Author: Åke Hedman

Såhär ser min bokhylla ut

Det är naturligtvis bara en del av alla papper man har som man anser har ett värde. Ändå rensar jag i alla fall en gång per år. Gamla böcker kastas motvilligt. Det skär i hjärtat att kasta en fullt läsbar bok men oftast vill ingen ha dem. Jag har skrivit ut mer än någon annan. Läst och fyllt pärmar. Antecknat likaså. Framför TV’n. Idéer tankar. Sida upp och sida ner. Ett sätt för mig att tänka. Fyllt pärmar med det också. Som man kastat efter några år när innehållet är gammalt.

En kompis skickade en artikel i helgen (http://www.wired.com/magazine/2013/04/dreams). Unga med tomma skrivbord. Tomma hyllor. Det som för mig är det synligt klara tecknet på ett tomt huvud.

Men jag ser ju det hos mina söner också (även om deras bokhyllor är rätt fulla (vilket hedrar dom) ) att man läser elektroniskt. Att man ändå har massor i huvudet. Att man litar på att informationen finns tillgänglig eller att man kan hitta ny bättre, uppdaterad nästa gång man söker.

Så man känner sig gammal. Jag trivs fortfarande bäst med att läsa tekniska saker på papper. Att kunna anteckna i kanten. Ha tre fyra böcker liggande uppslagna på bordet när jag jobbar med ett projekt.

Men att det skulle vara ett tecken på ett huvud mer fullt med kunskap, tankar och idéer får jag nog förkasta. Det är snarare ett tecken på att man är en historisk varelse numera och man får liksom finna sig i det liksom.

Ibland betyder så lite så mycket. Man skall tänka på det. Ibland kan det räcka med att lyssna en minut, lägga en hand på en axel eller bara stå där en stund för att rädda någons liv. Det är sant att en sådan handling inte hamnar i tidningen som hjältedåd av typen att gå in och hämta ut någon från det brinnande huset eller att krypa ut till vaken och dra upp den nästan drunknade. Men det är räddade liv. Det är inte handlingens hjältemod som skiljer det är bara betraktaren som fått för sig att hjältar faktiskt (o)verkligen ser ut som på film. Sotiga tuffa män och kvinnor med platta magar. Dom där som kameror älskar.

I själva verket gör dom ju inte det. De riktiga hjältarna är de som gör dom små sakerna. De som håller om och tröstar den som ångesten har i ett skruvstädshårt grepp. Som orkar stå så en stund. De som lyssnar med intresse på den gamle som berättar samma historia varje gång. Som låter handen smeka en rygg som annars aldrig blir smekt av en annans hand.

Hjältar bara finns där. De går inte därifrån när det hettar till. En hjälte kan du slå på käften när ditt inre skriker men han eller hon kommer ändå stå kvar där för dig som en orubblig klippa. De är sådana. De kan inte hjälpa det.

Men det är sant. De får sällan höra att de är hjältar. Så sällan att de oftast inte förstår det själva. Men så är det. Det är aldrig det enkla som är det stora. Det stora finns alltid längre ner och kanske är det just att det är så vanligt som gör det svårt att se. Men man kan se det om man vill. Man kan glädjas åt att dom finns också om man vill. Man kan tala om det för dom också. Man bör tala om det för dom. Ofta. Att dom är hjältarna. Att vi inte klarar oss utan dom. Vardagshjältarna.