Author: Åke Hedman

De unga förstår såklart inte en 56-årings glädje när han sprudlande glad fortfarande upptäcker att han hör syrsorna. Öron vars trumhinnor stelnat av ålder och som plågats framför Marshallstackar och diverse av fabrikens och verkstadens maskiner låter denna underbara njutning nå mina sinnen ett år till. Det bockar och tackar jag allra ödmjukast för.

Jag borde egentligen inte ens försöka berätta den här historien. Främst därför att kungen har förbjudit mig, men också för att den inte passar sig i det här forumet. Men jag berättar den eftersom jag vet att också här finns de som vill tränga under utan och undersöka det självklara. De som vill och måste få veta sanningen.

Jag befinner mig ute bland folket för att värva de modiga. Kvinna eller man är lika, det är modet jag är ute efter. Styrkan att gå sin egen väg, styrkan att stå emot det yttre trycket. Jag hittar dem såklart. Inte alltid på ställen dit solen når utan lika ofta i de mörka gränderna och fängelsehålorna. Råstyrkans män försöker vilseleda mig med muskler och platta magar, de vackraste kvinnorna likaså med falska attribut av plast och silicon, men det är som sagt inte deras egenskaper jag söker. Mod sitter i hjärtat och måste ha spridit sig ut med blodet i resten av den modiges kropp för att ha något värde för mig och mina likar.

Vi står nämligen inför förändringen. Världarnas förändring. Egentligen är det bara som det skall vara, förändring tillhör livet, men för att vi om bor här skall klara av det nya krävs mod. Mod i alla fall hos några som vågar stå emot och forma tidvattenvågen som kommer med förändringen. Valet står mellan att förföras av låtsasverkligheten och förslavas av den eller att fortsätta leva i den riktiga världen. Jodå, vi har redan förlorat mycket mark. På bussen ut hit till den nya staden satt alla djupt försjunkna i displayerna, ikväll efter kvällsmat utan diskussion kommer samma människor sitta framför hembioanläggningarna som serverar alternativ verklighet och lek, lek, lek så ända in i helvetet. Eller är det himlen? Paradiset?

De modiga måste våga stå emot den uppdiktade bättre verkligheten. Älska varandra fast än man inte tycker helt lika och fast än den egna kroppen har en fettvalk som TV-lekledaren skulle skjuta sig i huvudet för om hon vaknade med kring sin mage en morgon, en vacker sommardag, när stranden, den virtuella, väntade. De modiga måste kunna ge sig in i det virtuella världen för att lära, notera och se och sedan koncentrerade utföra sina uppdrag för att sen ta sig ut igen – det svåraste – och fortfarande uppskatta en koltrasts sång i närmaste träd. De modiga måste förstå och uppskatta bristerna lika väl som det perfekta, för inget av detta kan finnas utan det andra. Likformigheten finns bara i döden. Den virtuella världen är drömmen som man till slut – om man inte tar sig i akt – aldrig vaknar upp ifrån. Drogen som alltid håller den förlorade fången. Som gör människor till slavar. Kontrollerbara av dem som ingen borde behöva bli kontrollerade och styrda av.

Den gula rosen är vårt signum. Gul för att solen finns på riktigt och för att den åtta minuter bort värmer ansiktet om man vänder det upp mot den och låter celler ta till sig ljuset och värmen och då skapar liv i en kropp som borde får leva i den riktiga världen i varje liten stund som den föddes i för att göra och för att det är det icke perfekta som är det skönaste, vackraste, riktiga och verkliga.

Jag har sett havet idag. Obruten horisont. Egentligen är det det enda jag behöver. Lukten av ruttnande tång, vindarna, några tärnor och måsar och just det, obruten horisont. För nog anar man att det är ett runt klot man står på när man ser havet försvinna där i fjärran och nog är det en svag kurva om man vrider huvudet från ena till andra hållet. Det är för den här upplevelsen som jag bor i skogen. För den stora längtan. Tolv mil österut finns Östersjön och när saknaden blir för svår är bara att ta bilen och längta, längta, längta medan man åker den där en och en halvtimmen i en skramlig bil och sedan när man närmar sig och känner lukten av det där stora innan man ser det och sen det underbara när hela sinnet fylls av det där förbannade jävla skithavet som återigen har dragit en till sig och som man älskar så att alla jävla synapser i ens hjärna hoppar grodhopp av förtjusning när man då står där och ser ut över det igen. Det måste liksom till kraftuttryck för att uttrycka det man känner, så förbannat, jävla skitvackert är det. Men man stannar på land.

