Author: Åke Hedman

Tjena bruden. Det är jag som är apan. Ja jag kallas så. Har nästan alltid hettat apan. Med litet “a” inte stort. Litet “a” därför att jag faktiskt verkligen är så obetydlig som ett lite “a” tydligt utpekar. Sådana som jag blev sist valda till fotbollslaget. Men vi brydde oss självklart inte om sånt. Det fanns liksom en hel värld där ute som handlade om annat än om fotboll, hockey, brännboll och andra tävlingar. Du vet dom där som gick ut på att som småtjurar stångas för att visa att man var bäst. Som fick småflickorna att välja och kråma sig för vinnarna. Jag var väl inte heller en sådan som gillade att sitta och lukta på blommorna. Det där var bara de tävlandes bild av dem som inte behövde eller ville tävla. Vi gjorde bara annat. En del flickor växte till sig så pass att de till slut faktiskt också såg oss med namn bestående av bara små bokstäver. Med bara några stycken kom så långt såklart. Dom andra hamnade i kassan på ICA. Eller kanske var vi bara tröstpriser egentligen. Hur som helst blev vi vinnarna till slut i alla fall. Utan ansträngning kom vi fram på egna vägar där trängseln var mindre.

Det är alltid sådana som vi som går på de där nya vägarna för första gången. De som ingen har gått på förut. De som kommer efter tävlar om att hinna först men blir aldrig annat än tvåor. Fast det fattar de ju aldrig själva såklart. De tror i sin enfald att de alltid gått på de där vägarna efter att någon av oss visat att de finns. Men de enfaldiga orkar vi inte med. Vi riktar oss till dom som tänker själva och som väljer sin egen vandringsväg. Vi är de som tecknar, musicerar, målar, skriver, läser, forskar och konstruerar för att vi måste. Inte för att det är så jäkla häftigt. Vi gör istället för att prata.

Javisst rasar det in pengar också på våra konton och javisst har en och annan av oss köpt mer än en Lamborghini eller Porsche. Men de flesta av oss har skippat implantatbrudarna som följer med bilarna, yachterna och privatflygen. Vi vet bättre. Har alltid vetat bättre. Vi söker under ytan. Alltid. Vi vet att diamanterna inte föds slipade. De(t) obetydliga är det stora.

Och vi känner igen varandra när vi ser på människorna. Vi hör direkt om den som talar är en av oss eller bara en av pratarna. Vi filtrerar hårdhänt och osentimentalt bort pratarna och ytlighetsmänniskorna. Kastar iväg enmeningsmänniskorna till högen för återvinning av enmeningsmänniskor. Åtminstone deras skor kan ha ett återvinningsvärde. Vi undrar och diskuterar över existensen och livsrummet så att ytlighetsmänniskorna ger sig av och aldrig kommer tillbaks igen. Kvar är bara vi. Vi som inte vill vinna. Vi är nöjda med det. Mycket nöjda med det. Förlorarna.

Så tjejen häng med ut i universum en sväng. Kolla in det som dom ytliga inte ser. Släpp loss – det är skoj. Helggroggen eller tomteblossen är ingenting mot det här. Det här är huvudspräckande och dödligt i varje liten del. Uppfriskande om man överlever. Stimulerande och livsbejakande om man är bland de få promille som tar sig igenom. Så häng med tjejen. Bli en förlorare. Släpp loss förloraren inom dig och skapa din egen värld. Bara för att du kan. Bara för att du vill. Bara för att du måste. Skit i vinnarna och massvandringen mot vinnarnas andraplatser. Förlora fullständigt. Häng med apan på en tur i universum som du aldrig kommer att glömma. Se så hoppa på nu så drar vi.

Koltrasten sjunger så där intensivt och vackert varje dag nu när jag på morgonen går den traditionella turen till postlådan för att hämta tidningen. I år har vi en med Jussikvaliteter här, en riktig skönsångare. En som sjunger mycket, gärna och ofta. Det sjungs alltså vackert dagarna i ända här på kullen och det är himmelskt och gratis. Till och med ekot mot berget som sträcker sig ännu högre än vår kulle, Brattberget, österut, är helt perfekt inställt. Gud, han/hon/det har tydligen fixat mixen den här gången.

