Category: Betraktelser & Berättelse

Till slut, efter mycket krypande på golvet och letande, hittar jag den. Inspirationen. Ger mig hän såklart. Jag älskar inspiration. Lika mycket som jag hatar löpande band. det finns lycka i en hittad inspiration.

Jodå, bilden, det är Hulken. Den store gröne. Tittar man lite uppe på den så hittar man en Raspberry Pi och några av mina moduler. Ja där lever de där temporärt såklart. Det finns en låda. Men jobbar på det. Nästan. Dvs. Skall det. Snart. Om jag hinner dit.

Pratar med ögon idag. Jag vill att dom fixar min grå starr. Men dom tycker att jag ser för bra. Att jag inte kan klara av mitt dagliga värv snart skiter väl dom i. Jag är ganska väluppfostrad. Skriker sällan. Men idag var det nära. Jag får istället gå till optiker igen. Vänta till jag är nere i en korrigerad syn på 0.5, Va fan! Då är man också rent tekniskt halvblind och mer. Länge sedan då som ett ytmonterat motstånd var synligt. Det fungerar knappt idag. Ja och skall man byta glasögon varannan månad på vägen dir så kostar det också. Japp, blir förbannad.

Jag förundras också över att jag sitter här hemma och läser textremsan på tv’n utan minsta problem. Åker på en infektion och blir inlagd på sjukhus. Kommer hem igen efter två veckor och kan inte läsa textremsan på samma tv från samma position eller känna igen ansikten på folk på större avstånd än fem meter. Alltså förundras över att ingen tycker det där det minsta konstigt inom sjukvården. Det är en släng av gå starr liksom. Ja och det är det ju. Men varför där och då? Jaha, sådär bara. Knappast. Tror fan inte på det där. Men har såklart inte mycket att sätta emot där.

Sorry, nu blev det gnälligt igen. Men det här med att kunna se känns viktigt.

Under så många år har vi brukat skicka en chokladask eller något liknande till släkt och vänner under den här tiden. Som uppskattning till dem som suttit ensamma. Eller som ett tack för att folk funnits där. På något underligt sätt lyckades vi med det där under svåråren också. Oftast fanns det såklart inte pengar till en chokladask åt oss själva då. I år blir det ingenting skickat. Alla är borta. Lite sorgligt.

Fast, nu är det bästa att gripa tag i den där inspirationen medans man har den i ett lagom grepp. Det gäller ju att inte klämma ihjäl den heller. Allt börjar bli så bråttom. Det vandras mot ett mörker. Ja och jag är mörkrädd fortfarande.

En sol låtsas att det är sommar utanför fönstret. Lyser och lyser och lyser. Tvingar mig till slut att motvilligt dra ner persienner. Datorer är djävulens redskap på det viset. Skärmar är som vampyrer. De hatar solljus. Smälter som troll i solstrålar. Och är man nu då alltså är slav under de där får man alltså begränsa solinflödet. Skapa en krypta av mörker under en tid när man man som varandes en vanlig människa behöver ljus mer än någonsin. Men även om jag tvingas ge efter för idiotin skall jag i alla fall alltid vara medveten om den. Jag tror nämligen det kan hjälpa. Lite.

Jag är trött idag. Inte för att det finns en anledning till det. Jag har sovit mycket och gott under helgen. Jag är trött i alla fall. Möjligen får jag för lite sol…

Imorgon sjukhus igen. Denna gång koll av prostata. Det där har jag hållit på med i trettio år nu. Numera med en prostata som är tre gånger så stor som den skall vara. PSA värdet går upp pga det. Man blir lite orolig där. Så jag tjatar till mig återkommande kontroller. Numera. Det var en gammal vän som jag mötte för några år sedan som satte igång det där. Han såg ut att vara i fin form. Jag sa det. Men viktnedgången var just cancer. Japp, i prostata. Två månader senare var han död. Men han tyckte det var tur att jag kollades upp för min godartade prostataförstoring. Men det gjorde man såklart inte. Sådant får man tjata sig till. Det var efter det där jag började tjata. Japp, jag tjatar fortfarande. Kommer att fortsätta med det.

Äter en lussebulle mot tröttheten. Det hjälper inte ett dugg. Tar alltså en till. Det hjälper inte heller…

Borde inte äta sådant där alls.

Egentligen.

Men har dålig karaktär för det där söta.

Bredband är det som man alltid haft nu. Det tickar på. Underbart. Men knappast märkvärdigt. Det är som man alltid haft de här hastigheterna. Skulle vara svårt att steppa ner nu.

Dricker Blossa årsglögg igår. Tradition. God, men har en lite bitter eftersmak. Men en bra affärside det där. Alltid trevligt att tillsammans smaka av den första koppen och fundera lite över smakerna däri.

En del bryr sig såklart inte om det där. Andra bryr sig inte om någonting alls. Från mitt perspektiv verkar det vara tråkigt och trist.

