Author: Åke Hedman

Ja det är jag längst till höger på den här bilden. Det är 70-tal, mitten av decenniet ungefär och jag väger 77 kilo och är 192 cm lång. Ungefär som idag alltså. Ja <<lite>> mer på viktkontot.

Men när jag tittar vad jag skall väga idag, BMI, så säger applikationen att min idealvikt ligger kring 76 kilo. Det är rent ut sagt löjligt. Jag är 21-22 på bilden. Det är inte vettigt att jag som 60-åring skulle väga ungefär som jag gjorde när den här bilden togs. Lägg på åtminstone tio kilo så hamnar vi på idealvikten, +20 så är det inga problem heller.

Jag konstaterar bara att det där, BMI, är bara trams och en skrivbordsprodukt. Kasta i sopkorgen. Skiten gör säkert mer skada än nytta.

Till och med datorerna är sega idag. Ute, vid åtta, är det sex grader. Svensk skitsommar men såklart fortfarande finns det hopp om bättring. Hatar, ja HATAR, det här kalla. Men ligger i alla fall inte i tält. Alltid något. Huggormen som kröp under bron igår när jag vattnade blommor har haft en svår natt. Om nu kallblodiga har det. De kanske bara lugnt och stilla somnar ifrån alltsammans. Behöver inte uppleva skiten. Vaknar när det är varmt nog för att orka röra sig igen. Låter som en dröm när man tänker på det.

Själv vaknar jag “normaltid” utan klocka. Lever jag är jag sugen. Oftast åtminstone. Glad att leva också. Varför man nu är det.  Undrar ofta över det. Skulle egentligen behöva en whisky. Men någon ordning får det ändå vara.

Stefan Nolervik har försvunnit från blogghimlen verkar det som. Det var ett tag sedan det var någon uppdatering därifrån. Saknar. Han skriver jävligt bra, gubben.

Nu var det en sådan där svordom med i flödet igen.

Ber om ursäkt.

Men värst för mig såklart som får svarta fläckar på tungan och inte kommer till himlen.

Så mycket strunt… suck…

Mustasch, Double Nature piggar upp mig. Verkar dock inte hjälpa mycket på datorers pigghet. Seeeeeeeeeegt.

Aftonbladetrubrik idag. Det blir inte mer sex här än “sex grader”. Sorry.

En semla vore det gott att sätta tänderna i. Ännu hellre två.

Men nu så. Låt dagen börja.

Det skall tränas lite. Ja inte svettas. Men för semester. Så jag ställer inte klockan. Vaknar halv nio idag. Jojo. “En vanlig onsdag” säger Luther där på axeln. “Upp med dig nu!” Men jag ligger kvar i tio minuter till. Bara därför att jag kan. Lite för att jag är en obstinat jävel.  Sen hör jag såklart. “Semester DU!?” “Du har väl alltid semester”. “Jobbarn” säger den rösten. Ja och den har rätt såklart. Visst är det så. Visst är det rätt. Jag jobbar aldrig. Nejdå.

Jag har lovat att ta fyra veckor borta från låtsaskontor i år. Det är inget man gör lättvindigt. Jo, svara på mail, det tänker jag göra. Men resten. Låtsasjobbet. Ja det får vänta. Det skall samlas energi. Göra annat. Studion i det angränsande rummet här nere kommer kanske till och med att användas en regnig dag. För nog längtar jag dit. Nu minimalistiskt. Mer utrymme för glädje.Mindre för knappar. Per Gessle berättar hur han blir stressad av att läsa de där artiklarna om hur man gör en låt. Han gör alla fel man kan enligt de där artiklarna. Litar på magkänslan. Det blir vad det blir. De föds ur sig själv de där låtarna. Alla gillar man inte ens själv. Ja och jag känner igen det där såklart. Att göra för att man måste och utifrån glädje. Det är samma sak i programmering också. Man vet att och när det är rätt. Ja också om ingen annan lyssnar. För de där sista stegen. När andra, hantverkarna, tar tag i saker och förpackar och förfinar, det är inte alla som har det. Där är ofta de med mycket pengar och vackra ansikten före i kön. Men jag vet att Gessle skulle ju också skita ur sig de där låtarna även utan 1000 m2 hus och sex Ferrari i garaget. För att han har den där kanalen att tappa av Gaya gåvor. Det måste ut. Så är det bara. Inflödet av pengar gör ingen skillnad där.

Fast vad vet jag om Per Gessle. Ja och vad vet han om mig. Ja jag vet i alla fall att han troligen finns. Troligen existerar. Vinner jag då?

