Förberedelser

Natt på ingång.

Påskhandlar. Det måste göras. Ljusdal. Lågbudget. Men det både kunde och har varit värre. Mycket värre. Nu blir det både påskmust och påskgodis. Go-ost. Det finns inget att klaga på alls. Som det nästan alltid är alltså. Det är sällan berättigat att klaga. Ändå gör man det. Sänker sig till den erbarmligt låga nivån där man inte till fullo uppskattar det man har.

Den där vägen vi åker kan man ju. Los -> Ljusdal. Ljusdal -> Los. Det är sex mil åt båda hållen. Men för de flesta är det tre gånger så långt till Los som ifrån. Man kan bara testa att få upp en politiker från centralorten. Fysiska avstånd och känslomässiga avstånd sammanfaller sällan. Men bra egentligen kan man tycka, vi får sköta oss själva här uppe för det mesta.

Jag tycker det är långt själv ibland. För långt bort från människorna. För långt bort från de öppna vyerna. Men när jag väl sitter här gör det såklart ingen skillnad om jag sitter i New York eller här. Inspirationen och viljan att låtsasarbeta kommer ändå inifrån. Det är inte ut i världen man skall ge sig för att hitta sitt sanna jag. Det är inne i sitt innersta man hittar sig själv och sin väg. Bara där. Hittar man sen saker man inte gillat har man såklart inget för att man flyr ut i världen heller. Sig själv lämnar man liksom aldrig bakom sig. Det är väl såklart ganska självklart, ändå försöker vi alla ta till flykten från oss själva som en utväg då och då i livet. Lönlöst såklart. Man får kompromissa med sin självbild. Vara ödmjuk. Hitta något som fungerar. Stilla sig och leva där som en som inte är perfekt men god nog.

Lillkatten och jag sitter på kontoret. Ja hon ligger och sover. Är dessutom ingen lillkatt längre. Åren går. Månen lyser in genom fönstret. Det är nästan sex grader varmt där ute. Ljuvliga plusgrader. Jublande vårvärme. Ja och det skall hålla i sig. Det har sannerligen vänt nu. Posten hämtade jag i kortärmad t-shirt idag utan att ens vara nära att frysa.

Björnarna har tydligen vaknat. I fjol räknade man till arton individer som rörde sig kring byn. Det är rätt trevligt på något vis ändå. Men naturligtvis inte helt bra om de blir helt orädda för människor. Men de flesta godtar och lever med det där. Känner kanske till och med lite stolthet över björntätheten skogarna här har.

Fast nu. Vänsterhandstrött. Fruktansvärt trött på axellås och overksam höger just nu. Vill komma igång. Fast vad är några månader? Speciellt om man skulle bli bättre än innan i axeln. Man får stilla sig, acceptera och åka med.

Lorthelgen kallade min mormor påsken. Folk drog in då mycket skit utifrån lervällingsvärlden. Efter försök till låtsasjobb imorgon så skall både jag och lillkatten, K och N ge oss hän i det där. Lorten. Det blir väl det vanliga slöandet helt enkelt. För att vi förtjänar det.

Liksom!

Dymmelonsdag

Förr klädde man kläpparna (dymmlarns) i kyrkorna i tyg så att de skulle ringa mer dämpat den här dagen. Dymmelonsdagen. Dagen efter vita tisdagen och blåmåndagen. Skärtorsdag dagen efter, imorgon, då. Kyrkotraditioner. Färgerna. Det har med Jesus och han/hon/det/gud att göra det där. Hittepå och krångligheter. Fast…

Det där med tystnaden tror jag att jag skall ta till vara på idag. Högtalarna får vila den här dagen fortsättningsvis. Spotify får ligga i träda. Gitarren får hänga där den hänger. Bara för att det går (om det nu går) liksom och kanske aningens lite just för att musiken inte går att leva utan.

Kaffe nu!?

Nej vet ni vad, det vore dumt. Nu skall jag läsa en stund och sen sova den tröttes sömn, hårt och kärleksfullt (nåja) kramad av mitt kära svarta axellås ännu en natt. Jag skulle ge några spänn för att få sova en natt på höger sida nu såklart. En lyx man inte till fullo uppskattar när vända sig i sängen tillhör vardagligheterna. Nåja, jag ligger i all fall still…

Först

Först går man då en hel lång vinter och väntar på ljuset och så kommer det då och vad gör hen av ordning då? Jo hen drar ner varenda persienn som finns att tillgå. Handlar som en galning såklart. Handlar orationellt när man istället borde ge sig ut i det fria och utbrista i vårvrål och rullar sig, obeskrivligt gladlynt, i de första upptinade gräsfläckarnas vårliga prakt.

Men det som står på skärmarna är gud såklart. För mycket ljus gör skärmarna svårlästa. Det vill ingen. Man vill ha intryck. Starka. Verkligheten där ute mäter sig inte med alla de sociala flödena. Nope, inte ens när natthimlen ser ut som den nedan.

https://en.wikipedia.org/wiki/2009_Norwegian_spiral_ano

Norwegian spiral anomaly

Sen sitter man där i mörkret och längtar ut, och hem och bort och upp och ner och…

Av jord

Jord mellan fingrarna. Man har längtat efter den känslan. Därför blir det nästan varje helg nu som fingrar lustfyllt får gräva sig ner i mulliga jordpåsar. Nåja, vänstern i mitt fall, men ändå. Det är nästan något erotiskt över det där. Små kvarglömda minnesfragment, gissar jag, trollas fram inom en från en tid när det var långt kvar till det vi nu kallar människa eller varför inte minnen från att vara en del av Gaia, allt levandes gemensamma moder/fader och jätteminne. Han/hon/det/gud om man så vill. Inte märkvärdigare än att vara allt som är och såklart som märkvärdigast just därför. Samma och lika som den där känslan av längtan till havet som bara finns där inom en och som vägrar att låta sig mättas på annat sätt än genom just ett möte med havet.

