Category: Betraktelser & Berättelse

Jodå, det är fredag här med. Det finns inte mycket att säga om det. Jag sitter här och enhandslåtsasarbetar och det går ju sådär såklart. Men bättre att hålla sig sysselsatt med något litet tycker jag, även om också det nu också av nödvändighet de facto är på låtsas. Alltså bättre än att man med berått mod och vilja växer fast med soffan. Så tänker jag, Knappar på alltså. Jag gillar visserligen soffan men inte så till den milda grad att jag vill bli en del av den. För evigt.

Inte ännu.

Fast egentligen skulle man väl ge sig ut såklart. Det lyser en fantastisk aprilsol där ute och nog har snösmältningen kommit så pass långt nu, tror jag, att man i alla fall kan ta sig runt halva huset. Fast annars är det mycket snö kvar. Mer än det har varit under motsvarande tid föregående år. Tror jag alltså. Man är inte att lita på när det gäller väderminnen. Det har jag lärt mig. Loggat värde är bäst.

För skidåkaren måste påskhelgen verkligen kunna bjuda på guldutförsåkning i år. Det prognostiseras om tvåsiffriga temperaturer på plussidan (med råge) här uppe. Det går alltså att åka med bar överkropp för den som så vill. Skaffa sig sommarsolbrännan redan nu. Beach 2019 räddad. Ring och boka Järvsö.

Själv siktar ja på beach 2022. Då jävlar.

Om man lever då. I min ålder får man tänka på sådant också.

Fast räck upp en hand du som längtar till sommaren. Ja ja ja så många händer blir det nu inte såklart. Den här bloggen läses inte av så många. Men visst, nog ser jag en liten spinkig arm där borta långt bak i leden? Bra! Det är skönt att i alla fall någon förstår mig.

Hurra!

Apropå, bloggläsare, alla siffror pekar nedåt här just nu. Till och med Spotify. Nedåt från redan låga nivåer alltså. Man är mer ur tiden idag alltså än igår. Fast ganska ofta är man ur tiden först och blir i tiden sen fast en hel del av dem som skulle uppleva det och var i före är ju redan döda vid den tidpunkten såklart. Då hinns det ju inte med att vara det minsta glad över “äntligen”…

Liksom.

Fast vanligare är ju att man står där i ur tiden läget fast klockan tickar på i världen. Behöver väl inte vara så dumt det heller. Bli en av de där lallande plattjordingarna. Le dumt. Tro. Hävda sin tes med en dåres orubbliga lugn.

Hemska tanke.

Liksom.

Det är som det är.

Jag skall vattna lite plant och sen fortsätta med “själva uppgiften” en stund innan jag gör helg på riktigt. Till er som är på väg ut i friheten passar jag på att önska en synnerligen trevlig helg. Ja, jo, jag förstår ju att det hade känts mycket bättre om ni fått den tillönskningen av kungen eller av självaste statsministern, men nope, nu kom den från mig. Det är bara att tugga i sig. Låtsas om det känns bra ändå.

Vetja! Liksom

Man går omkring här och gnäller och suckar eftersom allt skall göras med en hand. Det går så sakta. Det är så jobbigt. Man får ont i vänster pekfinger. Men som från ingenstans dyker han såklart upp. Den rullstolsbundne mannen som skrivit sin bok med vänsterfoten. Det kan liksom inte bli klarare upplyst det man själv håller på med. Det är patetiskt. Gnäll rätt och slätt. Man har egentligen ingen hållbar ursäkt för att inte jobba på. Nope, ingen alls. Vill man eller vill man inte? Det är alltid det det handlar om.

Liksom

Nu kan jag tycka att det kan vara ok att inte vilja. I alla fall om någon annan väljer den vägen. När det kommer till mig själv är jag dock sträng på den där punkten… nåja,…. träning tänker jag… gå ner i vikt… ja kanske inte så sträng när allt kommer omkring. Men åtminstone låtsasjobbar jag också när jag egentligen vill sitta i soffan. Räknas det?

Kanske.

Man hoppas. Får det. Så här sitter jag. Låtsasjobbar. Sjukskriven. Måste gilla läget. Troligen. Gör nog det.

Liksom.

Fast fort går det inte. Inte alls fort. Hjärnan rusar dock på som förut. Inget annat i mig hinner med just nu bara. Inte alls faktiskt. Nåja. Det är OK. Det har varit lite på det viset förut också.

Nämligen.

