Category: Betraktelser & Berättelse

Det är gott att leva. Över den slutsatsen har jag aldrig tvekat.Trotts svårår och stundtals långa vandringar i förbaskat mörka dalar. Att leva liv fungerar så länge som jag har något att ge mig hän åt. Det är just där, på det, som man ständigt måste vara på sin vakt. Vaksam så att man inte hamnar där med gubbarna på bänken, suckandes, klagandes, eller i soffan framför “Bonde söker fru” och, i båda fallen, försöken att få tiden att bara gå. För mig har aldrig tiden räckt till. Tack för att jag fick det där. Han/hon/det/gud/slumpen eller vem man nu skall tacka. Men det har gett mig ett bättre liv än vad jag egentligen förtjänar. Så är det.

Brorsan fyller 71 idag. Det är en ålder det också. Nu är hans släktens ålderman. Ja på faderssidan. Tiden går. Han och jag har haft så många timmar och dagar och år mellan oss att vi aldrig riktigt nått fram helt och fullt till varandra. Ibland blir det bara så. Men det är inget att gråta över det heller. Jag får i alla fall iväg ett grattis SMS. Alltid något.

Planen för dagen är annars att städa. Åtminstone nu om en liten stund. Senare tänker jag återvända ner till knappandet. Har fått ut en hel del grejer gjorda den här veckan faktiskt. Känns bra. Fast det har varit väldigt intensivt nu ett tag. Man känner det i kropp och huvud. Igår kväll stupade jag i säng fullständigt slut. Ville egentligen lite till men kände att jag var för nära den farliga gränsen. Japp, den där gränsen har jag balanserat på många gånger. En knivsegg är det. Hittills har jag lyckats ramla ner på rätt sida. Mest just för att jag verkligen har lyssnat när allt inom mig skriker “vila”. Fast erkänna måste jag såklart att jag allt för många gånger nått fram till punkten när allt inom en verkligen skriker “VILA” högljutt och tydligt. Man bör såklart lyssna tidigare, när det mumlas. Mummel borde räcka. Men det är faran med att hålla på med något man gillar mycket. Japp en del kan skriva “jobba” där. Men “hålla på” får duga i mitt fall. Lustkänslor kan lätt misstas för att allt är gott. Man måste försöka vara uppmärksam på det andra som pockar på också. Det som säger “FAMILJ”. “VÄNNER”. “SE NYTT”. “SKOG”. “SOV TIO TIMMAR”. “KÖP EN LÅDA MED ALLDELES FÖR MÅNGA SEMLOR”. “KÄRLEK”. Att bara hålla på (eller (låtsas)jobba) räcker inte i längden. Varje timme där gröper djupa hål inom en som man måste fyllas på från andra källor.

Jämvikt!

Liksom.

Egentligen borde jag göra klar och släppa min nya låt. Det är också en del av det där som fyller på energi istället för att dränera. Ja i alla fall på den nivå som jag sysslar med det på. Men… precis som det känns med skrivandet idag, har jag svårt att riktigt gå in i musiken just nu. Det är det där “KLAR” spöket som ropar inne i mitt huvud såklart. Nirvana.

Fast nu då städa. Det fyller på det också. Man blir helt enkelt sugen på att knappa av sådant. Men katterna hatar mig såklart när jag börjar med det där väsnandet. Dammsugare är ingen populär uppfinning där. Men det får man ta. Efter städning blir det liksom helg. Japp, också på en torsdag. Knappa kan man ju göra ändå.

Eller hur!?

Hittills har operatörerna varit optimistiska till att internet-infrastrukturen kommer att klara av den gigantiska digitala omställning som coronaviruset påtvingar. Men nu uppmanar EU streamingjättar som Netflix och Youtube att begränsa sina tjänster för att avlasta nätet och undvika krascher, skriver Financial Times.

Mäh… liksom…

Följer presskonferensen om cov-19… så bryts det.

NYHETER!

BREAKING NEWS!!!!!

Man tror att hundratjugo femåringar drabbats av viruset. MEN…. Nyheten är att ESC, Eurovision Song Contest ställs in. Man måste småfnissa lite för sig själv faktiskt. Världen är helt galen. Man undrar om man är den ende som suckar.

