Agata, hon på en kulle längre in i skogen, hon tror på ängel och inte döden. Alltså hon som stod småleende igår utanför garaget och åt fisksoppa igår. Men jag hävdar bestämt att det är döden. Jag tror på folk nämligen. Det de säger. Mer än vad andra tror. Ibland. Jag tror inte på de korkade. Inte på gud. Men andra.
Har varit ute och putsat på skyltarna, de med texten “keep off this property“, och som står där stora lysande och väl utplacerade ställen så att de håller störande element borta. De bör nämligen synas extra bra idag eftersom jag är mycket extra trött och behöver mycket extra lugn för att få något gjort idag. Har några knallskott att ta till om inte det där hjälper.
Vattnar gurkor och tomater här på morgonen. Orkade nämligen inte igår. Det behöver plockas in tomater och gurkor. Men skjuter upp det. Senare tänker jag oentusiastiskt. Fast går förbi det nya äppelträdet. Noll äpplen. För någon dag sedan var det åtminstone tio. Rådjur troligen. Älg kanske. Hittar en fallfrukt i fint skick på backen. Vi får alltså i alla fall smaka. Premiär för det här trädet. Nu får man bara hoppas att det lilla trädet växer och växer och växer så att rådjur inte når upp till de goda äpplena. För övrigt inte många äpplen i år på något enda ett av träden.
Gammelkatten släpar in sork efter sork. Alla skall de ätas upp under en av labbänkarna. Svårt att komma åt och städa upp. Räknar till fem stycken igår. Lillkatten har den goda smaken att äta upp sina ute numera. Tack för det. Rengöringsmedel och jävlar anamma.
En gräsklippning kvar. Skall ta tag i den bara det slutar regna. Sen skall blommorna tas in. Komposter tömmas och flyttas. Sen kan det få bli vinter. I alla fall om Bryngels får tummen ur och kommer hit och installerar bergvärme. Därifrån hörs inte mycket. Vintern den närmar sig ändå. Som vanligt ett jäkla jäkligt “på” innan man lägger order…
Nåja, världsliga problem eller ickeproblem rent utav finns det extra många av för att alla skall få del av dem. Rättvist kan man tycka.
Ute vid garaget. Döden. Flinande som vanligt. Äter fisksoppa med god aptit ur ett sådant där kinamatsengångspaket av energiåtervinningsbart fettindränkt papper. Det är inte döden som får mig att reagera nämnvärt. Hon och jag har känt varandra länge. Mycket länge. Det är fisksoppan. Den är ovanlig. Annars brukar det vara illaluktande roadkill som slinker ner där vid garaget. En grävling i upplösningstillstånd att tugga på. En platt hare överkörd av tre tusen bilar och därför mycket mör. Ja det som hon hittat på vägen hit helt enkelt.
Men fisksoppa idag alltså. Kanske går det tolka in saker i det. Östersjöns död. Eller ännu värre. Världshavens undergång. Men mest troligt är det ändå att döden just denna tisdag råkar vara sugen på just fisksoppa. Man måste vara försiktig med att övertolka. Den läxan har jag lärt mig sen länge.
Jag orkar inte gå ut och resonera med henne idag. Gör det ibland. Det finn satt prata om. Låter henne stå där ute och flina vid garaget med sitt blonda svallande hår följsamt följande vinden här på kullen som en buddhistisk bön om fred i världen. Hon brukar nämligen ge sig efter en stund. Drypa av. Det finns andra att stå och flina hos. De som tar henne mer på allvar. Börjar darra. Sådana som blir förvånade över att hon är en hon. Fan, Ingmar, varför har du skapat bilden av att det skall vara lie och kåpa och allvarlig uppsyn, män som man spelar schack på en strand. Inte blonda kvinnor som står och flinar, eftersom de har all tid i världen, vet att de tar en till slut, kommer tillbaks då när dedt är dags. Men skapar man “vargtimmen”han man väl precis som jag haft åtskilliga besök såklart.
Fast det folk inte vet är att döden kommer i alla möjliga olika former. Det har hon berättat för mig. Det finns både manliga, kvinnliga ledsagare till dödsriket Var tror ni galna iden om strypsex kommit ifrån egentligen. Men hästar, myggor och domherrar också såklart. Väntar du dig en lång och blek man med vitt allvarligt ansikte, en som bär på en lie och är klädd i svart kåpa när det blir dags för dig så kanske du blir förvånad om det istället är en känguru som har just det jobbet den dan. Man får vara beredd på att ändra sin världsbild. Hela tiden.
Annars är det sig likt här på kullen. Bra. En misslyckad gammal man ser ut över världen. Ser döden. Ja och ändå är det bra. Känns bra. Man bör förstå av det att andra dagar därför är ännu bättre. Men upplevde Uppsala i helgen. Såg studentikosa insparkslekar. Drogs tillbaks till det egna inträdet i den där världen hösten 1980. Men inga insparkslekar för oss. Första dan en uppräkning av namn. Sen tre timmar analys. Föreläsaren körde igång. Jag fattade ingenting. Noll, verkligen noll. Gick hem satt hela kvällen och försökte förstå. Ja och så höll det på. Klarade tentan. Andades ut. Nya kurser. Men en stor lycka fanns det där. En revansch mot allt gammalt.
Jag skall nog gå ut och fråga hur fisksoppan smakade ändå. Kanske bjuda på en kaffe. Se om hon har smådjävlarna med sig.
Den åttonde september. Det är absolut inget fel på åttonde september. Älgjakten är tydligen igång. Men bara för dem som klarar av att sikta och trycka av. De som med självklarhet känner att de står över. Inget för sådana som mig alltså. En av de där blödiga typerna. Sådana som jag mördar bara om vi måste. Och ogärna och med kvardröjande dåligt samvete över gärningen då med.
Gurkorna växer som fasiken i år med. Men tomaterna… Många har vi. Men sena att mogna är de i år. Vill inte riktigt bli röda eller gula. De hänger där och väntar på bättre tider tycks det. Ja och får väl göra det då. Plockar väl in dem gröna när termometern kryper ner mot nollan. En del brukar kunna eftermogna inne. Man får njuta det fåtal som tagit sig hela vägen. Inget går väl upp mot egna tomater. De kvarvarande gröna kan få åka med i någon gryta.
Dokumentationsskrivande idag igen. Inget jag älskar. Lite suck där. Tror att det är tredje eller fjärde gången jag flyttar de här texterna från en plattform till en annan. Tid som går och en värld som förändras. Men med en tyst suck innan man börjar, kraft hämtad nerifrån lilltån, jodå, då går sådant också.