Tänker på semlor. Har ätit fyra hittills? Tydligen är det är slut på säsongen nästa vecka. Fyra… Ett rekord är det ju. Ett bottenrekord. Definitivt. Borde väl varit fyrtio. Men dåligt? Nej säkert inte. Semelbudgeten är bara helt enkelt lägre i år. Är den ens av en vikt att den är värd att notera, avvikelsen. Troligen inte.

Liksom.

Överlever man så finns bättre tider om hörnet. Snart så har halva tiden gått. Det är bra. Mycket bra. Konstigt att en tanke på semlor leder in på tankar om de där dagarna. Nope, inte ens dom dagarna kan i egentlig mening användas för att skylla ifrån sig på. De är. En seger ända från handling till konsekvens. I alla fall om man tror mer på att leva ett liv istället för att se på när andra gör det.

Vi borde nog ha packat väskan och dragit iväg en vecka till New York, K och jag. Om hon inte hade sitt bibliotek. Och skola. Om det fanns pengar på kontot. Om… Verkligheten. Allt är inte undanflykter. Visst går allt att genomföra, men man betalar med konsekvenser. Sådana har förbannat hög ränta. Hänger med ett tag efter handling. Jag om någon borde veta. Som gjort en del val med ögonen öppna.

Faktiskt.

Med det får det räcka. Kaffe skall drickas. Enhandslåtsasarbete utföras. Tänk att få fatta en lödkolv och löda lite… I höst kanske. Inget vänsterhandsjobb. Svårt nog som högerhandssyssla. En suck på det kunde varA PÅ SIN PLATS… (jävla caps-lock) … men den kommer inte. Tar bara energi ändå…

Liksom

Det blir en månad sjukskrivning till idag. Tre månader. Det kommer inte räcka med de tre månaderna heller såklart. Jag upplever med förvåning att jag faktiskt inte misströstar. Lösningen är att jag försöker göra något här på låtsaskontoret även om det inte är lätt. Det lilla jag får till gör mig ändå lycklig. Oklart varför.

Helgens snödämp vilar tungt som en gruvdumper där ute. Minusgraderna regerar. Men redan till helgen vänder det ju så mycket finns det egentligen inte att klaga på där heller. Tvåsiffriga plusgrader är utlovade. Simuleringarna överensstämmer. Jag tror som vilken galen fanatiker som helst på just den tvåsiffrigheten som världens frälsare.

Imorgon fyller gammelkatten sjutton år. Frasse. Det motsvarar visst åttiofyra människoår. Ja lite vimsig är han allt, men still going strong ändå. Länge var det bara han och jag, Sen började jag veckopendla till Gävle och efter det är det bara K som gäller. Såklart. Någon ordning får det allt vara på famnar att ligga i också. Lillkatten avskyr mig åtminstone inte ännu. Tur eftersom hon ofta vikarierar för Mr John Blund.

Nåja, det finns en skapligt bra bok, en varm säng och en i alla fall något sånär trött ocool gubbe. Tror jag ger mig hän i det ändå just för glädjen i att få finnas till.

Avslutar med lite obromsat…

https://twitter.com/i/status/1115343635065778176

Jovisst, lägger man sig bara på rätt ställe så kan man visst sola, man behöver inte ens gå ut. Petite har koll.

Det blir två gånger Ljusdal under gårdagen. Först har K personalmöte på f.m. Sen jobbar hon i Los under e.m. så hem igen efter det. På kvällen tillbaks igen för föredrag med Farbror grön. Ja man har ju sett den där vägens sex mil enkel resa förut liksom. Men bli inspirerad under kvällens föreläsning och klarar av några timmar Youtube kurser under förmiddagen så helt misslyckad är väl inte denna dag heller. Få dagar är det om man skärskådar dem på ett rättvist sätt.

Idag enhandsstädning av lägenheten. Tänker ju att jag åtminstone måste försöka bidra lite jag med. Men jag kan konstatera att enhandsstädning är jobbigare än vad man tror. Men med några väl avvägda pauser för att andas så går det det där också. Gillart.

Ja och nu… mer kurser med Kurt.

Vi var definitivt inte ett akademiskt hem. Det fanns två böcker i hyllan, Åke Wassing, Gropen i skogen och en gammal bibel där morfar antecknat födslar och dödsfall på försättsbladet. Ingen av dem var speciellt mycket lästa. Kanske inte lästa alls faktiskt, även om jag i mitt minne ser min mor ligga och läsa Wassings bok. Men man vet hur det är med barndomsminnen, ibland är de sanna, men oftare är de rena fantasikonstruktioner.

