Jodå

Till slut, efter mycket krypande på golvet och letande, hittar jag den. Inspirationen. Ger mig hän såklart. Jag älskar inspiration. Lika mycket som jag hatar löpande band. det finns lycka i en hittad inspiration.

Jodå, bilden, det är Hulken. Den store gröne. Tittar man lite uppe på den så hittar man en Raspberry Pi och några av mina moduler. Ja där lever de där temporärt såklart. Det finns en låda. Men jobbar på det. Nästan. Dvs. Skall det. Snart. Om jag hinner dit.

Pratar med ögon idag. Jag vill att dom fixar min grå starr. Men dom tycker att jag ser för bra. Att jag inte kan klara av mitt dagliga värv snart skiter väl dom i. Jag är ganska väluppfostrad. Skriker sällan. Men idag var det nära. Jag får istället gå till optiker igen. Vänta till jag är nere i en korrigerad syn på 0.5, Va fan! Då är man också rent tekniskt halvblind och mer. Länge sedan då som ett ytmonterat motstånd var synligt. Det fungerar knappt idag. Ja och skall man byta glasögon varannan månad på vägen dir så kostar det också. Japp, blir förbannad.

Jag förundras också över att jag sitter här hemma och läser textremsan på tv’n utan minsta problem. Åker på en infektion och blir inlagd på sjukhus. Kommer hem igen efter två veckor och kan inte läsa textremsan på samma tv från samma position eller känna igen ansikten på folk på större avstånd än fem meter. Alltså förundras över att ingen tycker det där det minsta konstigt inom sjukvården. Det är en släng av gå starr liksom. Ja och det är det ju. Men varför där och då? Jaha, sådär bara. Knappast. Tror fan inte på det där. Men har såklart inte mycket att sätta emot där.

Sorry, nu blev det gnälligt igen. Men det här med att kunna se känns viktigt.

Under så många år har vi brukat skicka en chokladask eller något liknande till släkt och vänner under den här tiden. Som uppskattning till dem som suttit ensamma. Eller som ett tack för att folk funnits där. På något underligt sätt lyckades vi med det där under svåråren också. Oftast fanns det såklart inte pengar till en chokladask åt oss själva då. I år blir det ingenting skickat. Alla är borta. Lite sorgligt.

Fast, nu är det bästa att gripa tag i den där inspirationen medans man har den i ett lagom grepp. Det gäller ju att inte klämma ihjäl den heller. Allt börjar bli så bråttom. Det vandras mot ett mörker. Ja och jag är mörkrädd fortfarande.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.