Author: Åke Hedman

Jag använder söndagskvällen åt två serieavsnitt på Netflix. Det är inte riktigt jag det där. Jag har ett liv att leva. Mycket som jag vill åstadkomma, för lite tid att göra allt det där jag vill. Ja och ändå sitter jag, eller snarare halvligger jag, där i den gröna IKEA soffan en söndagskväll som är perfekt lämpad för att göra något riktigt på.

Besviken lägger jag mig och läser en timme Lundell.

Verklighetsflykt.

Så måndag idag. Allt jag skull ha gjort i går kväll är alltså kvar idag. Det är helt enkelt effekten av att inte göra. Svårare än så är det ju inte. Jag hatar det. Är inte skapt för ett sådant liv. Ja och har väl hittills inte heller levt ett sådant liv. Men nu tydligen. Så trött, för trött, vad är det här?

Den lokala tidningen ropar ut två decimeter snö. Tittar man på SMHI står det två centimeter. Vi lever i rubriktider. Det är aldrig någon som talar om rubriklögnerna och överdrifterna i sammanhanget falska nyheter. De har rullat på i decennier nu. Nog är det falskhet och nog finns det ansvar där också.

Fast snö skall det tydligen komma. Ingen ovanlighet. Ja vinterdäcken är på. Jag har lärt mig att inte ha för bråttom, inte alltid göra som alla andra. Fast längtan efter tysta däck mot bar asfalt också finns här.

Men sol är det där ute. En lite störande sol den här tiden på morgonen eftersom den lyser rakt in på skärmarna. Men den skall försvinna bakom regntunga moln snart, ja, snötunga moln. Så säger prognosen i alla fall. Vi får snart se vad verkligheten har att säga om den saken.

Jag sätter på kaffe. Fast jag inte borde dricka kaffe den här tiden på morgonen. Men det hjälper inte. Alla uppiggande bidrag är välkomna i min lekamen en sådan här morgon. Det är lillkatten och jag och bruset från datorerna. Annars är det väldigt tyst här på kullen. Snart förhoppningsvis låtsasjobb. Ja det känns mer så nu än någonsin. Antagligen för att det är just det. Men varför liksom? Varför hålla på? Man skall ha ett namn, kontakter, vänner, för att lyckas med något, vad som helst.

Snorar.

Hostar.

Förkylning eller allergi. Ingen aning. Men ett uns av yrsel tyder på det senare. Den har funnits med den här tiden de senaste åren, yrseln. Irriterande. Alltihop är irriterande. Jag vill vara stark. Sugen. Kunna vräka på. Vara som vanligt. Ja, JA, JAAAAA, fast det inte leder någon vart. Skiter väl i det. Det här är ett kall. Konst. Inte någon jävla startupresa och hyllade förluster i mångmiljonklassen. Här snackar vi underskott på trehundra spänn. Att tre hundralappar kan vara svåra att skaka fram då där när de verkligen behövs. Det krävs liksom andra människor för att finnas i det, för att jobba på i det, andra än i miljonförlusternas rubrikhyllade värld. Jag säger inte bättre eller sämre. jag säger “andra”. Det är olika.

Men kaffet smakar gott. Jodå. Alltid något.

Ja och det är ju bra livet ändå. Inte många Svenska män eller kvinnor kan väl egentligen säga annat. Inte med handen på hjärtat i alla fall. Behövs livet förändras så har väl de flesta av oss möjligheten att göra det också. Om vi vågar. Om vi verkligen vill. Om vi ger oss fan på det. Visst är väl det en lyx? Fast säg det där åt den som sitter med ett hus och miljonlån efter att husmarkaden kollapsat. Priset för friheten blir högre då än innan.

Molnslöjorna syns på himlen. Man behöver ingen prognos alltså för att se att sämre väder är på ingående. Eller “sämre”… “annat” är väl ett bättre ord. Dåligt väder är ofta kreativitetens följeslagare. I alla fall brukar det hjälpa här. Ihållande regn och kodande är en superb kombination.

Fast nu. Jag skall sippa i mig det sista av kaffet. Jo jag känner redan hur det yr runt i blodomloppet. Hjälper. Stärker. Tänka sig. Sån tur att det finns några skopor kvar. Ja och vatten i kranen. Och att man lever idag med.

Gråväder, blåsväder men definitivt vår. Jo, lite snö är det allt kvar. Men inga mängder, det kan ingen påstå som genomlevt en hel Svensk vinter. Men visst hänger snön i luften, på sant aprilmånadsmaner, till och från under dagen. Ja den faller lite lätt ibland till och med, vertikalt eftersom det blåser. Ännu har inte kung Bores sista strid för året stått här på kullen. Det är ett som är helt säkert.

Jag sitter här nere och försöker koncentrera mig, men lyckas väl inte speciellt bra med det. Hatar att vara i ett “bara finnas” tillstånd, alltså utan att det går framåt, utan att kunna dyka ner i djupen, koncentrationen. Men här är jag nu. Stil standing och glad för åtminstone det. Önskar mig lugn och ro och bara det. Tänk… inte fan är det så jävla mycket begärt egentligen.

