Categories
Visdomsord

Visdomsord där man inte väntar sig

The soul so scared of dying that it never learns to live

Bette Midler, The Rose

Categories
Betraktelser & Berättelse

Snöfall

Snöfall, ett helt normalt snöväder, men pressen ropar ut “SNÖKAOS” med sina stora rubriker. Jag undrar hur många snöfall av dagens kaliber jag varit med om i mitt liv. Många är det. Bra några få har fått mig att höja på ögonbrynen. Dagens gör det inte. Såklart. Det räcker liksom inte med det vanliga längre. Det måste vara kris eller all time high. Vardag går bort. Den som den här bloggen handlar om.  Ja och kanske går vardagen bort med rätta, vad vet jag. Men större delen av mitt liv har varit och är vardag. Jag är ganska säker på att det gäller de flesta andra människor också. Till och med Mick Jaggers liv är mest vardag om man orkar titta efter.

Snön dämpar alla ljud. Tystnaden blir kompakt. Någon talgoxe eller annan småfågel hörs ibland. Men mest uttalad är tystnaden. Ja och den som sist gick efter den här vägen var jag själv när jag gick efter den igår. Bara det. Tyngre såklart att gå blir det efter hand som snön lägger sig. Det blöta tränger genom skorna, de som har en stor glipa, letar sig in till strumpor. jag hatar att bli blöt om fötterna. Ändå är jag alltid det.

Jag går förbi kyrkan den som inte längre är min. Jag har för länge sedan lämnat.  Byggd för att ära han/hon/det/gud, använd av de som tror, eller av dem som bara vill ha tröst när den inte gå att finna någon annan stans. Kyrkogården där grannar ligger. Andra man lärt känna under åren här uppe. Själv vill jag alltså inte ligga här. Floden skall bära mig ut i havet. Hem. Om det går. Det måste gå.

Mitt emot kyrkan ligger prästgården, i början av alle’n som går mot kyrkan klockargården. Systrarna från förr som fascinerar mig så mycket  tjänade piga där i varsitt hus innan de utvandrade till Amerika. 1882. Ella och Britta. Vilket mod. Hade de ens sett Söderhamn? Men Gävle, Liverpool, New York. En till s:t Paul, Minnesota. En till…. Ja ingen vet vart Britta tog vägen. Men de var fler syskon såklart. Nils Olof som blev min farfarsfarfar, Karin som jag inte vet ett dugg om. Marita som jag inte heller vet ett dugg om. Men Kerstin. Hon som gifte sig med en smed från Värmland. Deras ställe åker man förbi när man åker till eller kommer från Edsbyn. Många barn blev det där. Fattigt. En smed som söp hårt sägs det. Karl Andersson. Ett rejält namn. Jodå jag vet andra här i byn som härstammar från det stället. Som blev kvar. Som aldrig åkte härifrån som farfar gjorde 1907. Stockholm såklart. Dit vi alla åkt i min släkt och många stannat ett helt liv.

Jordbruksverket håller reda på glesbygden. Eller landsorten.  Bara det är fel såklart. Det borde vara tillväxtverket eller framtidsverket eller nu-jävlar verket som jobbar med landsbygdsutveckling. Men nu är det i alla fall Jordbruksverket. Enligt deras statistik har de 165 kommuner som räknas som landsbygd ökat med 230 000 personer sedan 1950. Stockholms kommun har under samma period ökat med 180 000. Bara de senaste åren har landsbygden ökat med 75 000 personer något som dessutom tilltagit de senaste året. Japp extrem landsbygd förlorar, men inte småorterna och småstäderna. De blomstrar. Tänka sig!

Nu är Storstockholm och Mälardalen såklart det man skall räkna och jämföra med. Men ändå. Ingen minskning. En ökning. Så sluta prata strunt.

Var fjärde särskoleelev får jobb. Bra tycker jag. Man kan notera att de har lättare att få jobb än många Losbor. Vidare tankegångar åt det hållet håller jag mig borta ifrån.

