Author: Åke Hedman

Klockan är en bit efter sex. Det är minus tolv och fallande där ute. Måste ut och sätta i motorvärmare. Glykolblandningen ligger på -15. Lite högt för Hälsingland. Men det skall väl ordna sig. El från forsar och kärnkraftverk får hjälpa till att hålla kylvätska rimligt flytande för vattenpumpar att orka med. Ja och hålla bilar startbara. Fast ingen plan finns att åka någonstans. Men man vet aldrig. Rätt vad det är skall man ut och se världen för att den måste ses.

Vilar som varje helg. Det var ett år av vila förra året och det fortsätter så i år. Helgvila alltså. Det sovs och det läses och det tittas på film på helgerna. Inte mycket mer blir det. Man får skämmas lite. Eller mycket. Slö. Eller också är det bara “gammeln”. Men slö då också såklart. Att tro att det är välförtjänt är väl att ta i.

Jodå, vi bär in pellets idag också. Hela familjen hjälps åt. Då går det på ett kick. Inga problem. In med alltsammans bara. Hulken dräglar såklart där han står och hoppar i sitt pannrum och ser säck efter säck bäras förbi. Husets herre. Det var länge sedan jag lärde mig vem som är herre och vem som är slav här vintertid. Andra herrar regerar under sommarhalvåret. Jag alltid samma slav under tingen.

Men en underbart vacker vinterdag idag. Klarblå himmel, sådär som den bara blir vintertid. Mängder av vit gnistrande snö. Tamefan om man inte skulle sakna det här ändå om man inte hade vinter. Det där slasket och de bruna snöhögarna saknar man ju såklart inte. Men det här jungfruliga vita. Men kortare fick den gärna vara vintern. två tre månader kortare skulle sitta fint. Fast nu går det fort. Snart är januari avklarad. Sen klämmer vi februari. Ja och sen Vasaloppssöndag och då är allt är över. Nästan. I princip. Fågelsång och imponerande hackspetstrumsolon dagligen därefter.

Men min låtsasarbetsvecka börjar alltså här. Det känns bra och riktigt. Som för varje annan vecka hoppas att jag att den här blir lång och seg och ger många timmar att låtsasarbeta på. Tyvärr hörsammas sällan det där. Veckorna swishar iväg och tar slut. Bra då såklart för att årstiden hänger med men dåligt för den som vill hinna med att realisera sina drömmar. Ja visioner, det låter liksom mer seriöst, men är väl samma sak egentligen. Eller inte. Om de är ens egna. Hur som helst är det gott att leva. Det räcker långt i ett liv bara det. Tycker jag då. Men bry dig inte om det.

Skulle du följa mig?

Nej (och det med eftertryck) svarar du antagligen. Japp, tänkte väl det. Ja för jag tror aldrig jag varit med om att någon sagt ja. Så skäms inte för det alltså. Det är OK. Men…

liksom,

“Hörde du vilken jävla häftig ide Hedman hade, kom igen nu folket, här gäller det att vi följer med och hugga i”.

Nope, det där har liksom inte legat för mig. Det är en ickeegenskap hos mig. Ställer jag mig i framför stridsberedda arméer och ropar “framåt“, så är det jag som springer framåt och de andra, själva armen, står kvar och skakar på huvudet medans de suckar. Jodå. Men man vänjer sig. Man är ingen ledartyp. Eller hjälte.

Nej vanligare  har däremot varit att jag framkastat min ide, mötts av den vanliga tystnaden, i bästa fall ser folk i alla fall ut som frågetecken, men vanligare är det alltså tomma döda blickar och tystnad som möter mig, sen en stund senare så kommer personen X med samma ide och alla rusar efter, självklart ropande halleluja, ha rent av hoppande fram. Ja och själv står jag förvånad kvar och ser dem vandra iväg efter den store X. Jo, lite sur också är jag allt där jag står där ensam kvar.

Ja, jag skulle vilja vara en sådan där person  jag med. Det verkar så schysst och enkelt att vara en sådan. Feedback ger energi. Positiv feedback ger den i ännu högre grad. Jag är rent utav lite avundsjuk på de där personerna. “Lite” kan gott bytas mot “mycket” om jag skall vara ärlig.

Fast nu, när man varit med ett tag, lärt sig metoder för att överleva den där tystnaden och likgiltigheten för det man försöker att åstadkomma möts av, så  rycker man väl mest på axlarna. Jag försöker sällan förklara vad jag gör längre. Eller berätta varför jag gör något. Eller hur det kunde bli om man gjorde si eller så. Jag gör det d’r jag gör ändå. Unnar liksom inte de där X personerna att få för enkla långbollar. Eller kanske snarare, jag ignorerar alla X.

Fast kanske är det bara inbillning allt det där. En vilja från min sida att verka ynklig. Eller något ditåt. Lite patetiskt sådär. Eller när jag tänker närmare på det, mycket patetiskt. Nope, man får jobba på. Lägga sten på sten. När det är klart det där bygget är det ändå till slut ett X som står där och tar åt sig äran för alltsammans. Man får alltså inte glömma att njuta av själva byggandet. I det finns själva överlevandet.