Jag vaknade vid två inatt efter en mycket stark dröm. Som vanligt minns jag inte så mycket av den men jag bestämde mig för att minnas en grej. En kvinna kom nämligen fram till mig i drömmen. Långt utslaget brunt hår. Lite gammaldags krusigt. Får en känsla av att allt det här hände för länge sedan och att hon var klädd i en medeltida enkel klänning eller något sådant. Vi befinner oss i en sal av något slag. Det är mycket människor där. Högt i tak, en eld brinner i en brasa. Kvinnan ger mig en ring. Lägger den i min handflata. Tror den är av guld. Ungefär som en klackring är den konstruerad. Men istället för den svarta delen är den ett motiv påsytt med en väldigt tunn jadegrön tråd. Inte en tråd som är enhetlig i sina färger utan en som skiftar i olika nyanser kring jadegrönt.
Motivet är ett kors. Om det är kristet eller inte har jag svårt att avgöra men på en av sidorna, troligen en av de korta delarna av korset, sitter det en ros. En enda ros med utsökta kronblad gjorda av den tunna, tunna tråden. Den ringen får jag. Det är så självklar att den är till mig och kvinnan, som har en obestämbar ålder – inte ung, inte gammal – och är klassiskt vacker, ser mig djupt i ögonen med intelligenta ögon fyllda av frid när hon lämnar över den. Samtidigt finns det något sorgligt i det här. Både hos kvinnan och i den känsla jag har när jag vaknar. En oändlig sorg på något vis. Jag borde gråta där i natten. För hennes sorg, för att jag inte han ställa mina frågor.
Det är vad jag minns. Jag vet att det var så mycket mer i den här drömmen. Jag var ju där. Men jag bestämde mig för att i alla fall minnas den här delen och det gjorde jag ju. Allt det andra förbleknade och försvann. Jag kan bara ana att det finns en fullständig historia om det hela där i mitt sinne.
Jag minns så sällan mina drömmar. Blir så tacksam när jag får en sådan här dröm. En som man skulle kunna ägna resten av livet att fundera över varför man drömde.
