Author: Åke Hedman

Det tog bara tre sekunder, sen brann det för fullt. Hon slängde dunken med bensin in i lågorna och den halvfulla plastbehållarens pip tog eld med med en eldsprutareffekt som fick också den gamla byrån som hon ärvt av sin mormor att fatta eld på alla sina delar samtidigt. När plasten i bensindunken brunnit igenom flöt en pöl av eld ut genom rummet ner mot trappen där hon stod. Det var dags att ge sig iväg. Säga hej till en avskydd man, ett avskytt hus och en avskyvärd del av landet. Att mannen fortfarande låg och sov på andra sidan lågorna ägnade hon inte ens en tanke. Bilen, den ljusblåa Volvo Amazonen, som de köpt kontant för femtusen spänn för inte alls så många år sedan, startade på första försöket. Den kunde annars trilskas lite såhär i kallvintern när termometern, som den här natten, kröp ner mot minus sjutton. Men inte nu alltså. Hon tryckte in bandet med Thorleifs låtar, hennes favorit, la i ettan och drog iväg bort från den här skiten med en rivstart.

Therese Niklander cyklade efter gamla landsvägen. Ja den hette så för att den var den enda stora transportleden den gång i tiden i dessa trakter. Vägen hem och vägen bort. Sommaren var som vackrast och just den här sträckan efter en trögflytande Voxna älv som gick mellan Edsbyn och Ovanåker var inte bara hennes smultronställe, den fanns intatuerad i själen hos dem som bodde här. Det blev liksom inte vackrare än såhär. Det hade också mången utsocknes erfarit när man hittat hit. Men det var såklart inte så många som gjorde det. Vad skulle man hit och göra? De flesta ville bort. Den fantastiska drivkraften som funnits här i bygden förr hade numera sjunkit ner till en nivå där inte ens kommunens näringslivschef låtsades orka tro på en framtid för bygden. Numera tittade man bakåt istället för framåt och alla insatser och pengar användes till att återskapa gammalt istället för att skapa nytt. Nytt var bara skryt i alla fall. Men det där brydde Therese sig inte om. Hon var trettiofyra år. I sin fulla blomning både mentalt och kroppsligt . Ledig idag men annars kriminalkommisarie i Bollnäs. Ett barn, en tvåårig pojke, men utan man. Jodå en man hade varit med initialt som brukligt är när barn blir till. Men han hade dragit när barnet kom. Rädd för ansvar, rädd för att minsta sitt liv bland blöjbyten. Men det hade inte gjort Therese så mycket. Hon var ändå trött på honom. Sin son älskade hon däremot över allt annat och med hjälp av en pensionerad mamma och pappa så hade allt fungerat ganska bra ändå.

Som kriminalkommisarie så jobbad man naturligtvis mycket och ofta och på konstiga tider. Så utan den backup hennes föräldrar nästan dagligen gav henne så skulle det naturligtvis inte fungerat. Hon strök undan en lock av sitt ljusa långa hår och såg ut mellan björkarna ner mot älven. Wow-känslan var påtaglig. Badstället låg där till höger. Hur många gånger hade hon inte svingar sig ut i vattnet från repet som satt uppknutet i en av de grenar som stack ut över ån från den stora gamla björken. Man var här hela somrarna när man var ung och varje dag var en solig sommardag. Var det inte också här hon rökt sin första cigarett? Inlett en vana som hon fått kämpa hårt för att att av bli av med efter att polishögskolans examen var avklarad och hon flyttade hem igen från Solna. Hem till vänner och byn hon älskade allra mest.

Hennes tankevärld bröts. Var det inte någon som låg där ner vi kanten av ån. Jo det var det bestämt. Hon steg av cykeln . En man i övre medelåldern låg platt på mage iklädd blommiga blå badbyxor i gräset en bit från badplatsen. Låg där till synes livlös. Sjukdom var det första hon tänkte på när hon skyndande fram till honom. Ropade “hallå, hallå” men fick inget svar. När hon kom närmare såg hon att han liksom låg i en onaturlig vinkel. Något hade hänt här. Hon rörde vid honom och provade “hallå, hallå” igen. Men fick ingen reaktion. Hon vände på honom. Måste det för att se om han levde. Inte en helt lätt uppgift för mannen var tung och även om hon var vältränad så blir en livlös människa sladdrig och otymplig. Hon kände igen honom direkt. Det gamla kommunalrådet. Bygdens starke man en gång i tiden. Död. En small ornamiterad dolk stack ut från hans bröst. Han var så död som man kunde bli. Hade varit det ett tag. Hon släppte ner honom igen. Nu var det här en brottsplats. Gick i samma fotspår tillbaks för att inte förstöras spår. Tog upp sin mobil. Displayen såg annorlunda ut. Det stod en text på den istället för de vanliga ikonerna. Men vad stod det? Hon var tvungen att förstora den.