Men nu skall jag lägga mig på golvet på alla fyra och söka efter den där inspirationen jag tappat bort. I något hörn ligger den säkert. Jag hade ett fast grepp om den under fredagen även om jag somnade en stund där i låtsaskontorsstolen då under dan. Så långt kan den inte ha hunnit. Måste hålla till någonstans här i närheten. Definitivt så.

Ja, det är väl bara till att börja krypa…

För första gången på mycket längre sätter jag mig och skriver igen. Ja och känner den där glädjen med att skriva. Tänker faktiskt en stund att kanske skall jag skriva klart det där ändå. Göra något av det. Låta det bli till en bok. Kanske inte i fysisk form. Men åtminstone i digital form. Det är ändå något magiskt över en bok.

Men sen… tvekar jag såklart igen. Finns det någon som vill läsa det där? Är det tillräckligt bra? Är inte vissa saker bättre oberättade? Ja, osv. De flesta som gjort något känner igen sig i det där.

Musik är något enklare. Mer opersonligt. Där är jag någon annan. En jag inte ens känner riktigt själv. Men i texterna… Jag vet inte.

Får allt fundera vidare på det där.

Flyga som en svala ligger i topp på Spotify just nu. Det känns roligt ändå eftersom den är skriven av en annan jag redan 1977. Har känts lite naiv sådär ända fram tills idag när den helt plötsligt nästan har blivit aktuell och verklig. Allt går igen. Tror jag tillägnar den till Greta nu såhär 42 år efter att den skrevs, hon är ändå rätt lik den där svalan. Fast att det är så det får såklart aldrig hon veta. Kanske lika bra det.

Nu, sluttjatat.

Imorgon glögg, pepparkaka och lussekatt.

Det ÄR fredag. Snart ÄR det fredagskväll. Grön IKEA-soffa ropar efter mig. Den gröne vill sluta mig i sin famn. Bär jag upp en korg ved också så kan det bli riktigt hett det där famntaget. Så det gör man alltså. Brasor hör till den här tiden av isande nordanvind som en sko på en fot.

På televisionen väntar från veckan sparade, “Solsidan”, “Vår bästa tid är nu”, och kanske ett “Bill Gates avsnitt” eller möjligen ett avsnitt av “The crown”. Det beror lite på hur man känner efter de där två obligatoriska första tittarna. Tyckte nog Bill Gates dokumentären dessutom var lite väl amerikaniserad. Ni vet man föds till geni och sen är man det hela livet och jobbar man hårt nog så finns det inga motgångar. Det finns massor av mänskor som såg det där redan från början i varje sådan här Amerikansk produktion och gärna berättar om det eftersom lite av den där berömmelsen då rinner ner på dem själva. Allt det där är såklart bara trams. Också sådana som Bill är vanliga människor. Inte gudar.

För egen del är jag inte helt nöjd med veckan. Det har inte blivit så mycket gjort som jag hoppats. Tyvärr ser nästa vecka inte bättre ut i det avseendet heller. Sjukhus, sjukgymnast placerat på varsin dag ser till den saken. Men man får ta det för vad det är. Göra så gott man kan. Tugga på.

Nu lite musik, sen får det bli “kväller” och helg och —.—. Med bredband i huset så är den där avslutande ‘checka in’ operation avklarad på mindre än en sekund. Det är nästan tråkigt. Var liksom en bra avslutning på en låtsasarbetsdag och en låtsasarbetsvecka. Men man får pussa lite på kontoret innan man går härifrån istället. Fängelsecellen. Tryggheten. Jag antar att alla fångar känner på samma sätt. Det finns trygghet i det där invanda. Det finns ett motstånd att lämna även om det heter frihet det som finns när man går ut genom dörren.

Fast det är väl bäst att titta till Hulken först innan man vandrar uppöver. Han suger i sig otroliga mängder en nordanvindsdag som denna. Skulle villigt ätit barn om han kommit åt dem. Men tack och lov är han fast förankrad i vår källare. Vi är vänner. Eller kanske mer master and slave. Japp, jag är slaven. Den som matar och passar upp.

Men PO Tidholm börjar bli irriterad nu på mitt svammel. Det får verkligen räcka såhär. Hoppas alla jag känner får en riktigt trevlig helg.

Jag glufsar i mig. Tre lussebullar. Gott. Men nu finns dom inte mer. Det är synd. Hade dom det (funnits kvar) hade jag ätit upp dom igen. Så-det-så. Lika bra alltså. Att de blev uppätna.

Liksom.

Idag är det ju Thanksgiving där borta på andra sidan det stora vattnet. Det är konstigt att man känner så starkt för den där högtiden fast man aldrig själv firat den. Men film och böcker har en märklig förmåga att sätta sig och göra avtryck i ens inre. Och tanken är väl mycket god med en sådan dag trotts allt. Det finn smycket att vara tacksam för och nej man behöver inte blanda in han/hon/gud i det ens. Kanske något vi hellre skulle tagit efter än svart fredag och cyber måndag.