Author: Åke Hedman

Trumvirvlar från två hackspettar i en annars tyst skog. De har förmåga att hitta de där träden med resonans. Det dundrar till rätt bra. En nära, en annan lite längre bort. Någonstans en hona som skall imponeras på också gissar jag. Vårtrummande. Kåttrummande. Tidigt i år. Brukar de inte trummas i mars? Till kattjamadet.

Annars är det tystnaden där i skogen som fångar mig mest. Visst jag hör en korp långt, långt borta, och ibland då hackspettarnas “show off”. Men annars, inte ett ljud utom min andhämtning. Ja och det är fantastiskt. Jag står där en bra stund och lyssnar på ingenting. Fylls av tomhet.

Jag skulle vilja bo i det där jämt. Bo på en plats där ett ljud som inte hör till får en att reagera. Jag vet ju att också natthimlen är en annan på en sådan plats. Tydligare i sin oändlighet. En det inte går att värja sig mot i dess storslagenhet. Att hela känslan är en helt annan. Man hör till. Står inte över eller på sidan av en natur som födde en.

Jag vet dock inte hur det skall gå till.

Musspår, ekorrspår, skator, en hund (eller är det en varg) har gått här precis för mig. Där har en hare skuttat fram. Längre fram har räven gått. Några kråkor jagar iväg en rovfågel. Det stör tystnaden en stund. Men rovfågeln vet att den inte kan vinna, så den flyr. Precis som den kommer att göra senare under säsongen när björktrastarna ilsket jagar iväg den. Samarbetar man blir man starkare. Känns det igen?

Det knarrar under mina skor för snön är sådär lagom kall. Men bara fem grader. Kallare väder på ingående. Det vet snön. Knarrar till sig redan nu där under fötterna för att vara riktigt köldgnisslande knarrig under fötterna när temperaturen går under minus tio. Hur förklarar man det där ljudet för någon som aldrig upplevt snö? Hur förklarar man skillnaden i ljud av snö vid olika temperaturer.

Jo jag skulle nog sakna snö ändå. Problemet är att jag inte skulle sakna vintern. Olösligt såklart.

Jag går en timme i det där. Njuter. Tröttar ut mig. Blir blöt om fötterna såklart eftersom mina skor är trasiga. Men vem bryr sig om det? En petitess i allt det här. En småsak. En vindpust. Jag kan gå med lindade fötter om det krävs.

Hemma igen möter jag hunden som dödade en av våra katter för något år sedan. Lös igen såklart. Jag får öka på stegen. Katterna hemma oroliga. Verkar som den varit inne. Men jag räknar in allesammans. Stänger igen luckan. Ingen kan komma in. Ingen kan ta sig ut.  Jag har sagt att jag skall döda den där hunden nästa gång den kommer upp hit. Men i affekt. Precis efter att en katt som var en familjemedlem hade blivit dödad. Men en dag kanske jag gör det. Tar yxan och hugger huvudet av fanskapet. Mer vegetarian av etiska själ än så är jag nu ändå inte.

Men efter promenad kan min vecka börja på riktigt. Timmarna igår räknas inte. Om nu något i mitt liv räknas längre eller om ens jag själv räknas. Jo jag vet. En del kanske tycker det där låter bittert. Men då kanske man skall vara ledsen för det där. Ha en vilja att finnas. Det tror jag inte att jag har det längre. Tycker det är ganska skönt att ofinnas. Funderar på hemligt telefonnummer också. På allvar. De som ringer är ändå bara säljare och lurendrejare. Nästan. Trött på de där tidstjuvarna. Sen då den där lilla stugan mitt ute i skogen. Friheten. Ja sen kan ni andra klättra på era pyramider och vara bäst och stört och vackrast i vilken utsträckning ni vill utan att det stör mig ett endaste dugg. Ja om sanningen skall fram så gör det väl inte det idag heller. Den där tystnaden avslöjar allt det där. Det blir så solklart vad som är viktigt.

Min Indiske vän uppmuntrar mig alltid.  Vid helt rätt tillfälle kommer det där visdomsordet. “Kämpa på!, “Kör hela vägen”. Jag vet inte hur han gör det. Men på något sätt känner han av när det är tyngre att lägga sten på sten på sten och varje gång gör han det lite lättare att ta upp en ny sten. Han som själv jobbar i New Delhi, ingenjör på Renesas,  är långt borta från fru, barn och familj under långa perioder, har det såklart inte så lätt under månader som drar sig fram mellan besöken hemma där uppe på världens tak. Men vi förstår varandra. Och jag hoppas jag kan återgälda de där uppmuntrande orden någon dag. En gammal gubbe i norr och en ung man på andra sidan jordklotet. En osannolik vänskap egentligen.