För det är ju så för landkrabbor. Vi står och ser ut över havet från en säker position på land. Vi som inte klarar dom där konstiga knutarna som inte ens heter knutar utan knopar för att vara ännu märkvärdigare liksom och utesluta landkrabbor. Vi som inte kan fatta hur man kan segla mot vinden. Vi som aldrig blev fiskare. De sjösjuka. Vi som hejar lika glatt på de som far fram med segel som de med motor omedveten om att segel är lite finare och att seglare verkligen inte nedlåter sig att hejar på dem i motorbåt.

Så inser jag då där på en brygga i Långvind, Hälsingland hur löjligt det här är. Stå här och älska havet. Njuta av fiskmåsar, tärnor och ljumma vindar som liksom smeker en och kittlar en så att man nästan eller snarare faktiskt fnissar lite förtjust. Det är säkert rea på Media Markt. Det är nog dit man borde åka och köpa sig fri från det här fåniga. Ingen ränta, ingen uppläggningsavgift, 60 månader på allt. WOW.

Men en svala som störtdyker ner mot vattnet och liksom svirrar av glädje över att få leva och snart få fara iväg till Kongo eller kanske svirrar den av den anledning det nu finns i form av tråkig vetenskaplig förklaring till det hela, den jag skiter i just nu, hur som helst förleder den mig igen rakt in i galen kärlek till hav och sköna vågor igen. Som en värsta Rönnerdahl fast utan blommor i håret hoppar jag ur kläderna där på bryggan och plumsar dansande i det sköna svalkande. Kan liksom inte annat. Måste kylas ner annars går den här havskärleken överstyr. Att allehanda turister finns i omgivningarna kan jag liksom inte bry mig mindre om förrän polisbilen en stund senare rullar fram där vid bryggan. Den bistra kvinnan och mannen i polisuniform i som stiger ur den med dragna pistoler ber o-cool gubbe från Lo[o]s att klä på sig alla kläder för att inte störa de känsliga som nu har klagat över förstörd semester, perversa lustar och äckliga nakna gamla gubbar från Lo[o]s, icke-coola till på köpet. Gör jag inte det kan jag sannerligen förvänta mig en påföljd och till och med rättegång om jag inte genast erkänner förseelsen här på plats. Förargelseväckande beteende är ett bötesbrott hävdar de två samtidigt som jag, fortfarande där i vattnet, tar några ryggsimtag till Prides ära. Varför ordningsmakten tittar bort har jag svårt att förstå, så mycket har jag nu inte att visa upp för världen ändå. Och även om jag nu tror på socialistiska värderingar, civilt motstånd osv så gör jag ju som polisen vill såklart. Med kläder på och efter löfte om att inte upprepa det förargelseväckande så åker de vidare för att göra det som poliser gör soliga sommardagar i en skärgårdskommun.

Själv åker jag upp mot skogen igen. Dualismen. Hur skulle det vara om man inte fick längta bort här uppifrån, västerut, dag ut och dag in. Hemskt troligen. Man skulle bli en skogslolla helt enkelt. Fyllt tomten med granar så att rullande Hälsingeberg skymdes och inte påminde en så mycket om havet de rullar ifrån eller om det nu är emot. Men där är ja inte än. Strax efter Voxna håller jag utkik efter poeten. Vill vinka till mästaren, men inte ens av honom syns ett endaste spår denna dag. Han jagar väl sina handbeklädnader i sin egen värld till allas glädje den gode mannen. Han är något på spåret där. Något stort. Kanske ser han raukar just idag. Jag hoppas det. Kontrasterna behövs sen i skogen och på kungliga holmar när isvinden drar in. För mig endast vidare hemåt, fast egentligen är väl havet mer hem eller hur det nu är om man skall krångla till saker och ting. Ett stort gult hus på en kulle i Lo[o]s får duga så länge krånglat eller okrånglat.