Koltrasten sjunger “Du skall vara förbannat glad för att du har vaknat idag igen och kan göra den här turen din o-coole gamle gubbe från Lo[o]s för här sjunger jag för dig och alla andra om liv som är bättre här i solen och om sommarvindarna som är de skönaste som finns i en underbar värld som du givits till och fått och där doften av söta sköna alldeles underbara blommor följsamt reser med dessa vindar och fram till dig, virvlande runt dig så du kan känna deras doft i din gamla slitna näsa. Det du ger och får. Ovärderliga gåvor båda två. Och man hör ju allt det där. Och man förstår. Om man vill höra. Förstår att man är privilegierad därför att man kan höra Koltrasten sjunga där i aspen eller vilken träd den nu har valt den här morgonen för sitt framträdande. Förstår därför att man kan njuta av dess sång, därför att man tar sig tiden att göra det. Har ett sinne i ro som möjliggör för dess sång att nå delar av hjärnan där njutning stimuleras. Det är bara kemi suckar vännen med för högt IQ trött. Det skiter jag i säger jag. En bok är bara en bok och en film är ändå bara en film. Njut fast det bara är kemi, ett ord, en sång, en molekyl, en sten. Se det för vad ämnat för och ta in det just för det. Ta en tripp av verkligheten min käre intelligente bror och bara åk med och se var den tar dig.

Jag vet det finns dom, dom andra, som inte kan ta in den där koltrastsången med glädje. Som inte har ett sinne i ro eller som helt enkelt inte gillar fågelsång. Vår koltrast hade dom gått ut och skjutit på stört det vet jag. Det är synd om dem men bara på samma sätt som de som inte hamnar i extas efter ett par Metallicalåtar eller varför inte till dragspelstoner ljudande ut i krusiduller ut över en Hälsingeälv i stilla flöde mot en mor, havet. Man tycker olika och segrarna är de urbant anpassningsbara till slut, ändå. Vännen med för högt IQ kommer att få rätt där borta till sist. Det kommer att finnas medicin för sådana som mig. Som plockar bort det där störande vackra. Som tystar också fågelsången som finns där inom en. Ersätter med gnisslande tågset och meningslösa enmeningar hela vägen in i det underbara, meningslösa, tomma, urbana himmelriket där ingen längre har tid, eller lust, att lyssna till något så enkelt och självklart som en koltrasts enkla sång där dom stirrar på sina skärmar på vilka den virtualiserade tillrättalagda verkligheten presenteras med öronen fullproppade med öronsnäckorna från helvetet. Uppkopplade men bortkopplade.

Gävle. Måndag. Sjukhus. Slangar, vätskor, elektroder och det gör ont. Men syftet är gott. Lär mig saker jag aldrig trott mig behöva veta. Tar mig igenom allt som om det var ett scenframträdande. På scen kan jag göra allt. Det är inte jag i det som lätt kunde vara förnedringen om inte personalen var så bra. Men operation troligen. Förändring kanske. Fira med en trettonpubars barrunda i London i så fall. Bara för att det i så fall vore möjligt.

Man kan välja att vara sin sjukdom eller sina sjukdomar. Till och med när det är riktigt illa välja att vara den döende. Leva som den sjuke eller den döende under den tid man har kvar i livet. Jag väljer bort det för att leva just livet. Tycker det vore tragiskt annars. O-coola gubbar vill vara riktigt jävla levande så länge dom är i livet. Det kan inte hjälpas men så är det.

Vi går på stamstället och äter Sushi efteråt. Eller i alla fall det som är mitt “efteråt”. Sakura. Ägarinnan känner igen oss som vanligt och hejar glatt fast det var ett år sedan vi sist var ner. Hon är alltid lika glad med sina “L” istället för “R”. De som man förväntar sig på ett bra Shushuställe. Det är nästan så man kan betala extra för just dem. Hon bjuder på drickan. Hit vill man komma igen och hit skickar man sina vänner. Oaserna i den större staden som är mer personliga än allt det som finns att uppbringa på den mindre orten. Närhet har med människor att göra inte platser.

Träffar några gamla elever under dan. Alltid lika roligt. Inte mellan barn och vuxenliv nu längre. Bara vuxna. Man kan inte låta bli att tycka om dom lite som sina egna ungar hur det än är. Sen hemåt över skogarna, förbi poetens koja. Men av poeter syns inga. Bara nedåtgående sol över Hälsingeberg.

I natten har katten lekt med näbbmusen. Plågat den enbart för sina egna syften. På morgonen ligger den död där i hallen och jag spolar ner den i toaletten innan jag hämtar tidningen. Katter tycker inte om smaken av näbbmöss. Dom är bara träningsredskap för inlärning av effektivt dödande. Kanske finns det ett katthelvete där alla katter plågas för dessa sina gärningar med näbbmöss som tortyrmästare. Men ännu troligare är att det inte finns något sådant. Naturen bryr sig inte om livet. Det finns så mycket liv och precis som energi kan livet bara omvandlas inte förgöras. Allt lever vidare i allt annat och det är bara livskraften som helhet som har ett verkligt värde. Vi individerna är bara bränsle för den elden.

Ändå blir det då svårt när katten är en människa och offret en annan levande varelse. Vi ställer högre krav på människorna. Men det är vi, inte naturen eller naturlagarna som gör det. Tvångsföreställning eller ett utslag för att vi står över naturen. Det är sånt man bör fundera över i vänners sällskap med gott om tid, vin och tankerum.