Category: Betraktelser & Berättelse

Har tänt mitt ljus. Men först har jag sandat, fyllt fågelmat och matat Huilken. I den ordningen. Frukost, kattmatning, axelövnigar och dusch oräknade. Men allt det där är vardag. Vintervardag. Brukar vara lite sopa bro och skottning också såklart såhär på vintern. Men annars är dagarna rätt lika här på en kulle ute i ingenstans.

Gå min timmesrunda borde jag också. Men halt och något tröttande iu kroppen håller mig tillbaks där. Enkla ursäkter såklart från en slöing. Jag mår ju bra av det där.

Men nu in i min egen värld. Åkes värld. Där, där jag trivs som bäst. Ja, fast sant är det kanske inte det sista. Trivs lika bra vid havet och i skogen och i grön IKEA soffa. Just det där handlar mest om hur man är inne i huvudet. Som när man säger att man längtar bort från Los. Egentligen är det sig själv man längtar bort ifrån. Den där längtan bort hade varit densamma om man bott i Stockholm eller New York. Man flyr aldrig från det egna jaget. Fastlimmad där. Måste stå ut hur trött man än kan bli på sig själv. Underlig är ju inte den där tröttheten ändå. Man måste stå ut med sina egna tankar 24/7. Ja och så imponerande är de ändå inte för det mesta.

Jag gillar Los. Annars hade jag såklart inte blivit kvar. Eller vi. Men det är inte ett förbehållslöst gillande. Äkta känslor kan inte vara det. Världen är inte svart och vit. Inget är perfekt. Inget är dåligt. Allt är något däremellan. Jag blir alltid misstänksam mot dem som befinner sig i ytterligheterna. De kan vara helt dumma i huvudet eller också ljuger de. Det finns inga andra alternativ.

Gårdagens kodareufori lär väl gå över om en kvart. Det behövs bara verkliga problem för att man skall falla ner på jorden igen. Verkliga problem är universum fullt av. Man behöver inte ens söka efter dom. Men det är väl det programmeraryrket och ingenjörsyrket handlar om. Att lösa problem. Det är det man måste gilla för att kunna hålla på. Bensin är de där korta ögonblicken av seger. Som igår. Antar att det inte är så stor skillnad mot vilken idrottsman som helst förresten. Oändliga serier och dagar av hård träning. Korta ögonblick av rampljus och medaljer.

Fast medaljer ramlar det ju sällan in här såklart. Här får man klappa sig själv på axeln. Försiktigt.

Godmorgon

Ibland. Ibland är det tufft. Som de senaste två dygnen. Jag håller på att bygga kod för att den i sin tur automatiskt bygga installationspaket till Debian/Ubuntu och Raspian för VSCP. Inga problem för Debian och Ubuntu. Det rullar på. Men Raspbian genom korskompilering i qemu funkar inte. qemu kraschar och kraschar och kraschar och kraschar. Ja och jag försöker och försöker och försöker och försöker. Ingen hjälp verkar finnas att få på nätet. Till slut får man börja testa grejer systematiskt, mycket som man egentligen inte begriper ett dugg av. Det blir M Å N G A körningar, M Å N G A kompileringar. Men inget verkar hjälpa…

Men skam den som ger sig. Ett byte av pbuilder-satisfydepends för Raspbian byggena och HURRA det bygger utan problem. Envishetens seger över buggigheten kallas sånt. Japp, envisheten är min styrka.

Nöjs kan jag gå och lägga mig varandes på plus. Imorgon dyker säkert något annat problem upp. Tills dess låtsas jag att jag är en sjujävel till programmerare. Man vet såklart att jag alltid med stor säkerhet ganska snart blir nedplockad på jorden igen, full av tvivel på sina förmågor. Men bara de som är riktigt usla tror att de är kungar.

Godnatt!

Idag fyller Ulf Lundell 70. Man hoppas han firar med tårta istället för med flaskan. Glad är man att någon är äldre än en själv. Ja nästan alla rockhjältar är det faktiskt. Eller också är de döda. Kan vara ett sorgligt faktum också såklart. Men alltså inte så med Uffe. Han ramlar på med sina “Vardagar”. Cachar in. Vad han nu skall med alla pengar till. Verkar vara väldigt på där. Men han gör väl som han vill såklart. Eller hur. Det gör ju vi, så varför inte han.

Så… Grattis Uffe.

Så sitter man här igen. Duschad. Morgonäten. Hulk och fågelmatsfylld. Tvätthämtad och tvätthängd. Osv. Osv, Osv. Med ljuset tänt. Dator på. Ja den snurrar ju alltid. Men här. NU. Glad över en ny dag. En ny morgon.

Sover lite längre. Tjugo minuter. Kunde ha sovit tre timmar till. Trött. Gammeln. Kanske. Men kommer i alla fall upp. Än så länge. Jorden snurrar dessutom fortfarande verkar det som. Fåglar finns i världen. K finns i världen. Resten är osäkert. De är de levande varelser jag ser idag. Jo N. med antar jag. En stund. Han har sin värld. Är mest i den. Liksom jag i min.

K reser till Ljusdal. Gör det vid en tid när gamla ocoola gubbar som mest får upp bara ett öga. Därav “försovningen”. Det är där någonstans jag sätter alarmet på klockan. Känner att det kan gå hur som helst annars. Orkar bara välja en redan inställd tid. 7:20. Alarm används normalt inte i min vardag annars. Jag brukar på gubbars vis vakna ändå ungefär vid samma tid. En lyx man unnar sig.

Men man sätter väl igång. Med det man gör. Låtsasarbete får dagar att gå. Klockor att ticka timmar. Nästan som riktigt arbete är det. Men bättre än annat. Om man frågar mig. Sämre om man frågar andra. Det får vara hur och vad det vill. Ja Winnerbäck är ju inne på det där också. Fast då är det DU. Ja och det har han ju rätt i. Man har rätt att vara vem och vad man vill. Faktiskt.

Godmorgon.