Author: Åke Hedman

Hon hade gråtande legat på golvet och hållit om mina ben i ett sådant fast grepp jag inte kunde gå därifrån den där kvällen. Jag hade packat min väska för att ge mig av, tänkte lämna henne för alltid. Ett svårt beslut. Ett livsavgörande beslut. Men hon hade hindrat mig, och jag hade sedan blivit kvar i huset med barnen och henne. Nästan ett helt liv hade jag stannat. Trotts att inget förändrades den gången.

Hon hade alltid varit en duktig flicka. Chef för hundratals. En duktig chef för hundratals som brydde sig och alltid lyssnade på de anställda och alltid levererade högre vinst till de andra delägarna. Den dotter som hennes självcentrerade pappa alltid krävt skulle ställa upp och som alltid utan tvekan och utan att tänka på sig själv ställde upp. Tog över firman när han blev trött och inte orkade. Var den självklaert bästa dotter som kunde finnas för en sådan pappa. Fortsatte så också när han gled in i demensens dimmor bit för bit. Fanns där, höll händer, tröstade i oron. Men samtidigt också såklart en mamma som gjorde allt för sina barn. Fanns också där, uppmuntrade, offrade sig. Men också en hustru som vill ge mig allt. jag som var hennes lagvigde make. Som lyfte mig när jag själv inte längre trodde på mig själv, som ordnade fantastiska födelsedagsfester, som roade mina kamrater när jag fyllde jämnt eller ojämnt och som låtsades att jag var världens bäste älskare när jag i själva verket visste att jag aldrig ens egentligen kunde tillfredsställa henne eller kanske inte ens någon annan heller för den delen. Under nästan ett helt liv var hon den duktiga flickan och jag hade genomskådat hennes spelade innerliga orgasmer i vår gemensamma säng tidigare än jag egentligen velat se det som trotts allt kändes som ett svek som inte gick att förlåta, liksom hela hennes övriga livsförnekande sätt att tillfredsställa andra men inte sig själv. Så jag hade velat gå men alltså inte fått göra det. Duktiga flickor skilde sig inte.

Så hade det hänt. En dag kom hon inte hem. I hennes fall skulle man ha förväntat sig en akut hjärtattack. En sådan där häftigt, intensiv som fick hennes hjärta att stanna och henne själv att signa ner över skrivbordet. Vara död och borta redan innan hennes huvud med en dov smäll slog in i den gröna mappen med papper som behövde hennes genomläsning och namnteckning och låg där och väntade på bordet. Men så var det inte. Inte heller var det cancer. Nej duktiga flickor blir inte akut sjuka. Dom tränar, äter rätt och sköter om kroppsliga maskinerier så att också de snurrar på och är välsmorda och i perfekt skick.

Nej det var Rebecka som tog återstoden ab hennes liv. Sekreterare på hennes jobb. Det bara small till och den kvällen tog de flyget tillsammans till Barcelona och stannade där. Kom aldrig tillbaks. Det blev kris på jobbet såklart. Man bönade och bad att hon skulle komma tillbaks men hon vägrade. En av de andra delägarna tog över men konkursen var ett faktum redan ett år senare. Miljontals kronor gick upp i rök. Anställda förlorade jobb och försörjning. Vårt gemensamma hus här vid havet ville hon inte ha något med att göra. Barnen var ju utflugna och jag fick hennes del av huset bara ett halvår efter att hon lämnat mig. Värde flera miljoner. Själv ville hon bara ha de pengar vi hade på ett av våra gemensamma sparkonton. Sjuhundratusen kronor. Aktier och allt annat kunde jag behålla.

En flyttfirma hämtade hennes grejer. Några få möbler som kom från hennes egen familj ville hon ha men annars lämnade hon nästan allt. Jag tror det var för att glömma den här delen av sitt liv för alltid. För att inte ha med det gamla att göra mer. Metamorfos. Så nu lever jag här själv i det stora huset. Funderar på att sälja och flytta ut till ett litet torp någonstans där ute på landet där alla känner alla. Ett litet hus som borde passa en sådan här ensam medelålders man som mig som bara har kravlöst damsällskap då och då helt utan djupa känslor, men barnen vill så gärna ha huset kvar. Därför är det kvar i mina ägor med mig levandes i det. Det är här vi samlas under julen, påsken, midsommar och andra högtidsdagar. Här där havet både värmer och svalkar oss och faktiskt ibland nästan dödar oss med sin kyliga fuktighet.