Men semesterträning alltså. Jodå jag har upplevt det en gång tidigare. Första sommaren som gymnasielärare. Eoner av ledig tid framför sig. Lön där borta ändå. Va!? liksom. En oerhört ovan känsla för en företagssjäl. Att bara kunna flyta med. Det blev en bättre sommar än de jag hade som barn. Ja och då minns jag dem också som jävligt bra. Vi byggde en ny trapp in till huset när K fick semester. Bort med betongklumpen. Badade, åkte runt i landskapet mellan det. En underbar och lång sommar. Så det är något i den stilen jag hoppas på i år också. Den känslan. Om det nu blir kortbyxväder någon gång.

Jävlar. Det svärs en massa här på bloggen numera. Dåligt ordförråd sa någon gammal lärare att just det tydde på. De religiösa och småsinta, efterblivna säger att man kommer till helvetet om man säger sådär. Jag suckar och säger JÄVLA FÖRBANNADE SKITHELVETE hur korkad får man vara. Ord bara. ORD.

Fast nu, uppkommen till de levande så här sent på dagen, har jag verklige inte tid att sitta här och skriva skit. Nope och icke. Det skall ickejobbas.

Tisdag. Kväll, Allsång och mord. Såklart. Det är sommar det med. Ja och melon. Bönor och korv före det. Bara det. Går i liksom. Men först Tony i luren under en timme. Han introducerade bönor och korv i mitt liv. Nu nyopererad. Höft. Sjukskriven i tre månader. Bara gamla sjuklingar runt mig numera. Tydligen. Ynklingar. Finns ens det ordet? Men han, Tony alltså, har gått ner fyrtio kilo för att opereras. Det kräver applåder. Så jag applåderar och önskade att jag hade den där pistolen riktad mot mitt huvud. “Gå ner fyrtio kilo så opererar vi…” Bort med smärta. Försökte få min bäste ortoped och överläkare att ställa samma ultimatum. Men inte fan. Om jag haft ont i ett knä. Då så. Nehej. Får väl försöka hitta motivationen själv till det där då. Vad det lider. Sen… Är det bråttom? Ja det kanske det är. Vad vet man. Fettet ligger där i kroppen och tickar som en självutlöst bomb. Såklart. Tjoff, sen är det över. Men är det nu inte så man vill gå. Tjoff, Hej svejs. Så kanske inte bara dåligt.

Tony blev kvar på fabriken när jag stack. I slutänden är han vinnaren. Såklart. Det visste vi redan då. Han en stor livskonstnär. Jag en kuf. Dubbel pension. Dubbelt liv. Fast lycka. Hur mäter man den? Har inte jag en hel del på kontor där också? Han är den enda från förr jag har kontakt med. Förr var sent sjuttiotal. Längesedan. Helt hans förtjänst. Kontakten. Han som ringt då och då genom åren. Jag hör av mig till födelsedagarna, jul och nyår. Dålig på det där. Urdålig. Så jag skäms. Har aldrig förtjänat hans vänskap. Naturligtvis är det så. Men han är där ändå. Fast nu har vi väl mest det gamla livet gemensamt. Ja och att det gör ont. När man rör sig.

Åtta grader där ute. Jag väntar på sommaren. Den som inte verkar komma. Inte här på vår kulle i alla fall. Jo sporadiskt. Kanske är det det som är Svensk sommar. Att den är sporadisk. Men jag vill svettas. Lida. Inte kunna sova. Klaga över att det är så JÄVLA VARMT! Men då får man åka till Portugal. Finns regioner där det inte regnat på tre år. Torka. “KLIMATFÖRÄNDRINGAR” ropar man. Fast det hänt fler gånger under 1900 talet såklart. Alla har så jävla lätt för att ropa undergång. Jo, jo, JOOOOO, det kan vara klimatförändringar den här gången. Men vem fan kan säga det säkert. Väder förändras. Ropar man “vargen kommer” och den inte kommer så slutar folk att lyssna till slut. Därför skall man inte göra det så JÄVLA ofta. Bara om man vet. Det är skillnad på att veta och att tro. Tro mig. Åtminstone där.

Fast nu. En kvart över elva. Ingen ide att söka inspiration. Jag ger upp. Går och slaggar. Bok finnes. En engelsk gentleman i huvudrollen. Om man kan ha den i en bok. Kina och England. Imperiet. Vet inte vad jag tycker om den ännu. Men läser tills jag vet. Kanske är det på sista sidan det händer. Mig gör det inget. Vetskapen och avgörandet kommer när det kommer. Oftast läser jag ut. Men det får inte bli för tradigt. Något måste den ge. Boken. Hjärnan. Fantasin. Lusten. Utan det. Ja då slår man ihop den. Finns inte tid för sådana måsten. Inte ens om författaren är upphöjd. Kanske speciellt då. Men avslut nu alltså.

Godnatt—->.