Category: Betraktelser & Berättelse

Här någonstans tar min dag slut. En stunds läsande och sen förhoppningar om en ny (gärna härlig) dag imorgon.

Hej då (låtsas)kontoret…

Den där studiodatorn… Det har varit krångligt att få till inspelningarna. Krångligt att jobba med den. Slö helt enkelt. Man orkar inte. Men nu hamnade ju mitt gamla moderkort i den. Helt plötsligt blir den riktigt användbar. Behov uppstår genast av ett USB ljudkort. Fast tusen spänn… Det får nog vänta. Men…

Mycket vill ha mer… Mänsklighetens gissel. Det att aldrig bli nöjda. Man skäms.

Ont i huvudet och snorig och hängig. Förkylning eller döden. Förhoppningsvis det första alternativet. Ett billigt pris att betala om man slipper den magsjuka som grasserar i byn. Ja, tillika för att slippa döden. Har inte tröttnat ännu. Önskar mer tid. Om det nu inte är för mycket begärt. För då viker jag mig. Lämnar plats för andra.

Degens blir alltså”lite av en sådan där skräpdag som livet bjuder på ibland. “Skräp”-delen passar bra eftersom jag städar idag. Men passar mindre för resten av mitt görande. Jag blir irriterad. Lite stingslig. Sur, rent utav. Världen är glad att jag sitter här själv och ensam.

Men livet bjuder på sådana där dagar också. Man får äta upp det. Svårare än så är det inte. Japp. Lugna ned sig. Luta sig tillbaks och vackert inse att varje dag kan inte resultera i ett framsteg. Vissa dager är helt enkelt inte ens färdsträckor. De är hinder. Stillastående eller tillbakagång.

Så jag tänder mitt ljus. Äter en apelsin och sätter mig här och ser livet åka förbi. Det är en hemsk känsla. Som det varit alldeles för mycket av under det här året.

Liksom…

Det jobbigast med “nya” grejer är att man måste flytta efter de gamla grejerna neråt. Alltså blir det tre eller fyra datorer man får greja med innan allt sätter sig igen.

DDR4 har vi inte kommit till här i huset. DDR3 är det som gäller. Ja, nu när DDR2’orna åker iväg. Nåja, nästan. Blir nog kvar i någon maskin ett tag till. Jo jag vet. Det är rätt illa. Men de gör fortfarande sitt jobb de där maskinerna. Ja och så kan de ta IDE diskar…

Upplevelsen på min låtsasarbetsdator kvarstår hur som helt. Jag har aldrig haft en dator som varit så responsiv som den här är just nu. Oftast tycker jag man inte märker av en uppgradering så mycket men den här gången märktes det verkligen ordentligt. Men de flesta skulle väl klassa också den här uppgraderingen som “gamla grejer”. Men jag är alltså mycket nöjd.

Det finns faktiskt en stor fördel att vara utvecklare och inte sitta på det senaste. Man får skärpa sig lite extra för att få det man kodar responsivt. Ja och går det snabbt och smidigt på lite äldre hårdvara så går det snabbt och smidigt på nyare grejer. Just det kan iof bli ett problem det också. Någon gång har jag råkat ut för det. Vanligare var det såklart på den tid då det fanns turboknappar.

Lägger man till ett snabbt bredband till det där så är det lite jackpott just nu här på låtsaskontoret.

Jodå!

Liksom..

Igår. Jag får yngste sonens “gamla” moderkort, processor och minne. Visst, det daterar tillbaks till 2012, men vilken OTROLIG skillnad det blir på min burk med det “nya” kortet. En helt annan datorupplevelse faktiskt. Nöjd och glad idag alltså. Bättre “!julklapp” kunde jag helt enkelt inte ha fått .

Nu är frågan vad man skall göra med det “gamla” kortet. Är ju “inget fel” på det faktiskt. Tål att funderas på. Här används allt tills det brinner eller bara dör den gamla elektronikens utmattningsdöd. Ja det där gäller bilar och köksmaskiner och annat också faktiskt som har sin livscykel här på en kulle i Los.

Det är gråväder. Den första riktiga snön skall skottas, eller flyttas, eller vad man nu gör. Jag är i alla fall den som skall skotta. Det går utmärkt. Jag har en egen teknik för det där numer. Fysioterapeuter må avråda. Det måste göras.

Har man inte bråttom. Är sinnet lugnt. Ja då kan det vara ganska skönt att skotta snö en tisdagsmorgon. Lite som att diska. Man kan vara kvar i sina egna tankar och rota runt lite där. Här på kullen finns ingen att imponera på så man kan ta en paus när man känner för det. Se sig omkring. Tycka om den plats man finns på. Tycka livet är bra gott ändå. Fortsätta sen hela vägen bort till fågelmatare och komposter. Som belöning gå in och sätta på en kanna kaffe.

Fast gråväder. Ibland kan det vara som ett fängelse det där gråa. Något som man till varje pris vill ut ur. Man vet ju att det finns en blå himmel där uppe, ovanför, där solen lyser och universum tar vid. Men det behövs några dagar av grått för att den där klaustrofobiska känslan skall infinna sig. En dag med gråväder kan vara riktigt skönt. Som idag. Världen är liksom utestängd. Alla ljud nedtonade. Man är själv. Ett ropat “hallå….” ger inga svar.

Det går vinterkräksjuka på skolan här i Los. Barnen kräks. Lärarna kräks. Klassrum står i princip tomma. K jobbar ju mitt i det där så man bara väntar. Men än så länge… peppar peppar och allt sådant i kvadrat och kubik. Fy fan för vinterkräksjuka. Men viruset ifråga är ändå ganska vackert

Det måste man ju ändå tycka. Men man behöver inte vara trevlig för att man är vacker. Det vet man ju. Hoppas hur som helst att jag skall klara mig. Tycker jag har haft min beskärda del av sjukdommar redan det här året.

Diskmaskinen pajade för en vecka sen. Ja det går ju leva utan. Men skönt att ha också. Värmepumpen som gått i den. Kostar tvåtusen spänn att köpa ny. Samtidigt vet an ju att det kastas en massa maskiner. Maskiner där det sitter precis den värmepump jag behöver. Men inget av det där tas tillvara. Dumt! Men chansar på att söka på Ebay och hittar en begagnad i England. Fyra hundra kronor. Köper. Undrar varför tjänsten inte finns i Sverige? Något konstigt regelverk som sätter käppar i hjulet. Leverantörer som hejar på den krångligheten så att vi skall köpa nytt.

Hoppas alltså på den där. Att den ger diskmaskinen några år till av liv.

Men en sådan där period när saker går sönder nu. Rakapparaten verkar också ha gett sig. I alla fall batteriet. Räcker inte längre en hel rakning. Vette tusan om det ens går att byta.

Men konstigt det där att saker går sönder i grupp liksom. Räknar med åtminstone två haverier till innan den här haveriperioden är över,

Fast nu skall jag ta tag i mitt. Min dag. Den alldeles egna. Här finns ingen annan än mig själv att prata med. Det är såklart rätt tråkigt i längden. Men fördelen är såklart att man oftast håller med sig själv. Det blir sällan diskussioner om struntsaker. The Fool on the hill. Det är jag det.