Ner med frön. Omplantering. Se liv vakna ur slummer och växa. Leva nära det som är närmare verkligheten än vad varje annan sekund i tillvaron är för någon som lever nära datorerna och den konstruerade känslolösa intelligensen. Gå ut en stund ur det som är konstruerat, framlyft och serverat, som nästan helt saknar en djupare mening. Leva på riktigt som generationer av bönder gjort före dig.

Man behöver bara se ett frö gro och sträcka sig upp mot ljuset för att förstå undret. Så mycket häftigare än nästa mobilversion som det är fast det bara upprepas, upprepas och upprepas om och om igen och gör det vart än vi tittar på i den levande värd vi har runt omkring oss. Hur kan man låta bli att häpna över detta?

Jo, så är helgen. Men soffa också såklart. Och javisst en hamburgare. Eller två om sanningen skall fram. Med pommes. Några filmer på det. Lite bok. Ganska mycket sömn. Men mest förundran över tillvarons mysterie. Den som behövs nu när det är söndagskväll och enhandslåtsasjobb skall utföras. Det som inte alls är på riktigt, men som också glädjer. Fast kanske bara mig. Så må det vara. För nog är det ändå ett slags liv man föder fram också när man tar en tanke från just det där imaginära och sen (låtsas)arbetar den fram till något verkligt. Man undrar var de där ideern kommer ifrån. varför de flödar fram. Varför just man själv får den stora äran att vara en av mottagarna av flödet. Glad att vara född till en som orkar lyssna efter dem. Precis som alla andra levande förstår man nät man försöker göra sig märkvärdig.

Trams såklart. Allt. Om man så vill. Men inte för mig. Jag häpnar över mysterierna. Kommer aldrig att sluta med det. Ett frö som blir en gurkplanta. Vafan!!! Liksom

En dag i tiden

Jodå, det är fredag här med. Det finns inte mycket att säga om det. Jag sitter här och enhandslåtsasarbetar och det går ju sådär såklart. Men bättre att hålla sig sysselsatt med något litet tycker jag, även om också det nu också av nödvändighet de facto är på låtsas. Alltså bättre än att man med berått mod och vilja växer fast med soffan. Så tänker jag, Knappar på alltså. Jag gillar visserligen soffan men inte så till den milda grad att jag vill bli en del av den. För evigt.

Inte ännu.

Fast egentligen skulle man väl ge sig ut såklart. Det lyser en fantastisk aprilsol där ute och nog har snösmältningen kommit så pass långt nu, tror jag, att man i alla fall kan ta sig runt halva huset. Fast annars är det mycket snö kvar. Mer än det har varit under motsvarande tid föregående år. Tror jag alltså. Man är inte att lita på när det gäller väderminnen. Det har jag lärt mig. Loggat värde är bäst.

För skidåkaren måste påskhelgen verkligen kunna bjuda på guldutförsåkning i år. Det prognostiseras om tvåsiffriga temperaturer på plussidan (med råge) här uppe. Det går alltså att åka med bar överkropp för den som så vill. Skaffa sig sommarsolbrännan redan nu. Beach 2019 räddad. Ring och boka Järvsö.

Själv siktar ja på beach 2022. Då jävlar.

Om man lever då. I min ålder får man tänka på sådant också.

Fast räck upp en hand du som längtar till sommaren. Ja ja ja så många händer blir det nu inte såklart. Den här bloggen läses inte av så många. Men visst, nog ser jag en liten spinkig arm där borta långt bak i leden? Bra! Det är skönt att i alla fall någon förstår mig.

Hurra!

Apropå, bloggläsare, alla siffror pekar nedåt här just nu. Till och med Spotify. Nedåt från redan låga nivåer alltså. Man är mer ur tiden idag alltså än igår. Fast ganska ofta är man ur tiden först och blir i tiden sen fast en hel del av dem som skulle uppleva det och var i före är ju redan döda vid den tidpunkten såklart. Då hinns det ju inte med att vara det minsta glad över “äntligen”…

Liksom.

Fast vanligare är ju att man står där i ur tiden läget fast klockan tickar på i världen. Behöver väl inte vara så dumt det heller. Bli en av de där lallande plattjordingarna. Le dumt. Tro. Hävda sin tes med en dåres orubbliga lugn.

Hemska tanke.

Liksom.

Det är som det är.

Jag skall vattna lite plant och sen fortsätta med “själva uppgiften” en stund innan jag gör helg på riktigt. Till er som är på väg ut i friheten passar jag på att önska en synnerligen trevlig helg. Ja, jo, jag förstår ju att det hade känts mycket bättre om ni fått den tillönskningen av kungen eller av självaste statsministern, men nope, nu kom den från mig. Det är bara att tugga i sig. Låtsas om det känns bra ändå.

Vetja! Liksom