1968 av Jan Guillou (Adlibris här)
Ni som följer min blogg vet att jag har verkligen gillat den här serien av Jan Guillou. VERKLIGEN GILLAR! Jan har ett sätt att vända på perspektiven som får ens tankar att åka med i en hissnande berg och dalbana där man lär sig se sker från nya perspektiv. Det där har också funnits som en del i de tidigare böckerna men inte in den förra boken till min stora besvikelse. Nu är det tyvärr samma sak i den här. Det blir ingen tankarnas berg och dalbana som jag såklart hoppats på.
Men boken är såklart läsvärd ändå. Kärlekshistorien med Gertrud i det Tyska kolområdet kommer jag alltid att bära med mig. Det underbara återseendet där någonstans i mitten med kompisen och journalisten E är ett härligt litterärt grepp som sätter myror i huvudet på läsaren om vem som är vem och som det här handlar om egentligen.
Men 1968,,, Jag var tolv år då. Bodde ute på landet i en liten by där USA var vackra bilar, bra film och musik och Vietnam var långt borta. Japp en naiv värld. Antar att det inte heller är förvånande att en tolvårings värld såg ut så. Men 1968 är inget viktigt år i mitt liv helt enkelt. Jo jo jo, jag fattar ju att det är det för så många andra, för samhället, för utvecklingen, men alltså inte för mig. Jag har därför svårt med allt “vänstertjosan i den här boken”. Alla diskussioner. Ja och det är mycket politisk diskussion i den här boken. Så tröttande ibland att man får skumma en sida eller en halv. Men kanske är de här avsnitten helt underbara för dem som var med. Underbart eftersom allt det där i mycket var lika naivt som tolvåringens världsbild där ingen ondska fanns.
Ja läs den säger jag. Speciellt om du har en relation till den här tiden. Besviken är jag inte. Det är en läsvärd och bra bok. Men de eviga diskussionerna kunde kanske ha kortats en del även om jag såklart fattar att det antagligen var precis sådär långrandigt och rätt/fel som det var.
Andra böcker jag läst finns här.
