Den femte årstiden av Mons Kallentoft
Det här är en av de jävligaste böcker jag någonsin läst. Den är så mörk och hemsk att man egentligen inte vill läsa vidare men det gör man såklart. För spännande är den och hela den där polisgrejen tar en med på ännu en resa fast jag egentligen är så jävla trött som helst på deckare, vill läsa annat, vill komma närmare människorna – de vanliga. Men gillar du deckare så kan du läsa den här. Eftersmaken är inte god. Verkligen inte!
Jag har “Mellan rött och svart” av Jan Guillou liggande bredvid sängen där uppe. Den senaste i hans nittonhundratalsskildring/släktkrönika eller vad man nu skall kalla den. Vi köper sällan böcker inbundna utan väntar oftast tills de ges ut som pocket, men just den här serien gillar jag mycket och har därför lagt ut den där extrapengen som krävs för att få den tidigt.
Jan Guillou är en ypperlig historieberättare vilket är kriterie ett för att jag skall läsa en bok över huvud taget. Det är hela essensen med att läsa för mig. Japp, jag kan fatta att andra kan läsa av andra anledningar. Helt ok för mig. Historien är ändå det viktiga för mig.
Flyter det sedan på i texten som om man lägger en varm smörkniv i smör då är mitt andra kriterie uppfyllt. Också här excellerar Jan Guillou.
Lär jag mig något av texten som jag kan ha användning för senare, hur det är att vara kvinna, hur världen upplevs om man är snygg, som austronaut eller får historiska skeenden presenterade för mig så att man tar in dem, känner dem så höjer det läsupplevelsen till nya nivåer. Ett typexempel kan vara att se andra världskriget genom en nazists ögon eller som i en tidigare bok i Guillou’s serie fatta att Engelsmännen verkligen inte var bättre än varesig Tyskar eller Belgare eller andra i Afrika under kolonialtiden.
Han är definitivt en av mina favoritförfattare. Med en produktion av 40 böcker sedan debuten 1971 också en som jag läst mycket av. Sitter på Nesser, Mankell nivå för mig.
Men recensenterna håller såklart inte med mig. De har de aldrig gjort. Läser Torbjörn Forslids recension av boken i Svenska Dagbladet idag, och för att komma från någon som är Professor i litteratur på Lunds Universitet så är det lika förutsägbart som alla recensioner av Guillous böcker brukar vara. Han liksom alla andra upprepar bara sina mantran. Naturligtvis OK. Jag har min åsikt och de har sin åsikt. MEN, vad skillnaden mellan Nesser, Mankell är, som de också slentrianmässigt höjer upp, fattar jag inte alls. Jag får en känsla av att allt det här helt enkelt handlar om brist på integritet. Har någon bestämt att den här författaren är inget att ha så följer alla andra bara efter och vågar helt enkelt inte ha en avvikande åsikt. I ett fungerande samhällsklimat så borde det finnas röster som är för och emot men det gör finns det aldrig i Sverige (Världen?). Det finns något skadeskjutet i det här och även om man kanske kan visa viss förståelse för de finkulturella som ju bara är det för att vara just FINkulturella så blir det svårare att acceptera det i akademiska sammanhang där diskussionen och att väga för och emot är den yttersta måttstocken. Där där varje förutfattad mening är et brott mot vetenskapliga principer.
Ja, ja, jag är bara en enkel man som tycker om och läser det jag vill.
http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9173432814
Daisy Sisters av Henning Mankell från 1982
Köpte den här för en tia på Myrorna i Gävle. Jag gillar ju att läsa Mankell. Ja det är som att lägga en varm smörkniv i en smörbytta att läsa hans böcker. Det liksom bara flyter fram. Ingen skillnad med den här boken såklart. Det finns inga kapitel så man får liksom bara läsa på men det gör man ju så gärna med denne författare. Skall man sammanfatta på något vis så är det med “Det är jävligt att vara kvinna och värre var det att vara det förr“. Är man man så kan det ju vara nyttig kunskap att ta till sig även om man såklart skulle kunna skriva en bok om män och ge samma sammanfattning. Men nu handlar den här boken om ett antal kvinnor och det är i det som den ger något. Läs!
Frågorna återkommer med en berusad papegojas envishet.
via Bättre att skriva själv – Bokrecensioner – www.helahalsingland.se.