Barnen besöker sin mamma och hennes älskade Rebecka då och då. Pratar ofta med henne i telefon. Själva har vi ingen kontakt. Det är som ett osynligt kontrakt upprättades mellan oss den kväll hon flög iväg mot livet igen. Nu lever vi våra egna separata liv och vi gör det jävligt bra. Ja jag tror bestämt att vi båda lever våra liv jävligt bra faktiskt. Förbannat bra. Jag hör såklart lite skvaller från barnen. Vet att hon har en liten restaurang där i Barcelona. Att den är populär både bland den lokala befolkningen och bland turisterna. Att de bor i en liten lägenhet på andra våningen efter en stökig gata inte långt från katedralen. Att hon är lycklig. Mycket lycklig, liksom strålar med hela sin person där i sitt nya liv. Det glädjer mig. Jag blir varm i hela kroppen när jag ser henne framför mig som en strålande, nöjd och glad person där under den Spanska solen. Att hon är lycklig och lever sitt alldeles eget liv till slut. Jag köper oftare Spanska viner numera just för att jag skall kunna höja glaset och skåla söderut mot henne som en gång var min fru. Saluterar livet. Salutera alla som vågar följa sin inre röst till slut.

När våra barnbarn glömt oss är vi inte ens kvar som fragment i tiden. Om man nu har haft några barnbarn, annars kommer glömskan redan med barnen. Jag tänker på det när jag ser eken där vid stenen i vår trädgård. Den vi satte ner i sommarvarm mull för nu ganska många år sedan. Import från ett lummigare Sörmland. Den har vi dödförklarat så många gånger att det inte med lätthet går att räkna dem alla, men den står där och den växer några milimeter här på +400 varje år lik förbannat. Ännu en växande hyllning till livet på en kulle mitt i Sverige. Om inte vinterbrännehungriga Lo[o]s bor, som kommer efter oss här på kullen, plockar fram den älskade motorsågen och sågar ner den, så kanske den står här också om fyra hundra år. Då när ingen minns vilka det var som satte den. Måste glädjas för mig själv åt tanken. För i det lever också vi kvar, vi som bodde här en gång.

Men jag har lärt mig att också vi, de små och obetydliga, är en del i det som är stort, hyllas och lever kvar. Som kugghjul i ett stort maskineri, får vi maskinen att fungera och gå framåt. Vi kan bara åstadkomma det tillsammans. Faller en del ur så stannar allt. Den socialistiska principen. Det är inte urtavlan och visarna på en klocka som är de enda viktiga delarna och det det är definitivt inte de som sitter där och syns tydligt för världen som får den att ticka på. Den som öppnat och beskådat urverket vet att det gäller skönheten också. Mycket av det viktigaste och det vackraste är dolt och man måste se under ytan för att ta del av det. Måste anstränga sig lite. De anställda på TV4 och andra mediabolag har ingen aning om det där men jag antar att det antagligen står inskrivit i HR managerboken att djup inte skall premieras vid anställning på alla dessa mediabolag.

Jag har fått påringningar från mediapersoner med jämna intervall genom åren. Som sist när P4 Gävleborg ville utse den bästa byn. Jag skrev något i min blogg om den ambivalens jag känner för det här stället. Hur jag älskar den här byn, skogen och Hälsingska berg som rullar bort i fjärran, men ändå längtar bort härifrån med alla delar av min gestalt varje dag. Han som ringde hade kanske skummat det jag läst på sin höjd. Ville att jag skulle prata om byn. Jag tackade nej såklart. Orkar du inte läsa vad jag skriver får du f:n inte ta del av vad jag säger heller. Men han har inte varit ensam genom åren. Det är bara några få som varit annorlunda. Som fått ja och då har dom oftast också lyssnat.

Men eken den bryr sig såklart inte. Inte så länge den får leva och växa där vid stenen. Jag hoppas jag skall få se dess stam bli grövre och dess krona sträcka sig upp mot himlen innan jag dör. Precis som lönnen som vi satte när barnen var små. Nu ett stort träd med grov stam och snart upp i samma höjd som huset. Det är på sånt man märker att man åldras. Att ens tid är räknad. Som gör en glad att man ändå gjorde dom där grejerna som man längtade efter fast än alla sa att det var misslyckat från början. Man har liksom bara ett liv. Man kan inte leva det efter de andras måttstockar och inte heller utan att någon gång titta under ytan. Man måste liksom leva sitt eget liv för man kan inte annat.