När den här bilden togs så körde jag Grodans Paradis för fullt. Glad som synes. Men om sanningen skall fram så kunde den ha tagits idag också. Skillnaden är att jag nu bara sitter på samma stol och låtsasjobbar och att Grodan sover. En omskrivning för att rulla tummarna. Men glad, ja det är jag fortfarande.
Fotot är taget av mästerliga Linda Mårtensson på Ljusdals Posten.
Jag heter Snällbert, men du får gärna kalla mig Bebbe av Thorvaldur Thorsteinsson
Initialt har jag lite svårt att komma in i den här boken. Kommer senare på att det är för att jag läser den som vuxen. När jag väl plockar fram barnet inom mig och läser vidare så älskar jag den och det är då jag inser att jag når insikter som vuxen av att läsa den. Precis så skall väl en bra barnbok vara som vuxna löser för sina barn. Med andra ord Läs!
“Solidaritet”. Smaka på ordet. Visst är det ett ord i paritet med andra ord som “kärlek”, “vänskap” och “frihet”. Ett av dom där fina ordern som betyder något och samtidigt förpliktigar. Man kan liksom inte bara gilla solidaritet. Lika lite som man bara kan gilla kärlek, vänskap och frihet. Man måste bidra själv. Ibland till och med bidra med mer än vad man får tillbaks. Jämvikten skapas bara över tiden och solidaritet handlar om det stora. Det riktigt stora. Stort därför att det är en av dom viktigaste grundprinciperna för livet. Om man vill att det skall fortgå. Inte om man vill förgöra det.
Solidaritet är också de små människornas möjlighet till makt över de starka och kontrollerande. Människor som går samman kan inte krossas, kuvas eller förgöras. Men att gå samman utan att ha solidariteten som en grund har inget värde. Dom som går mot kulsprutorna som de första, för att alla skall få det bättre, förstår det där. Den som gömmer sig i gösselstackarna och hålorna tills andra förändrat världen åt dem, gör det inte. Att kämpa för att ens barn och andra anhöriga eller människor man inte känner eller uttryckt på ett annat sätt “vi” skall få ett bättre liv är solidaritetens grundprincip. Det handlar om att sätta “oss” i första rummet istället för “jag” och utöka detta “oss” till fler än de allra närmaste.
Det handlar om att känna in den smärta som den som torteras just nu någonstans i världen känner. Att känna in skammen och förnedringen hos en kvinna som våldtas av en självisk och brunstig man just i detta ögonblick. Det handlar om att känna hungern hos ett barn som inte sett mat på länge. Barnet som desperat letar efter bara en liten bit som kan fylla ut en tom sugande mage där på soptippen. Eller ländernas solidaritet med varandra. Det som EU egentligen handlar om. Eller verkstadsarbetares solidaritet med sjuksköterskor eller finansmäns solidaritet med mannen eller kvinnan på golvet. Den friskes solidaritet med den sjuke. Så enkla, så otroligt enkla moraliska principer egentligen.
Men vart tog den vägen? Är det inte ett samhälle i förfall när alla börjar tänka bara på sig själva. När alla sätter sig själv före andra. Före “oss”. När massorna är dom svaga och dom få är dom starka. Vi vet ju att det inte är så egentligen. Vet det med all tydlig säkerhet. Men “glaspärlorna” man ger oss förblindar oss. Försvagar oss och förslavar oss. Får oss att tro på enmeningssamhället. TV tävlingarna. De ynkliga såporna. Får oss att tro att detta är verkligheten. Det man skall eftersträva. Det som egentligen bara är fantasivärldar. Att det skulle räcka att ha många skimrande “glaspärlor” och en mätt mage. Förströelse flödar över oss som hindrar oss från att tänka efter eller känna att det egentligen är något som saknas. Allt det där i flödet som skapar en oändlig tomhet inom oss. Saknad efter samhörigheten med andra. Saknaden av Vi-känslan. Att höra hemma i ett sammanhang med mening. Att kunna känna ett “oss” där inne i ensamheten och tomheten.
Solidaritet är ett vackert ord och en god levnadsprincip. Den bästa rent ut av eftersom den innehåller alla dom andra goda principerna.
En tur ut till havet innebär alltid en efterföljande blocket inventering av segelbåtar och se där…
Frågan om man skall flytta upp det hör ett steg från att vara “blocketseglare” till att bli “bryggseglare”.
En del av min självbild och en ganska stark sådan är att jag har otur. Kan något gå fel så har det för det mesta gjort det. Så under förra året och nu under nuvarande år har det inträffat en rad händelser som gör att jag måste justera den självbilden. Vår yngste son har alltid varit utsedd till turgubben i vår familj och jag har liksom inte ens funnits med i matchen. I helgen konstaterade denne turgubbe att det nu för tiden nog var jag som skulle ha titeln.
Så nu är läget ett annat. Två jobbnej idag och en refusering förändrar inte situationen. Jag är en turgubbe tills något annat motbevisas. Så nu vet ni det!
DET ÄR MIN TUR NU!
Tillbringat dagen i Hudiksvall. Först på sjukhuset. Konstaterat att restinnehållet i blåsan inte var alarmerande efter tömning. Bra! Fick sedan en massagestavsliknande sak uppstoppad i rumpan. En ultraljudstav för att mäta prostatan. Femtio gram väger den tydligen den där prostatan som varit så besvärlig genom åren. Såg inte så elak ut på bilderna som jag ibland har inbillat sig när det gjort ont som f:n. Lite kalk i den men det var tydligen inte onormalt. Oklart var det kommer ifrån. Men det ser bra ut. PSA prov tas av en sköterska som inte är så van att sticka. Så jag låter henne sticka i handen. Jag är inte stickrädd och det gör inte ondare där tycker jag. Nästa remiss till Gävle för något hokusbokus med några skumma vätskor som skall in i blåsan med efterföljande flödeskontroll. Man resignerar till slut för alla saker som man stoppar in i olika öppningar på en. Det är som det är. Värst var ändå en endoskopi i Uppsala på 80-talet där dom frågade om några läkarelever fick vara med. Dom visade sig vara femton stycken. Alla i ungefär samma ålder som mig. Ytterst pinsamt. Men idag alltså får det vara som det är. Man får se det lite som en show. Man får bjuda till. Avvaktar dock erbjuden hyvling av prostata tills äldre dar om man nu får vara med. Jag ÄR och kommer aldrig att vara en sjukdom. Det är viktigt att vara någon annan som inte identifierar sig med det där som iof ställer till besvär ibland.
Karin var med så vi tog en tur till Hölick. Det är ett av våra absoluta favoritställen om somrarna men vi har aldrig varit dit om vintern. Så idag när det fanns tid så tänkte vi att vi skulle testa. Det var magiskt såklart. Lika magiskt som det alltid brukar vara där ute på sommaren. Bifogar bildbevis.
En helt OK dag helt enkelt. Imorgon är en annan dag. En turdag såklart. Förväntar mig inget annat… 😉