Världen liksom darrar där ute. Ingen vet hur allt det här kommer att sluta. Jodå, bättre blir det alltid till slut. Någonstans där borta. Just det är inbyggt i det svarta, i svårtider. Klarar man dem kommer man ut som en bättre människa och i en ljusare värld på andra sidan. Det finns en risk för att bitterheten tar en också såklart. Att fastna där är värre än att drabbas av cov19. Eller Sars cov-2 om man nu då vill. Virus eller sjukdom. I omvänd ordning då.

Fick tid till förundersökning för kataraktoperation om en dryg vecka idag. Stor glädje såklart. Hopp om bättring där. Innan skärmarna måste hängas på glasögonen.

Det är svårt att tänka sig idag att gamla företag klarade krigsår och depressioner utan att säga upp folk. För åtminstone var det så i Edsbyn till stor del. Under svåra tider samarbetade man. Hittade på nya idéer som förde hela samhället framåt. Ägarna mötte de anställda och deras familjer i vardagen. Det gick liksom inte att smita undan ansvaret. Allt sådant där tog väl slut på sjuttiotalet. Konsolideringens årtionde. Huvudkontor hamnade långt ifrån de som arbetade. Ägandet fanns ännu längre bort. Permitteringar och neddragningar var den första lösningen som alltid togs till när det blev kärvare. God ekonomisk politik kanske. Men knappast mänskligt. Och människor är vi. Vi klarar oss inte utan varandra. Fast det finns dom som verkar tro det. Deras “HJÄLP” hör alltid högst i de här tiderna.

Fast svammel såklart.

Var rädd om er där ute. Alltså, ducka när någon nyser…

Jodå. Vi lever med Covid 19 här ute i skogen också. Men själv har jag en helt vanlig influensa. Tror jag i alla fall. Det snoras. Ont i halsas. Ojas. Men det tänker överlevas även om man från officiellt håll gärna plockar med +60 åringar som mig i riskgrupperna. Man blir stött av sådant. Inte helvete tillhör jag riskgrupperna ännu… Eller handlar det bara om svag självinsikt från min sida? Åldersnoja`Skit samma. Man lever tills man dör. Sällan har det med ålder att göra ändå. Att leva liv handlar om de dagar man lever – inte om den enda dagen när man dör.

Jag har full koll på allvaret i en pandemi – tro mig. När jag gick i högstadiet var vi några som hjälpte till på det lokala museet som fanns i källaren på skolan. En dag hittade jag en låda med gamla brev i arkivet. Brev som var skrivna under de år som Spanska sjukan härjade i Edsbyn (1918). I breven beskrevs fler och fler som dog efter den gata som brevskrivaren bodde efter. Unga var de som bars ut i kistorna dessutom. På riktigt och direkt berättat från en som var med där och då. Ingen hade någonsin lärt ut något om det där i skolan. Glömmer aldrig de där breven. De blev för alltid kvar inom mig.

Hur otäckt allt det här än är så måste man ändå också fascineras av virus förmåga att svepa fram över de levande. Det enda ett virus vill är ju antagligen också, liksom vi människor vill, är att få finnas till. Skall man acceptera tanken om the survival of the fittest så är ju just virus en av de viktigaste beståndsdelarna i just den “åskådningen”. Virus rensar bland oss levande varelser då och då (själva per definition icke levande med bara RNA). Spar de som som är värda att spara. Som klarar påfrestningen. I allt kan man väl konstatera att virus ändå har en bättre strategi i det där än vad människan själv har i sin utsortering av levande varelser där “the fittest” går först. Dumskallarna blir gärna kvar. Eller svaga älgar, svaga individer av andra arter när vi – “utvecklingens krona”- tagit våra troféer och kallat det viltvård eller använt andra vackra ord för att rättmätiga våra handlingar.

Vi människor tror så oftast att det bara är vi. Att vi är frikopplade fån mikrokosmos och makrokosmos och allt runt omkring oss. I själva verket är vi såklart bara en del av allt det där. Inte mer betyelsefull än vilken mikroorganism som helst. Kanske är det till och med nyttigt för några av oss att inse att vi ändå är sårbara. Det finns en hel del som behöver lära sig den läxan.

SAS permitterar 10K. Jag antar att vi alltså kommer att se börsoro imorgon också. Normalt brukar det väl behövas mindre än så för att oroa det där nervösa och själviska gänget.

Hur som helst. Tuffare tider föröver. Var rädda om er allesammans. Tvätta händerna. Det går över det här också. För de flesta finns det liv där på andra sidan om pandemin trotts allt. De som överlever begraver de döda och går vidare. Så som det alltid varit.