Mitt ojande och klagande spar jag för den här bloggen (en synd i bloggsammanhang om man vill ha läsare sägs det).  Ja väggarna får sig en del till livs de också. De som är ställföreträdande han/hon/det/gud här på min plats av jorden. Jag har fått lyssna hela mitt liv, långa nätter på någons kärleksproblem, eller timmar i telefon när någon har haft det motigt. Eller är bara som en tank som kan fyllas med dagens händelser, stort och smått. Sällan fråga någon hur min dag varit, åtminstone med något ens låtsat intresse, jag har slutat att ens försöka berätta, och de stora djupa historierna har jag alltid hållit för mig själv, även såklart alla de som berättades av andra. Bloggen kan hjälpa till att släppa ut lite övertryck men är såklart inte en bättre lyssnare än närmaste vägg, fönster eller dörr om man tänker efter de allra minsta. Att vara någon som människor delar med sig av sina innersta tankar och rädslor  till utan att fråga är kanske skönt ur ett perspektiv där folk litar på en men den där tilliten går ofta över i rädsla över tiden. Det har jag lärt mig. Man talar om för mycket där i natten och blir sen rädd att det skall användas emot en. Man mister vänner som man gärna velat ha kvar  pga av den rädslan.

En riktig slöhelg har det varit. Inga knop alls gjorda skulle man väl kunna sammanfatta det hela. Men skönt. En “lurkande” förkylning  ligger kvar och försöker ta till sig uppmärksamhet men jag vägrar. Låter den inte komma fram. Eller nu tog jag allt i. Mina tappra soldater i immunförsvaret vägrar. De är de, INTE JAG, som gör det där jobbet. Jag hejar bara på. Som kungen i det där (misskötta) riket. Tack för det undersåtar liksom. Men trött och ont i kroppen är ett pris jag får betala Ett billigt pris. Det vet jag efter att ha sett och hört andra hosta och “febra” sig i veckor. Årets influensa verkar ha gått hårt åt Stockholm.

Apropå staden. Den här stad kontra landsbygdsdebatten behöver några uns mer av krisberedskap. Stora städer är hopplöst känsliga för kriser av olika slag. De är bara att se på snökanonen som drabbade Gävle för några år sedan. Den sista dan började maten tryta. Vad hade hänt om det där fortsatt någon vecka. Högt värderat boende och ett stort kulturutbud med massor av shopping hade i alla fall inte hjälpt ett dugg. Under hundra år kommer det några kriser. Så är det bara.  Stora städer dör så lätt. De växer och har aldrig växt efter en rät linje heller. Jag tycker det är konstigt när professorer (de som borde veta) ändå verkar tro det. Men professorer är såklart bara som oss andra de med. Dumskallar de flesta. Akademiska strebrar mer än genier.

En sotare skulle jag gärna vilja se här snart. Har inte sett någon sedan i Maj förra året. Jo de där besöken kostar pengar men spar pengar också eftersom grejerna fungerar effektivare och så förhindrar de soteld. Här är det verkligen dags för sotning. Så snälla sotarmurre kom nu. Men under tiden så ekonomisotar jag såklart. Men det blir liksom inte samma sak. Man har inte grejer. Som vanligt.

Men sotning var alltså en av helgens uppgifter. Det räknas kanske inte som en syssla i hemmets hög av sysslor, men skall precis som snöskottning och annat ändå göras de där grejerna också.

Promenerar. Formen är långt ifrån perfekt. Rent ut sagt ynklig är den. Kanske kan man skylla en del på lurkande förkylning, men långt ifrån allt. JA nästan ingenting. Jag blir så stillasittande under vintern att det är hur illa som helst. Det måste bli vår snart. Stigen ut i skogen måste smälta upp.  Var tänker mitt huvud som bäst om inte där? Ja och var skapas en bra dag om inte där? Och var möter man älg, björn och varg om inte där? Men kanske skulle man kunna söka bidrag hos EU om att ha en skogsstig som var eluppvärmd och snöfri under vintern. En som slingrade sig fram genom skogen trots en meter snö. Bra likväl för människor som för djur. Det vore sannerligen något.

Socialdemokraterna ger sig ut i landet efter att ha insett att det bor folk här som påverkar valutgångar.  OJ!? Vilken slutledning. Men hit kom visst varken någon landsbygdsminister eller statsminister. Det behövde man inte ens gissa sig till. Det är en lag. Till centralorter. Möjligen kan de få en present från Lottaboden.

Fast jag sysslar ju inte med politik. Nej. Lämnar det till skarpare hjärnor än min.  Ja och med ett vilande företag inte med företagande heller måste man ju säga. Lämnar dt till framgångsrikare företagare än mig. De som kan le på bild. Fast jag vet en del om att låtsasjobba. Det skulle jag kunna berätta lite om. Och se sur ut på bild. Men jag är helt övertygad om att ingen ville lyssna på de heller. OK för mig. Faktiskt.