“Hej det här är förtfattaren. Eftersom det sista Sverige behöver är ännu en kriminalhistoria med en massa konstiga kriminalare i ännu konstigare miljöer så kommer det inte att hända mer i den här historien. Så hej då Therese Niklander du finns inte och behövs alltså inte längre. Det var roligt att i alla fall lära känna dig lite för du verkar vara en skojig tjej.”

Therese flämtade. Såg Voxnan fortsätta flyta förbi som den alltid skulle göra men kände sin egen person sakta blekna bort. Om hon ändå fått träffa sin son en enda gång till var den sista tanke den blonda kvinnan tänkte innan hon helt försvann.

Jag har mina dagar av tvivel jag med. Det skall villigt erkännas. Har man jobbat mer eller mindre kontinuerligt med något under tretton år så är man antagligen bara en knäppskalle. En sån där som Filip och Fredrik söker upp där på femman. De kommer väl snart hitfarandes förresten rätt vad det är. Brandmannen i Bollnäs först och sen jag, eller möjligen tvärt om. För ger man dessutom ut tre album varav ett dubbelt och en EP med covers på Lill-Babs låtar under två år förbättrar det antagligen inte läget. Snarare förvärrar det med säkerhet och det ordentligt. Vitrocks eller Eilert Pilarm varning liksom och han har ändå fått kulturstipendiet av pappers vilket måste adderas på hans pluskonto men inte på mitt. Skriver man utöver detta några jämnt antal hundra sidor berättelse under samma tid och en hel del annan text på social media och i blogg samt ogenerat publicera dåliga dikter så är man definitivt inte längre att räkna med. det kan man ju förstå.

Men det är ju bara under som dåliga dagarna det känns sådär och det är bara då man vet att man säkert är i farozonen. Dagar man måste passa sig på liksom. Börjar man måla tavlor är det liksom kört och man känner ju hur det drar så in i helvete åt det hållet också. Renässansmänniskorna har varit döda i flera hundra år för tusen. Fokus och koncentration för i helvete! Sluta i alla fall läsa vetenskapsartiklarna för säkerhets skull liksom.

Sen finns det dom där bra dagarna. När man faktiskt tror på att den där koden man kodar faktiskt kommer att förändra världen. I alla fall förändra världen för några stycken som behöver en förändrad värld. Dagar när man tycker att den musik man gör inte är så jävla mycket skramligare än den de andra gör. I alla fall är ett par takter av låt tre på skiva två helt godkända kan man liksom tycka i sitt övermod. Likaså finns det dagar när man tycker att man faktiskt lyckats med en textrad eller i alla fall lyckats stavat nästan alla ord som SAO föreskriver, eller “rätt” som vissa – de svart/vita – nu har för vana att kalla samma sak. Men hur man än tycker där själv så orkar man bara jobba vidare för att Indiern, Australiensaren, Tysken, Kinesen, Amerikanen, Belgaren eller vad det nu är ibland skriver och tackar för dom där kodraderna. Eller för den positiva kommentaren man får där helt plötsligt på det social mediet. Eller tjejen eller killen i Norge eller Holland som lyssnar på en av låtarna om och om igen. Poeters och kamraters uppmuntran hjälper en liksom vidare.

Belackarna är egentligen inte ett problem i allt det där skapandet. Allt de säger sitter ju där redan i huvudet. “Det är för dåligt.” “Inte kan du.” “Andra kan bättre.” Det som sitter där inom en är alltid ändå starkare än de som säger samma saker och sitter där utanför en och skriker eller för all del mumlar på avstånd så att man bara nästan hör men ändå vet vad som sägs såklart. Tydligt och klart som om man satt bredvid. Men har man då vandrat ut och står där vid stupet och faktiskt har vågat hoppa så har man och kanske är man då också ändå lyckligare och mer tillfreds som ännu en “Eiltert Pilarm” som faktiskt vågar men hånas istället för att som de rädda, som aldrig har vågat någonting enda alls under ett hela sitt liv, bara står där på säkerhetsavstånd och gnäller på de andra. Värt att fundera på det är det ju.