På fredag begravning igen. Alla dessa begravningar. Men det handlar om respekt ändå, så begravningskostymen åker på, vi går. Det är den enda gång man ser mig i kavaj och slips. “Visa-andra-respektkläderna”. Det är Sone som det skall sägas hej till på fredag. Fast vi såklart redan sagt hej och tjena på vårt sätt han och jag.

Råboken och fem hindar här ute i trädgården. Äter allt dom kan hitta. Krokusar är som smågodis. Jag skrämmer iväg dem innan de ger sig på plommonträdet. Det är redan hårt åtgånget, liksom eken och allt annat. Men de kommer såklart bara tillbaks. När man inte ser dom. Tar det dom vill ha. Hör egentligen inte hemma här. Men fina såklart. Dom med och om man tänker på det så hör inte jag heller hemma här och kan med någon självklar rätt hävda att något är mitt/vårt här i en gemensam skog. I alla fall inte med något som kan gränsa till allvar. Fast det finns de som gör det såklart. Ja och gör det med stort allvar. Gränsernas folk. Murarnas folk.

Men vi smågnabbas jag och rådjuren. Man får försöka överlista. Skulle en elektronisk lösning kunna vara något tro? Har börjat fundera på det. Giftpilar eller bomber? Elchocker? Det är frågan. Eller skall de fångas levande? Fraktas ner till Skåne och trädgårdarna där efter infångandet.

Men vi skall nog klara av en samexistens trotts allt. Jo, det tror jag nog. Vi får anstränga oss lite. Enklare att vara rådjur den här tiden på året torde det ju också bara. Vi gläds åt samma saker. Egentligen.

Om en vecka borde man kunna ge sig ut på en första tur i skogen. Det ser jag fram emot. Äntligen. Därifrån blir allt enklare. När man får större ytor att röra sig på. Då befrias också mina tankar i allt högre grad. Höjs och vidgas.  Men mycket björn här uppe. Mötena är täta och många den här tiden på året, så man får låta lite extra när man ger sig ut. Man vill helst inte komma för nära en hona med ungar. De kan vara farliga.  De andra är det ingen större fara med. Men björn känns verkligen som en varelse man känner respekt för när man möter, men det gäller iof älg också när den står där tio meter ifrån en och luktar brunst och frustar. Det är lätt att vara modig framför en tv. Tro mig.

Men nu måste jag leta koncentration. Det här går inte. Så mycket liv har jag inte kvar att slösa med. Nope. Det finns att göra. Japp. också när det gäller låtsasarbete. Så man får  ta tag i det. Göra. Inte åbäka sig i ingentinglandet.  Nä, nej, nej.

Det blåser här på berget. Fjällväder, drakväder, flyga ivägväder. Jag och K håller oss inne. Men mest av slöhet tror jag. Det börjar bli dags att ge sig ut. Våra till det. Plocka ihop. Förbereda för en ny säsong av växtliv.

Livet här på kullen är OK. Mer begär jag inte av livet faktiskt. Vem kan det? Alltså är jag nöjd. Idag också. Jag var nämligen nöjd igår. Alltså en bortskämd jävel.

Men kan såklart tänka mig resor ut i världen. Men överlever utan också. Det är som en smörgås med eller utan pålägg. Båda fungerar och pålägg blir godare om det inte alltid ligger där.

Lundells bok hänger med mig fortfarande. Saknaden. Gillar såklart. 90-tal. Eller 92. Jodå.

Ser Tramps igår. Gillar. Roligt när de nya bolagen producerar bra material. Vi ser det med bok/film och musikbolag. De traditionella lutar sig tillbaks och lever på det gamla. Dör alltså. De nya letar fram det nya. Överlever alltså.  Som vanligt liksom.

Fast allt det där skiter jag i nu. Ger mig. Tar det lugnt. Nyser lite. Erkänner villigt att att det är gott att leva.

Man skall inte klaga på de religiösa tydligen. Då stängs alla siter ned på direkten. Gud hämnas på de otrogna…

eller…

265 obetalda kronor. Ja ibland behövs det inte fattas mer. Ingen har påstått att det skall vara enkelt och lätt.

Well, uppe igen. Känns bra.

Ännu en gång, för hundrade, för femhundrade, för tusende gången har jag fått bekräftat att de som säger sig stå närmare Gud än oss andra vanliga människor är de människor som också är de elakaste och ondaste och mest själviska av människosläktet. JO, javisst, jag är säker på att det finns bra människor som är religiösa också. En måste det ju finnas. Kanske två.  Men jag har ALDRIG träffat någon. De jag träffat är allesammans självupptagna svin, satar och avskum hela gänget. Bottenskrap. En skam som representanter för människosläktet.

Jag undrar bara hur det kan vara så? Hur kan man bli så förblindad, säga sig leva för kärlekens budskap. Haloj du han/hon/det/gud, sänd en enda i min väg som motbevisar min tes och jag skall förlåta de övriga för alla deras synder i ditt namn. Ja som vilken prästusling som helst skall jag göra det. Ta mig den friheten. Men inte tror att jag är närmare något högre väsen för den skull. Nope, icke. Men jag gör det i alla fall. Förlåtelsen jag ger har väl samma värde som vilken annans förlåtelse som helst alltså. Som en Kardinals, en Biskops, eller som en Påves förlåtelse. Ja, en programmerares förlåtelse. Men först sänd en god kristen i min väg alltså.