Feed the Machine piggar upp såhär på fredagseftermiddagen. Jo jag dokumenterar vidare OCH svävar fortfarande på små moln. Det är godare att leva nu än förr. Vem sa det var tråkigt att bli gammal? Ja och det var inte så dåligt att leva förr heller. Mäh. Bortskämd!

Ibland blir dagarna inte så effektiva. Den här dan har varit sådan. Okoncentrerad. Får ta tag i det där på söndag.

Grodans site är inte heller så fartig. Måste nog bort från City Networks. Såhär kan vi inte ha det.  Ja avbrotten är femtio-sextio ggr fler än vad som syns här. Bara de långa avbrotten loggas. Skit. Rekommenderas inte. Flyttade dit för att Loopia trollade bort mail för flera år och inte kunde få tillbaks sina backuper. De orkade knappt med en ursäkt ens.

Fast det där får vara nu. Skall svara på några mail och sen ge mig för den här veckan tror jag. Varför inte liksom?

Ingenting är riktigt sant förrän det står i Post och inrikestidningar. Ja och där står det ju idag. Sant alltså.

Nu har jag fem års kodande i lugn och ro framför mig. Ja och saker och ting är såklart bättre nu än de plus sexton år jag knackat på samma kod innan. Att veta vad som finns bakom hörnet är en förbaskat stor skillnad än att inte göra det. Under de tjugofem år som jag funnits i Kronofogdens register har vad som helst kunnat hända vilken dags om helst. Sällan med någon logik. Man kunde mycket väl vakna upp en dag för att finna att konto var länsat på varenda spänn med en månad kvar till påfyllning. Bara sådär. Eller att de ville sälja huset. Från en dag till en annan. Eller att de skulle sätta mig i personlig konkurs om jag inte la ner firman. Ja osv osv osv. Sällan med någon logik bakom. Eller som i våras “ni får tvåtusen kvar att leva på i månaden”.  Tack och lov har det funnits ett rättssystem som plockat bort de värsta avarterna. Ja som det där sista då. Men det tar månader att överklaga. Sen tar det månader att hämta sig fast man vinner de där överklagandena också. Men värst är Kronofogdar som går i ens hem och småflinar, liksom njuter av sin makt att göra vad som helst. Man tänker på koncentrationslägervakter. Men de där skadade människorna har varit få. De flesta har faktiskt varit bra. Gjort sitt jobb. Men precis som en pedofil söker sig till arbetsplatser med barn så söker sig människor som njuter av att plåga svaga till ställen där det finns svaga. De kan lukta sig till det där.

Så en suck av lättnad.

Mitt problem kommer att bli att kunna hålla hårdvara på en rimlig nivå samt kunna betala för hosting och sådant. Tidigare har försäljningen av hårdvara varit det som fått det där att fungera. Nu är jag helt beroende av donationer under de här åren för att kunna fortsätta. Ja, ja om han/hon/det/gud vill så skall det väl gå vägen.  Jag jobbar på en åtta år gammal pc idag, nog skall den väl leva fem år till får man hoppas. Linux är räddningen där.

En del kanske tycker man skall skämmas för skuldsanering och kronofogderegistreringar. Men varför skall man det? Jag har inte gjort något olagligt. Jag har inte misskött någon ekonomi. Ja och har jag gjort något fel så var det en jävla massa andra det också som föll där under 90-talet. Varenda bank vi har skulle väl dessutom ha fallit om inte staten gått in och räddat dem. Man kan bli sjuk, konkursa, skilja sig eller på annat sätt ramla in i den här vansinniga världen. Det är så lätt. Att komma ur den igen är svårare. Tro mig. Skuldsaneringslagarna är en vettig lösning och från och med i november kan företagare få ett treårsspår för att komma tillbaks på banan igen. BRA! En 15-års absolut  preskriptionstid på skulder, som i bl.a. Norge, är en annan sak vi måste få i Sverige också. Då slipper vi den spekulation på skulder som Kreditinkasso, Justitia Inkasso, Lindorff och alla de andra bolagen ägnar sig åt. Alltså köp upp skulder som avskrivs hos olika företag  för en struntsumma, driv sedan dessa vidare med en SMS-låns räntesatser. Det är helt enkelt inte en seriös verksamhet. Ja och jag vet att Tingsrätter och Hovrätter i det här landet håller med mig om det. De är oändligt trötta på inkassobolagens affärsmetoder. Dom om några borde veta.

Så gokänslan sitter kvar där i magen.  Jag fattar väl inte riktigt ändå.

Men ikväll grön IKEA soffa och en film på televisionsapparaten. Har jag tur så håller jag mig vaken, om inte somnar jag där. Det känns som det är OK med vilket som faktiskt.