Vi var alltså mer eller mindre som vilken arbetarfamilj som helst. Akademiska diskussioner förekom därför inte i vårt hem. Det som avhandlades rörde vardagen och den glädje och de besvär som den bar med sig. Politiska diskussioner begränsade sig till farsans ojande över alla skattekronor som skulle betalas in.

Böcker upptäckte jag tidigt och jag släpade hem kassar med dom från biblioteket, det som var som ett sagoslott där all information fanns som behövdes för mina projekt. Jag älskade böcker, det gör jag fortfarande. Ja, i alla fall det som stod i dem. Nästan allt som släpades hem var tekniska verk.

Farsan var nog intelligent. Men knappast i akademisk mening. Han var självlärd och kunde sitt område. Böcker, tekniska och en och annan kioskdeckare fanns nog i hans värld också. Men det mesta handlade nog om händer och huvud för honom, och han gjorde det bra

Morsan var inte heller dum. Hade det där bondförståndet. Hade hon fått läsa vidare kunde hon ha blivit vad som helst. Fast piga var vägen som bjöds då och där när hennes liv tog vägen in i ett vuxenliv. Det fanns ingen som delade ut stora självförtroenden till unga pigor.

Brorsan var den som skulle göra klassresan och som väl gjorde den också. Intelligent och duktig och gjorde det han skulle. Tog sig an världen som om den var skapad för honom, precis som alla andra 40-talister alltså.

Ja och sen jag då… en drömmare som skolan inte passade för och som med nöd och näppe flyttades upp i nästa klass. En som lärare och föräldrar suckade över och som inte begrep att det inte fanns så mycket att vara lycklig över som sådan men som var lycklig hela vägen in i hjärtats inre kamrar ändå.

En kväll många år efter obligatorisk skola, ett misslyckat gymnasieår och suckande lärare satt vi hela gänget i en lägenhet och festade. Det var ofta så det såg ut under vinterhalvåret när det var kallt och man inte kunde sitta ute. Den här gången var det sommar. Ingen var på väg någonstans heller. Vi bara hängde i den där lägenheten som hade en balkong med utsikt över Öjeparken. Byns centrala park.

Det här var inte ett av de vanliga ställena vi hängde på. Lägenheten tillhörde någon av de äldre grabbarna, fyra, fem år äldre än oss i det “normala” gänget skulle jag tro. Jag minns inte vem som bodde där men kanske var det någon som redan hunnit in på universitetet. Jag vet inte. Kanske räckte det med gymnasial studiemotivation för det som förekom.

Dom satt där i alla fall dom där lite äldre grabbarna och diskuterade något i stil med Platon i grottan, skuggan på väggen, och hur man då kan veta något om upphovet till den där skuggan och världen. Du har säkert läst det där. De pågick i timmar den där diskussionen och böljade fram och tillbaks mellan de olika deltagarna. Själv deltog jag självklart inte. Jag satt inte ens med vid bordet utan satt en bit på sidan om och tjuvlyssnade helt fascinerad. Vad var det här? Jag hade aldrig tidigare varit med om en sådan här diskussion där det inte verkade finnas ett rätt, eller ett fel, där alla kring bordet kunde ha en åsikt. Där man tillsammans tog sig vidare mot mer kunskap. Otroligt!

Upplevelsen var min första akademiska diskussion och jag kommer aldrig att glömma den där natten. Några timmar en sommarnatt när ett gäng grabbar och tjejer halvlåg runt ett bord och pratade om saker som var så främmande och nya – framförallt sättet att prata om dem – för mig att händelsen etsade sig fast i mig som en välgjord tatuering. När jag ensam vandrade hem därifrån vid fyratiden på morgonen var jag inte samma människa som när jag gick dit med några öl i en kasse och med ett sug i magen efter ungdom och fest.

Många år senare blev det såklart massor av den där varan för mig också. Det kunde jag såklart inte anat den där natten. En tid var vi nog säkra på att vi var genier där i universitetets fysikinstitutions vördnadsfulla korridorer. Men vi lärde oss. Tankarna vi bollade hade nästan alltid redan tänkts av andra. Men det gjorde inte ett dugg. Jag älskade de där diskussionerna, älskar dom än idag. Älskar att man fick ha dem. Saknar dem så det gör ont ibland. Det var länge sedan sist det fanns någon att diskutera med som inte koncentrerar sig på rätt eller fel utan att istället njuter av det sköna i att tänka själv.