Category: Betraktelser & Berättelse

Bestämmer mig att nu jävlar… Ja, jag har tänkt på det länge. Få till ett native code (c++) mellan node.js och den kod jag har. Så läser man de där specarna och det är hundratals sidor. Mängder av information att ta in. Ja och man orkar inte. Läser lite. Tar upp det några gånger till. Samma sak igen. Det är så mycket nytt. Man blir så överöst av ny information att man ger upp. Har inte tid. Det finns annat att göra också.

Men så en dag händer det något. Man kör igång som vanligt. Men skillnaden den här gången är att nu faller bitarna på plats. Man fattar. får till det. Känslan är såklart helt underbar. Man är mogen.

I början av min ickekarriär så kunde jag bli stressad av det där. Men numera är det sällan så. Skall jag börja med något som är helt nytt läser jag så mycket jag bara orkar. Packar in det jag hittar i huvudet. Ja och fattar såklart inte mycket. Sambanden är oklara. Då brukar jag skita i det där. Kör något annat. Låter bakgrundsprocesserna där inne i huvudet själv hitta sambanden. Och tänk, ja det är helt magiskt är det, en dag, när man återvänder till den där uppgiften, så har hjärnan sorterat och kopplat ihop information, och plötsligt så fattar man och kan köra sitt projekt.

Man skall alltså slappna av mer. Anstränga sig mindre. Det jobbas på också då, i alla fall om man har frågor som hjärnan tycker är värda att jobba med. Hjärnor älskar ordning och reda. Lite Tyska på det viset.

Hur många löv är det egentligen på vår Sörmlandslön? Det sådant man undrar. Men också sådant man har tid med efter pension Liksom.

Friskförklarad. HURRA!

Dock med beredskap på ont eller andra symptom från axel. Direkt crp och ringa in om förhöjd.

Fast det där skiter ni, mina bloggläsare, i såklart. Jodå, det kan jag fatta. Men bra för mig. Japp! Träffade förresten en bekant som frågade hur det var här om dagen och åsyftade axelåret. Frågan chockade mig. Ja ännu mer när han lyssnade på mitt svar. Det är konstigt att det är så. Egentligen.

Det är fredag. Jag fattar det aldrig numera. Veckorna går (för) snabbt. Måndag eftermiddag sen Tjoff… fredag. Inte mycket däremellan.

Ändå tror man att man får till en del saker under veckorna. Jag är inne i en sådan period. Det flyter på. Man bockar av. Ett tag tänkte jag nästan släppa den nya versionen av VSCP men sansade mig. Låter tester snurra på en vecka till. Men nästa vecka kanske. Det är på tiden.

Sitter här och väntar på att överläkare Björn skall ringa från sitt stora sjukhus i Gävle. Förhoppningen är att vi skall kunna säga tack och adjö i och med dagens samtal.

På kataraktfronten däremot inget nytt. Småflinar lite för mig själv när jag skall göra saker för att jag ser så dåligt. Fast man borde väl gråta. Men med skärmarna nära mig så går det i alla fall knappa fortfarande. Detta knappande som alltid räddar mig…

Ute smälter snön från snöstormen igår snabbt bort. Det är så med snö som kommer den här tiden. Den smälter snabbt. Tar med sig gammelsnön. Jag vill ropa “HURRA” men tänker på alla frivilla några mil härifrån som sliter för att få till ett Vasalopp i år också. Det är något speciellt med Dalmasarna när det gäller att ställa upp mangrant. Ropar “BRAVO” som så många gånger förut.

Har verkligen förälskat mig i node-red. Rolig att jobba med och precis det jag ville åstadkomma i ett halvanvändarinterface för VSCP. Jag lyckades aldrig få tiden att räcka till för det själv och någon annan orkade (jag skulle bli förvåna dom någon gjort det) inte åstadkomma det men node-red gänget har verkligen levererat. Svårt blir enkelt här. Som det skall vara.

Fredag innebär soffa senare då såklart. Antagligen också en film. Det finns många bra saker med “fredag”. Fram till dess knappar vi på. Behövdes inte dokumentation så skulle jag leverera tre, fyra gånger så mycket. Men nu behövs dokumentation. Tar tid att åstadkomma. Sänker flow. Irriterar. Men ger nöjdare användare.

Ja, många ord igen. Ville egentligen bara önska en trevlig helg!

“Satan” utbrister man i avsaknad av andra kraftord. “Satans förbannade skithelvete” är den långa versionen och den kommer också ut ur en gammal ocool gubbes mun. En till skärm har gett upp. Blinkar till bara. Svartnar sedan. Bakgrundsbelysning gissar man. Jo den är gammal. Lastgammal. Värd sin vila.

Det är lite som om allt är emot mig på den fronten just nu. Jag ser sämre och sämre. Skärmarna blir bara mindre och mindre och av sämre kvalitet. Det skall jävlas.

För visst, jag har några gamla skärmar liggande. Sådana man kan plocka fram när man skall installera en maskin eller dylikt. Knappast har en endaste en av dem varit tänkta att sitta i sextontimmarspass framför. Åtminstone inte de sista tio åren.

Men det är som det är. Jag har minsann varit med om värre saker. Lovar!

Här på kulle är annars allt som vanligt. Visst, det regnar som under en sommardag. Det är varmt som en dag i april. Men kullen står kvar liksom huset som byggdes 1907. Dennis har vi ännu inte märkt särskilt mycket av här uppe. Kanske kommer han på besök först under kvällen, natten. Vi får se.

Helg == lugn. Det är lite som det alltid är numera. Men både K och jag behöver den där vilan. Så vi vilar. Får ta igen det där i sommar.

Nu har min vecka börjat. Skärmen är bytt. Samsung 15″. Är nog lite bättre till och med än den förra. Men 1024×768 är såklart lite “nåja”… Fast kanske bättre för summa ögon ändå.

I fredag tog jag den sista (hoppas man) CRP’n. Värdena är bra. Nu skall jag bara ta ett snack med överläkare Björn under veckan och sen får vi se om han släpper mig av kroken. Låter mig vandra ut i världen som en infektionsfri människa bland andra infektionsfria människor.

Ja sen är det ju ögon såklart. Man får väl ringa och tjata. Men hatar det där. Att de som låter mest får hjälp först. Det borde inte vara så.

Nu låter vi veckan börja. Har stora förhoppningar på den här veckan. Nämligen!

Klockan och ljuset där ute… det stämmer inte riktigt. Var tog mörkret vägen?