Los förresten. Här skriver alla Loos numera. Av oklar anledning.  Men ingen som knappar in Loos på GPS’en hittar hit såklart. Men det är visst stort och viktigt det där.  Är förr. “Förr var bra”. Fast inte ens det är ju sant såklart. På ren vrånghet skriver jag såklart “Los”.

Men sten på sten. Man får inte glömma att det är det som gäller också för den här dan.

 

Categories
Swedish

I en annan del av Hälsingland

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Dimman

Ibland syns det. Att vi faktiskt befinner oss ovanför de där molnen. Dimman i dalgångarna. Den jag gick mitt i igår. Idag långt där borta någonstans. Där älvar och vattendrag skapar den.

Hemkommen från promenaden. Fem grader kallt. Klart. Skönt. Perfekt. Och världen ser helt annorlunda ut än den såg ut igår.

Inte möter jag någon människa på utvägen. Byn är tom. Folk har tydligen kommit iväg till skolor och arbete såhär vid åtta. Det är olika på dagar det där också. Vissa dagar dräller det av folk. Ja det är inte som i Stockholms tunnelbana såklart. Men nog för att störa en ocool gubbes filosoferande under ensam vandring.

Det är lite skönt alltså med de tomma vägarna. Som stigen jag annars går efter. Det jobbigaste med att gå efter vägarna är allt hejande. Man känner ju i princip alla här  på byn så det är bara att heja på. Tröttsamt.

Hygget ser annorlunda ut i solsken än i dimma. Puckelpist.

Släppte man ut en Norrtäljebo på skidor här så slog han väl ihjäl sig… 😉

Går som vanligt förbi äldreboendet. Men det är för tidigt att hälsa på grannen, Sone. Kvar där nu. Mästaren. En av Sveriges bästa dragspelare. Det tror jag världen håller med om. Jodå i rummet bredvid finns en riksspelman med fiolen som sitt instrument. En annan mästare. Båda kan dom fortfarande traktera de svåraste stycken men har svår med att veta vilken dag det är. Hjärnan är en mysko pryl. Hur är det möjligt liksom. Dragspel. Basgång med ena handen, melodi med den andra, sen takt, minnas passagerna, ja och känsla. Och allt det där fungerar, fast dimman ligger tät för övrigt. Kommer det bli så för en annan också. Att man med lätthet kan sno ihop lite inbäddad kod till en ARM, men inte känner igen sina egna barn? Kanske. Märkligt isåfall. Man får hoppas man inte kommer dit. Såklart.

Appar är ju lösningen på allt. Så min telefon har stegräknare såklart. Två för säkerhets skull. Den ena säger att min promenad är på 8500 steg. Den andra 3500 steg. Jo jag går i 20.3 km/h också. Bra gjort liksom. Håll med. Tiden jag går, en timme och sjutton minuter överensstämmer i alla fall.  Tillverkare Sony och Google. Två av världen största företag. Världen imponeras av apparna. Inte jag. Buggskepp och skräp.

Jag möter ett par på vägen hem som bär på en låda med högst troliga semlor. Jodå, jag bjuder nästan in mig själv. Men nöjer mig med att konstatera att vädret är fint, haloj och ajöss. Mannen är vacker som gamla män lätt blir. Hår som spretar åt alla håll där på huvudet. Lite rund. Lite glad. En landsortsbo. Fårad av ett liv i arbete. Men jag vågar inte be om att få ta en bild idag. Jag ser ju att också han längtar in till kaffe och semla. En belöning för en promenad.

