Author: Åke Hedman

Jag har nog alltid varit lite bakom…

Jodå, redan 1964.

Och det blev inte bättre 1967 när en mycket haltande musikkarriär startade…

Alla andra i min ålder hade tuffa mopeder. Själv hade jag den här med remdrift. Icke coolt tyckte kamraterna. Farsan, som fixade den,  trodde väl aldrig att jag skulle kunna lära mig att växla. Möjligen var den billigast. Men en moped var det i alla fall. Rörligheten ökade. Jag älskade friheten.

Jag mindes mig som en tjockis här som femtonåring. Men ser jag på de här bilderna så var det bara i huvudet som det satt. Konstigt.

Kusin Rolf testar mopeden. Han som senare i livet mötte tåget och sen inte fanns mer. Alla orkar inte leva ett helt liv. Man måste ha mod för att ta sådan beslut.

Morfar. Jag minns egentligen inte alls hur han såg ut förrän jag ramlar över ett sent foto av honom idag. Men sådär var det såklart. Jodå det är jag där i bakgrunden. Morfar var inte direkt munter som person. Inte vad jag minns i alla fall. Kanske är det därför. Han var en av Törnshans grabbarna.

Mormor däremot, henne har jag en helt klar bild av i huvudet. Den där “gågrejen” hon fick efter hjärnblödningen glömmer jag heller aldrig. Solvarma jordgubbar kopplar jag till henne.  Hon fick en andra hjärnblödning till slut. Jag hälsade på henne efter skolan en dag. Det var sista gången vi sågs. När hon begravdes fiskade jag i Voxnan med en kusin. Smet undan. Ville minnas henne som en av de levande.

Varför det är så olika med minnena vet jag inte. Hjärnan lever liksom sitt eget liv. Alltid. Har egna prioriteringar.

Sen adressen på det där brevet. Tydligen levde det där Törns mycket längre än vad jag visste. Törns-Hans, överlöparen från den Norska (ja som var Danskt då) armen, som blev Svensk och soldat i Hälsinge regemente. Ämnebo, Ovanåker. Napolionkrigstider. Tänka sig. Historieåterkoppling.