När jag stänger av gräsklipparen där i garaget, trött efter två timmars klippande av gräsmatta, är det Phil Collins, Against All Odds, som låter i mina öron, när jag promenerar tillbaks till huset, och det blir som att vara med i film, den som slutar med mig gående där på en nyklippt gräsmatta och Phil sjungande det han sjunger. Ja som sagt jag är trött efter att i vackert sommarväder klippt en gräsmatta, och nog har jag lite vätskebrist också säkert och kan tillåta mig denna hybris som de flesta andra också har ibland men inte vågar tala om då såklart därför att de tror att de är ensamma om det här. Det vi aldrig är. Jag är mycket vacker och lite sexig där jag går i alla fall skall ni veta. 😉
Det är ljuvligt idag. Det är därför jag klipper gräs. Man skall inte njuta när det är ljuvligt, man skall dra runt saker som både låter illa och luktar illa och skrämmer bort varenda fågel som finns på tio kilometers avstånd. Så ni vet. Så ni inte får för er att åka och bada eller åka ut på utflykt eller så. Njut inte – jobba.
Hösnuva har jag fått. Eländigt när man klipper gräs, men överlevnadsbart. Behövdes bara ett släktled bort från obrutna bondegenerationer för att man skulle degenereras till en med hösnuva. Misstänker fuktig källare, pelletsbärande. Hostan är alltid där. Förkylningen alltid på lut. De utan pengar betalar med hälsa, de med tar bort orsakerna. Det är olika.
Så jag längtar till storstan och anonymiteten och andra sjukdomar. När jag sticker in huvudet i affären kommenteras min nyklippta kallufs högt och tydligt. “Nu ser du ju ut som folk igen” minsann. När jag betalar konstateras det att det är “fredagsmys på gång”. Ingen ont i något av det där. Det är landet bara. Men jag är skygg bland människorna, det är bara här bland orden mitt dårskap och lite mod kommer fram. Men jag står för det jag är. Alla gör inte det.
När jag vandrar runt där efter det burrande monstret och klipper tänker jag på musikbranchen, konsten och litteraturen. Skikten som håller nedanför varande skikt UNDER sig med alla kraft man kan samtidigt som man har någon slags lismande längtan att ta sig till nästa skikt til varje pris. Jag har aldrig någonstans i någon bransch träffat en grupp som namedroppar så mycket, som skryter över bekantskaper i skikten ovanför sig själva som musiker. Inbillar mig att författare och konstnärer är lika. Det vet jag iof inte. John Lennon var liksom bara en människa han med, det kan jag försäkra. Svag och undrande ibland utan tro på sig själv precis som du och jag, i alla fall som mig. Placerad där högst upp som tuppen i hönsgården av nollorna.
Tänk vad schyst det skulle vara om man inte ropade rakt ut i himmelsk glädje som i Musikupproret när “giganten” Richard Herrey ansluter sig, eller när titlar är mer värda än orden som sägs. Jag kan inte orka med det där. Kräks på det där. De vill bara att andra skall bestämma, helst de själva, eller möjligen då någon av dem som de namedroppar så ofta de kan. Men det är samma på det lokala planet. Samma folk snurrar runt hela tiden på scenerna och arenorna här i Hälsingland och annorstädes alltid och för alltid. Tröttsamt. Bara Studiefrämjandet försöker ändra, förnya. Alla andra häller på säck efter säck med cement.
Jag ser bara vilken underbar litteratur som kunde ges ut om folk kunde samarbeta istället för att kåta göra vad som helst för feta förlagskontrakt som oftast innebär urvattnade verk i slutänden i alla fall. Det kostar en femtiolapp att göra en pocketbok i mindre upplaga, tjugo om man gör fler. Marknadsföring, distribution går att samarbeta om. Samma sak med musik. Men där har det i alla fall hänt saker, liksom inom film. Men kåtheten finns kvar om att bli en ny Madonna eller en ny whatever. Själar säljs. Men inom musiken är jag helt säker att det snart kommer att komma en artist som verkligen är independent. Alltså inte som Mando Diao och liknande säger sig vara det. Ni vet det finns en skillnad i det. När man väl sålt sig har man. Det fungerar säkert på samma sätt med konsten för övrigt. Som den ser ut nu är den ganska ointressant. Folk vill visst betala. Gör det hela tiden. Det är mellanleden som tar stålarna. FATTA DET IDIOT!
Det är sant att de med makt inte recenserar oss (att skriva oss här kräver alltså mod) som är verkligt independent. Men det handlar bara om styrka hos oss. Till slut måste de se. Det är vi som är de som skall kontrollera inte dom. De skall rapportera och tycka inte skapa och hålla uppe som idag. Och nej man kan inte sitta och klaga. Man fårjobba tillsamman och skapa alternativen. Gillar man inte melodifestivalen och hur artister tas ut där får man göra något annat som man tycker är roligare. Det finns i alla fall tillräckligt många som säger att de vill ha de alternative(t/n).
Men fy vad trist det här blev. Jag tror jag går ut i solen en stund och får solsting. De måste vara skojigare trotts allt.