Hemma en apelsin. Han/hon/det/gud hade en bra dag när apelsinerna kom till. Lite kaffe sen efter det. Ja, sen sten på sten.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Böckerna

En dag i böckerna. Bokföring. Trotts vilande firma skall de föras. Bokslut skall göras. Jag har inget emot det. Men att tänka på det, att komma igång, det är inte så roligt. Väl igång så går det som en dans. Men minus såklart i år igen. Fast mindre än Spotify. 😉

Inte idag heller behöver jag fram med varesig snöslunga eller skyffel i någon större omfattning. Blir ompysslad. Bugar och bockar och tackar. Jo jag skottar en gång ut till vägen. Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag inte ens gjorde det. Dags att sälja snöslungan kanske. Går bra, startar direkt, men behöver nog ett rembyte. Fast å andra sidan står den bra där den står också. Man vet aldrig när det blir vargavinter igen och man behöver den. Får väl starta den en gång i alla fall för syns skull i år. I år blev det inget.

Men ikväll tillbaks till tabellerna. Jofan. Sten på sten skall läggas för att bygga det som byggas skall.

Men har bra bok väntar igen där uppe. K hade rätt. Krigstid. Andra världskriget. Danmark. Också judar jagades där av de rädda. Längtar efter att få läsa en timme. Så antagligen smiter jag iväg lite tidigare härifrån låtsaskontoret. Eftersom jag kan.

Men har varit inspirerad som fasiken ett tag. Jo jag vet ju att jag kommer dit. Är inte lika orolig som en projektledare för att inte komma dit igen till slut. Bara man slappnar av. Väntar in. Tar sin promenad.

I år skall jag fånga björnen när den vittjar fröautomaten. Tamefan. Alltså filma. Det där har hänt två år i rad nu. Fröautomaten nedriven och bortsläpad. Uppbruten så att fröna går att komma åt.  Fler i byn har råkar ut för samma sak. Men det där är väl inte att vänta  förrän i April. Har lite tid på mig ännu.

Fast kanske blev just den björnen skjuten på björnjakten. Det vore ju synd. Men de blodtörstiga skall ha sitt. Annars skjuter de på varandra och oss andra.

Men den tiden, när björnarna vaknar,  innebär också att man kan börja beträda stigarna istället för vägarna. Japp, med björnmöten. Maj och Oktober får man hålla lite extra koll. Prata lite högt för sig själv. Hänga bjällror som i Alaska på jackan eller ryggsäcken. Men befrielsen är den där första turen ut i skogen efter stigen. När man kommer ut igen. Slipper sitta fast  i hus och på tomt. Det är det som är det jobbiga med vintern. Man kommer ingen vart. Visst, skaffa skoter som alla andra. Men det har blivit flocksysselsättning. Jag är själva definitionen på en ensamvarg. Passar inte i de där flockövningarna. Inte alls.

Fast allt det där är där borta någonstans nu. Vasaloppssöndagen närmar sig. Då har man klarat en vinter. Så är min definition. Resten är en dans. En Talgoxedans. Ja de börjar sjunga på allvar då. Härligt. Nu är det mest Skator, kråkor och hackspett som bygger och låter. Då, efter Vasaloppet, exploderar världen av fågelsång. Man kan stå och lyssna hänförd hur tills fötter domnar.  Dropp av smältande snö. Fågelsång. Ja står man där tillräckligt länge så hör man till slut Koltrasten. Japp, det vackraste ett mänskligt öra kan få höra.

Nu annat.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Fiberpengar

Ingen fiber i Los i år heller. Pengarna läggs på andra platser där folk vill ha fiber. Här i idiotland fattar man inte vad sånt skall vara bra för. Tydligen. Men det är såklart samma sak med allt här. Hela jävla stället borde sprängas i luften så att världen befriades från den här jävla bakåtsträvande skitbyn.

Såhär svarades det då alltså

Ja tyvärr går det trögt. Jag tror att det kommer att gå bättre när folk verkligen förstår att ADSL kommer att försvinna.

Det som är lite synd är att vi inte får någon draghjälp alls från byarådet.

Vi har nu bokat upp hela 2017 för andra projekt men jag hoppas att vi kan bygga Los 2018.

Men gräva själv. Det kostar en del. Såhär skulle man behöva gräva från mig

En grävare, en rulle tomrör och en dag. Kanske. En dröm såklart. Svårrealiserat.