Author: Åke Hedman

Lastbilen från Gävle. Den hittar hit idag igen. Nu har man liksom blivit kompis med dem som kör den, ja, då så har man passerat en gräns. Det är DHL. Just idag kör de för IKEA. Samma glada grabbar. Vi har setts rätt många gånger förut. Japp, kompisar i princip alltså. Inser av denna insikt att vi måste hejda oss. Speciellt om man tänker på att vi fraktar hem en del i egen bil med jämna mellanrum också .

Kanske.

Just det här DHL-gänget gillar jag. De bär alla de tunga grejerna upp för trapporna i ett huj och undertecknad blir inte ens svettig. Hur kan man INTE gilla sådant. HURRA! Liksom.

Annars är jag INTE speciellt förtjust i DHL. När jag väntar kretskort och annat från Kina så tar det en dag till Paris från Kina, en till dag till Stockholm och sen en dag till Gävle. Ja och sista biten kan ta tre veckor. Det är något konstigt på gång där i Gävle. Just därför undviker jag DHL om jag kan. Övriga speditionsföretag har inte samma problem. Levererar som om man bodde i människobyn.

Men att vänta på någon/något stör mig. Har svårt att koncentrera mig. Men lurar hjärnan idag med lite underhållslödning och annat underhåll på kontoret. Det fungerar finfint. Borde kanske ha greppat dammsugaren också. Eftersatt där. Men tänker att ingen ser. Fungerar inte hur länge som helst den metoden.

Summan av dagen är ändå att nu på kvällen är jag trötter. Inget ovanligt iof. Försöker med lite Metallica. Det brukar fungera. Finns hårdare saker att ta till om deras musik inte hjälper. Man är redan långt nere i musikträsket och känner till alla trick. Finns inga tolvstegsprogram som tar en därifrån.

Kvällen ägnar jag åt att testa en gammal drivare för en lika gammal CAN adapter. Man får frågor ibland om gamla synder. Bör ha en testuppsättning redo som man kan plocka fram så att man kan test direkt. Men det blir dyrt såklart och MÅNGA testuppsättningar blir det om man skall spara något för allt man gjort. Som vanligt gäller då att man får investera i tid istället. Tid är ju det den fattige har mest av. Fast känns som även den är på upphällning här. Ja och vad blir man då?

Fast det är som det är. Man svär lite. Gör om lite. Får saker att fungera till slut. Är liksom inte så mycket att orda om. Sandkonst alltsammans. Andra får fronta det här bandet.

Leker lite med en av mina Windows datorer idag. Har två faktiskt. Studiodatorn. Finns inget val där. Inspelningsprogramvaran kräver Windows. Sen har jag en för utveckling och test på Windows plattformen här bredvid mig.

Upptäckte idag när jag bytte ut en switch att det inte gick att pinga till den maskinen. Jobbigt när man vill felsöka. Men OJ!!! vad borta man är på Windows plattformen idag. Tog timmar att få till. Är ju så hjälpsamt Windows numera att man kör vilse i första bästa korsning (läs val). Man behöver plöja sig igenom tjuioåtta menyer innan man kommer till pudelns kärna. Fast idag alltså då, med väntan på lastbil, så gjorde inte det där speciellt mycket. Var rent utav lite trivsamt att hålla på.

Man trivs ju!

Bollnäs idag då på förmiddagen. Det skall köpas lite grejer som inte kan ligga på vänt till månadshandlingen. Jag pendlade dagligen nästan lika långt under ganska många år. Nitton mil varje dag. Svårt att fatta idag. Men då var det inga större problem. Man bara åkte på. Fast långa dagar blev det såklart. Har väl egentligen aldrig haft “normala” arbetsdagar.

Det är en skaplig lista som skall prickas av under den här turen. Men det går galant. Besöker bara ställe efter ställe och fixar det som måste göras. Bjuder mig själv på lite sushi innan jag kompletterar med färskvaror och sen åker jag hemåt, Alfta, Edsbyn, Voxna, Los.

Vinterdäcken är på fortfarande. Men ändå vill liksom bilen dra på lite extra. Man måste helt enkelt trycka ner pedalen. Bilar är som kor på det där viset. Vill dansa ut med energi och kraft när vägarna blir bara. Mest känns det där såklart precis när sommardäcken kommit på. Då är det nästan som ett studentspring och man får vara beredd med bromspedalen om bilen blir alltför yster.

Mellan Voxna och Los finns inga fartkameror. Sällan poliser heller. Där är det fritt fram om man vill stampa gasen i botten. Kurvigt är det dessutom. Man kan låtsas att man är rallyförare och ta kurvorna snävt med skrikande däck. Fast lite feg där jag såklart. Född fegis. Kör bil som vilken annan pensionär är som helst. Fast utan keps.

Sushi förresten. Flickan i kassan frågar om jag är pensionär. Var ju tvungen att erkänna. Fick rabatt. Tydligen är det synd om oss pensionärer. Det gives rabatt även vid klippning. Men där har jag ännu inte gett mig till känna. Men kanske är det dags nu då när jag är avslöjad.

Träffar folk gör jag inte. Det är bara den där professionella kontakten man får. Annars händer det att man möter både kompisar och släkt i butikerna. Men inte så idag. Tänker på dem som aldrig träffa någon. De som aldrig får ta det där samtalet om hur dagen har varit. Det är tamefan inte jul och andra helger som är det stora problemet för de ensamma. Det är de vanliga dagarna i vardagen.

Oftast har jag inga problem att ta ett snack med okända. Men vill gärna att de visar att det är öppna för samtal först. Men allt blir mycket trevligare när man pratar med varandra i väntrum och i andra situationer där det fungerar. Eller hur?

Men det är roligt att se människor. Sätter alltid fart på min fantasi. Jag undrar var de är på väg. Hur de är som personer. Vilka drömmar de har. Och eftersom jag inte kan veta något av det där så fantiserar jag gärna ihop en livshistoria åt dem. Ja, gillar människor. De flesta i alla fall. Fattar inte egentligen varför jag inte valde ett jobb där man arbetar med människor.

Ändå trivs jag och behöver det solitära så mycket. Hela mitt liv har varit så. Jag har spenderat mycket tid ensam. Men för det mesta efter eget val.

På vägen hem måste jag tralla in en liten slinga i mobilen. Det var länge sedan det hände nu. Blir MYCKET sugen på att sätta mig ett antal timmar i studion och göra något av det där. Eller “göra något av” i mitt fall vet jag inte vad det betyder. Den där delen av mitt liv som var blodigt allvar i de sena tonåren är bara rent och skärt nöje numera. Ambitionsnivån är noll. Det finns en speciell lycka i att nå dit som alla borde få känna. Antagligen är det bara känslan av att ge upp som man känner. Men man skall verkligen inte förringa den om man fortfarande älskar det man håller på med. Ultimat frihet och den starkaste rustningen man kan ha mot tyckande. Ger man upp ambitionerna blir man lite som stålmannen. Osårbar mot nästan allt. Elakheten undantaget. Är väl kanske kryptoniten. Men annars så.

Tisdag. Fan, dags att öka. Veckan är snart slut.