Author: Åke Hedman

Bra här alltså. Japp. Trotts detta evinnerliga vänsterknappande. Men det knappas åtminstone. Därav glädjen. Nåja, ingen direkt programmering, men annat blir det. Tecken adderat till tecken blir faktiskt till meningar det med fast det kan verka osannolikt när man med besvär letar rätt tangent där på tangentbordet. Man får liksom bara ge sig fan på att få till hela meningar.

Men stearinljuset är tänt, musiken på och humöret i topp. Vad mer kan man begära av sig själv i min ålder? Jag bara frågar?

Fast nu spelas lite deppig musik här. Men den innehåller rätt mycket av den varan min långa spellista. Jag gillar nämligen att befinna mig i det där blå. Det är där det mesta av kreativiteten finns. Det hindrar ändå inte att man har nära till leenden och skratt. Serrö… Är det riktigt illa finns den här listan att tillgå.

Nu Born in the USA ur högtalarna här. Själv skulle man gjort Född i byn då om man då orkade. Men av någon anledning har jag svårt att sätta mig ner och få till musik just nu. Ja, spela gitarr är såklart helt uteslutet, till det behövs definitivt en fungerande högerarm. Men med datorer går det ju att göra musik ändå. Liksom. Om jag nu får kalla det jag får till för musik. Man får hoppas att det finns liv kvar i den kreativa poolen för det där senare, för jag har en hel hög med låtidéer liggande. Fler än någon vill höra är det med all säkerhet. Egentligen är det väl ganska synd att alla låtarna kom till mig. Om man tänker efter. Tänk om de hamnat hos Per Gessle istället t.ex. Vilken lycka för en låt. Men de är som barn de där låtarna också. De föds och ganska snart måste de klara sig själva. Har inget att säga till om hos vem de föds och måste växa upp hos. Det får liksom gå ändå. Det kan ju i alla fall användas som bortförklaring för allehanda saker det där ursprunget man har.

Men konstigt nog finns det folk som lyssnar också på mitt. Fast inte är det ju precis massor av lyssnare som för Bruce och Metallica såklart. Men nu för tiden är man ändå mest glad för det. Han/hon/det/gud visste bättre än jag jag själv visste och gjorde mig nu inte till någon rockstjärna , fast jag en gång i nästan var beredd att sälja min själ för att komma dit tackar jag alla universums gudar för att det inte blev så nu idag. Jag hade inte klarat av det. Bara att bli igenkänd är jobbigare än jag klarar. Jag går inte längre in på ICA i Edsbyn för att just det är så jobbigt. Ja och där handlar det ändå mest om gamla skolkamrater. Bra folk. Men som känd person har man sålt all sin frihet. Efter det finns bara två vägar ut. Drogerna eller en koja ute i vildmarken. Bäst alltså att vara den man är. En ocool gubbe.

Nåja nu bor man ju i princip i en koja i vildmarken…

Hur som helst…

Nu skall jag fortsätta att ta mig igenom några videokurser på tuben. ES2016. Nåja. Lite Typescript på det. Lite la la la la land för en inbäddad programmerare. Men i user land en helt annan sak. Perfekt. Levererande. Riktigt roligt.

En helt underbar och fullständigt obruten vecka framöver.

Varför i helvete kör inte tågen sig själva?

Man tycker att något som går på räls borde vara lättare att realisera än en självkörande bil. “Man” i det här fallet är alltså jag. Han som undrar alltså. Ja och frågan är alltså “Varför?”

Men det har väl med coolhetsfaktor att göra. Det är inte fullt så coolt med ett självkörande tåg som en självkörande bil. Facebookgenerationen prioriterar alltid coolhet först. Själv är jag ganska trött på de där popstjärneingenjörerna. Men misstänker att vi kommer att få se fler av dem liksom “superprojekten” och alls artiklar om dem. Glöm “Öresundsbroprojekten”, de tar alldeles så in i helvete för lång tid och coolhetsfaktorn med betong är förbannat låg. Inget popstjärneingenjörer arbetar med.

Klockorna går fel här på kontoret. Sommartiden har inte hunnit hit ännu. Har dock siktats bortåt Hudiksvall någonstans. Men jag får väl ge mig upp på stegen och vrida, vända och ställa allt till rätta på vänsterhandsvis. Nope, jag kommer inte att sakna den här omställningen. Är anpassningsbar ändå.

Låtsaskontoret är fullt av krukor och pottar och allehanda saker som det växer i. På varje yta som kan nås av lite solljus står de. Pelargoner såklart. Älskade vänner. Men ännu fler med pumpor, gurkor, squash, tomater, paprikor och blommor av olika slag. Alla i den här familjen delar det där växtintresset. Det är bra och kul. Själv vill jag såklart också gärna blanda in det där magiska, men resten av familjen, som står med båda fötterna stadigt på jorden, vill hellre tillgripa vetenskapliga termer. Jag som väl fortfarande har någon del kvar i mig efter mormorsmor som var klok gumma vet ju såklart hur det ligger till egentligen. Dessutom skall man både lyssna och prata med sina växter. Som de där pelargonerna som tydligt talade om att de gärna ville stå bredvid varandra. Klart man lyssnar på sådant.

Idag är det två månader sedan min operation. Enhandslivet fortsätter alltså. Försöker att inte tänka så mycket om och på det. Men nu då fyra till sex veckor till en ny röntgen och sen då kanske beslut om ny operation och efter det väntan på den och vägen tillbaks på det. Men det är som det är. Jag kan inte påverka det där. Fast hatar såklart att bara låta tiden rinna förbi utan att kunna göra något vettigt. Fast sjukskriven är jag och kommer att fortsätta vara det. Inget knappande alltså. Fast lite fuskknappar jag ju självklart för sinnesfridens skull såklart. Men sjukskriven har jag inte varit sedan 70-talet. Så det är ju i alla fall en upplevelse.

Imorgon är april här. Det är liksom ingen konst att leva längre. Igår kom dessutom Bergfinkarna och Bofinkarna hit. Ett säkrare vårtecken är svårt att få presenterat för sig. Det går bara att känna ren sann glädje. Det har varit en osedvanligt lätt vinter. Svårmodet han jag knappt med i år.

Meningen var att vi skulle kollat på Folkmusikens Beyoncé i fredags men K kände sig krasslig så vi gav upp det. Försökte se Bohemian Rhapsody på kvällen istället som såklart bara var en fullständig skitfilm. Jag hade hoppats så mycket på den eftersom så många pratat bra om den men blev alltså grymt besviken. Hade jag haft dem fysisk form hade jag ställt mig och hoppat på den. En film om en person borde självklart föra en närmare den personen och låta en lära känna honom eller henne lite mer. Men icke så här. Plattityder och ytlighetens evangelium sjöngs i den här filmen på ett liknande sätt som i vår Svenska motsvarande “hyllning” till Ted Gärdestad. Crap också. Lågvattenmärken båda två. Man kräks på skiten.

Nästa vecka Farbror grön i Ljusdal. Är det tänkt. Tror det kan bli spännande men är orolig för facebooksgenerationsdravel där med. K lovordar hur som helst och vem skulle jag tro på om inte henne. Det visar sig. Värt ett försök hur som helst.

Åt Langos igår förresten för första gången. Ungern känns annars främmande på de flesta sätt. Men det var gott. Vem minns inte Lindas Langos med lök. Langos blir det fler gånger.

Nu stänger vi ner för idag. Dagen har väl egentligen aldrig börjat men vad bryr jag mig om det. Nedstängning är grejen.