag. Vi har flera sådana med långa historier. Man önskar att de kunde berätta. Som mormors blommor. Vad pratade mormor med dom om när hon vattnade dom? Eller morsan. Eller Ingrid? Eller Lillys mamma?
Annars bra här. Som oftast. Fast förkyld. Tror jag. Kan vara det allmänna sönderfallet också. Men ingen Alvedon idag. Bara det. Ett gott tecken.
Men post Vasaloppstid alltså. Otroligt. Att vi tog oss dit till slut.
Ute snöar det. Ingen är väl nämnvärt förvånad över det. Windowsburken är övergiven. Sorgligt. En hel hög Kineser skickar inte längre till Sverige. Vilket såklart är jävligt.
Ja, jag skall knappa på lite. Eller lägga sten på sten. Så som jag nu framlever mitt liv. Det går. Men längtar ut till tystnaden längs stigarna såklart och i samma grad till de “trängsliga” gatorna och sorlet. Yin/yang. Man behöver båda sidorna. Eller alla färger, alla gråtoner, perspektiven, upplevelserna. Bakom skärmen har man bara ett perspektiv. Det finns miljarder till. Synvinklar där världen ter sig helt annorlunda från än den man just nu sitter och beskådar den på. Att veta det är en bit på vägen. Att leva den insikten tar en längre och närmare en fullkomlighet som ingen kan nå bara närma sig.
Liksom…