Jag står där i fönstret och tittar ut över byn idag. Jag måste röra på mig. Kan inte bara sitta där stilla framför skärmarna. Fast allt i mig säger “sov din djävel”. Jag känner igen det där så väl. Före förkylningstillståndet. Eller före sjukdomen mer generellt. Eller pre-death kanske en dag. Man vet inte, inte förrän man är framme. När det som är på gång verkligen drabbar en. Men det brukar börja sådär. Det vet man i alla fall. Trött. Håglös. Oinspirerad.
Urgängad alltså.
Min utsikt är affären och rörelserna där nere. Folket i byn som kommer och går. Bilarna som hastigt bromsar in och som åker iväg. Där lämnas spelkuponger in med förhoppningar om frihet och lyckliga dagar i resten av ett liv. Här köps hundmat i storburk till kamraten som kan betyda mer än de som finns tillgängliga i mänsklig form, där köper man falukorv och pinfärsk sirapslimpa till frukostmål och lunch som lastas in med en mellanöl och en halvtimmes lunchvila på en hård soffa – drömlös mätt dvala innan man tar itu med saker som ändå måste göras.
Här känner de flesta varandra såklart. Själva definitionen på en by. De har lekt med varandra som barn, gått i skolan med varandra och sedan levt liv i varandras närhet. En gemenskap man såklart aldrig riktigt kan komma in i som utböling. Bara nästan. Komma nära. Förstå den. Kanske längta efter den. Om man vill. Eller sky den. Om man är som jag, en som drar sig undan som en skabbig räv som ändå aldrig kan hitta “hemma” hur han än letar efter just det som han förstått sedan länge är det han egentligen söker. Är själva meningen med att leva ett liv. Hitta en plats och kalla den “hemma”.
Så jag står där. Följer rörelserna. Jodå jag väljer det solitära före världen där utanför. Det ÄR ett val. Därför att jag har saker som jag vill göra. Det går inte att finnas i båda världarna. Tiden räcker inte till för det. Så har det varit i hela mitt liv. Priset är att stå där ensam i ett fönster och se på “de andras” liv en dag som den här när man är trött och håglös,
Men ingen kan stå i ett fönster och se ut på världen där utanför en hel dag. I alla fall inte om man ännu inte passerat den där gränsen av aningslöshet och mörker som alla kallar galenskap. Ingen vet med säkerhet att man nått ända farm dit i alla fall, så kanske ändå. Så jag vandrar runt lite i lokalerna. Det finns ytor att vandra på här. Sätter mig igen framför skärmarna. Hoppas. Men “Aftonbladet”, “Hela Hälsingland”, “Twitter”, mailkorgen listor och spam, bjuder bara på samma saker som de bjöd på innan jag sist resten mig i leda. Så upp igen. Hälsporre. Höger. Den gör ont. Men runt, runt, runt. Fast jag borde gå uppför trapporna. Slänga mig på soffan. Den gröna från IKEA. Dra ett täcke över mig. Somna där. Glömma allt för en stund. Hämta kraft.
Men har svårt för det där. Har svårt för att på bästa låtsasarbetstid bara sätta mig. Ja eller lägga mig. Som om det spelade någon roll alls egentligen. Det gör det naturligtvis inte. Det finns inte en endaste en i hela stora världen som skulle bry sig om jag nu gjorde det. Har aldrig funnits.
Så jag tragglar på. Kommer väl en bit framåt ändå. Korta bitar räknas ju de med. Fram tills kvällsmaten håller det. Långsamma “knappningar” är det. K har Skrivare i Hälsingland på besök. Jag lagar mat, äter själv, hon får en tallrik att värma som fram till hemkomsten får vila i kylskåpet. De läser sina bästa texter för varandra där på biblioteket. En gång för flera år sedan trodde jag faktiskt att jag hörde hemma där bland dem. Det gjorde jag såklart inte. Skickade aldrig in min medlemsansökan. Mitt hemma står inte att söka i sällskapen och föreningarna. Mina ord behöver inget annat forum än det här eller en folder på en hårddisk. Fast jag förstår självklart de som finner nöje och får kraft från öppna scener. Naturligtvis gör jag det. Men för en del är berömmet som kryptonit för en stålman. Man måste förstå att det kan vara så också. Alla växer inte av applåderna.
Så nu då. Nu när det är kväll och jag egentligen borde knappa febrilt för framtida segrar som måste hinnas med innan man blir för trött. Ja nu skriver jag det här. Trött nämligen. Tidsfördriv allt medan termometern hastigt sjunker där utanför väggar och fönster. Inte förvånande såklart, det är ju ändå vinter. Men så mycket mer blir det inte gjort här idag. Om jag nu inte hittar fram till all den där kraften som uteblivit under dagen precis nu eller åtminstone ganska då. Om den inte anfaller mig som en tiger. Får fart på mig. Men förhoppningarna om det är inte så höga Det är en ny dag imorgon. Nya tag. Man får hoppas på den dagen. Som man hoppats förut.
Source: Så måste vi äta för att rädda jorden
