Måsarna nattsjunger utanför mitt fönster här på låtsaskontoret. Sådär som dom gör på sommaren när det sista ljuset försvinner för att strax komma tillbaks igen. Nu är natten fortfarande längre än bara ett kort ögonblick, men om bara några veckor finns den inte längre. Då blir det aldrig riktig natt egentligen här på +400 ö.h. Bara mindre ljust. Inte ens när det är som mörkast och måsarna flyger där uppe och skriker ut sitt godnatt är det mörkt. Inte ens när dom landat och satt sig på en trygg plats för att vila är mörkret på något sätt mörker.
Jag gillar måsarna. Dom låter som Amerikaner. Låter mycket. Tar för sig. Visar att dom finns till. Skiter på den som retar upp dem. Om måsarna är fåglarnas Amerikaner så är björktrastarna Stockholmarna. Eller kanske tanterna. Dom arga. Dom som också låter ibland med handväskan i högsta hugg. Jag gillar björktrastar lika mycket som tanter. Amerikaner med för den delen. I alla fall de fredliga.
Bäst att inte glömma Stockholmarna heller såklart. Men de är i och för sig mest Svenskar där. Eller människor som blivit Svenskar efter att ha fötts på platser som vi inte räknar som Sverige. Ursprungsstockholmarna är så försvinnande få. Resten kommer härifrån skogarna. Det är de bästa som är där. Vi förlorarna och klåparna är kvar i orter som Los, Edsbyn, Bollnäs och Ljusdal. Man har ju försökt plocka bort sig själv från de där förlorade. Men just det är bara tecknet på att man är den största nollan av dem alla. Grattis! Förresten Amerikaner är väl inte så förbannat mycket “Amerikaner” heller för den delen.
Har träffat ondskan i form av en egoistiskt kärring idag. En sådan där som försöker förbättra sina positioner när det verkligen gäller att hålla ihop. Ångrar bara en sak idag att jag inte sa “jävla kärring” och gick därifrån. Men jag är säker på att denna kvinna en dag kommer att få en måsskit rakt i huvudet av en av de godnattande måsarna. En stor rinnande sak. Ibland hatar jag verkligen människorna!
