Author: Åke Hedman

Klockan är tio. Arbetsdagen tog slut för fem timmar sedan. Det är inte de fem timmarnas övertid som tvingar hem honom. Det är inte att fru och barn väntar där hemma. Det är bristen på mat. En snabb lunch och alldeles för mycket kaffe gör att magen suger, fel, skriker efter att fyllas med något. Vad som helst går bra. Bara den fylls. Så han hastar ner för det sex trapporna och ut genom porten. Går över den tomma parkeringen fram till sin bil som står där röd och ensam  och som trotts plåt och plast längtar efter honom. Den vill ha sin motor igång. Varvas upp och åka iväg i en slags bilarnas fria galopp nu i kvällen.

En man går dröjande förbi på vägen med sin Golden retriver. Kvällspromenaden. Den innan sänggående. Annars är det bara den sent arbetande och hans bil här just nu i kvällen. Vårkväll. Björkarna har precis slagit ut. Har den där skira gröna färgen som inte finns annars. Den som  man vill ta in och fylla sitt sinne med. Och det gör han. Låter ögonen ta in. Fyller lungorna med frisk vårluft. Lika blandningar av förruttnelse och ny frisk grönska fyller honom. Det som är lukten av vår. Jackan är öppen. Fortfarande vinterjacka. Men öppen nu för första gången sedan vintern tog över.  Han skall byta till sommarjacka imorgon.

Bilden startar på första försöket. Rycker när han lägger i drive på den automatiska lådan som han fru bestämde förra året att de skulle ha. Den vill iväg nu. Rycker igen. Kall motor. Går inte helt jämnt. Nu vill både bilen och han samma sak. Snirkla sig iväg genom villaområdet som omger kontoret. Ut genom förortskontorskomplexen.  Ut till stora vägen. Motorvägen. Varvas upp där. Tävla med silvriga, blå, gröna, stora, små, och de andra röda bilarna. Färdas hemåt. Längre bort från staden. Färdas dit där maten finns. Där barn som sedan länge sover finns. Där en fru som numera är så van vid övertidskvällar att hon inte längre reagerar finns. Dom älskade. Dom som han jobbar för. Hem, äta, sova. Mer hinner han inte.

Men han ser våren där utanför när han låter bilen ta fart ut på motorvägen. Han ser den klara vårkvällshimlen som är på väg att mörkna. Gasar mer för att bilen och han vill det. Känner för det.  För att han vill hem så fort som det bara går och för att det känns bra att trycka ned gaspedalen mot golvet. Trycker i Metallica CD’n. Hårda riff går i samklang med en bil i fri fart på en motorväg. Döljer motorljud och däcksljud.  Hemåt i vårkvällen. Imorgon en ny dag. Ny övertid. Men fortfarande vår och hopp.

Framgång. Vi jagar den. Vi ser upp på dem som har nått framgång. Sådana där som Bill Gates, Steve Jobs, Håkan Nesser, Annika Falkengren, Hillary Clinton, Aung San Suu Ki. De har offrat något och nått den där framgången. Blivit framgångsrika. Blir lyssnad på. Ja ni vet de där som solklart är med på listan över personer som kommer ifrån eller i alla fall är uppväxta i bygden. Bygdens stolta söner och döttrar.

Sen är det vi andra då. Vi som inte kommer med på dom där listorna. Vissa av oss är inte ens med på kvarterets interna lista. Knappt på listan över framgångsrika i familjen heller. Trotts det är somliga av oss nog så värdefulla. Jag tänker på läraren som år ut och år in med samma entusiasm överför sina matematiska kunskaper till en i bästa fall villig mottagare eller biträdet som sätter sig ner och pratar med den gamla kvinnan fast hennes värkande ben säger att hon är värd att sitta en stund i fikarummet bland dom andra.

Min kompis professorn påminner mig ibland att jag nått dom mål jag satte upp då på 80-talet. Är det det som är framgång. Att nå sina mål. Alltså SINA EGNA mål. Nog är väl professorn ändå lite mer framgångsrik än den arbetslöse o-coole gubben från Lo(o)s? Jo det tror  jag dom flesta skulle säga. Men jag vet att jag också kunde blivit den där professorn i fysik om jag velat. Men jag valde bort det. Varför då? För det här? Ja, för det här! När blåmesen knackade på fönstret igår för att det var slut på mat i fågelautomaten då vet jag att det valet var rätt. När jag lägger mig i gräsmattan i sommar och tittar på molnen då vet jag det också. När jag realiserar en ny tanke eller ide’ i hårdvara eller mjukvara så känner jag i hela kroppen hur rätt mitt val har varit. Min framgång består inte i titlar och fyllda bankkonton utan i insikt om livets mening. Jag må vara en medioker skribent, musiker och till och med programmerare (där sista är jag dock beredd att bestrida). Renässansmänniskornas tid är sedan länge förbi. De flesta vill eller orkar inte bry sig om meningen med livet i sin jakt på nya enmeningar. Men jag är rätt tillfreds med tillvaron och känner stor harmoni inför livet och om jag skulle dö just i denna stund så vet jag att jag gått rätt väg och den för mig enda vägen genom livet.

Två grader varmt. Betyder minusgrader nere i byn. Tur att man har dubbdäcken kvar på. Säkerheten först! 😉

Stressigt idag. Det har det inte varit sedan Juni någonting förra året. Så har jag det och njuter av varenda sekund.