Distributören Digi-Key öppnar för direkt åtkomst av Ultra Librarian – ett biblioteksverktyg som omfattar EDA- och CAD-modeller i format som stödjer de flesta verktyg för kretskortskonstruktion.
Source: Digi-Key öppnar för enklare kretskortskonstruktion – Elektroniktidningen
Jag äter lunch ute. Det är fantastiskt. Fil, en hårdmacka och ett stort glas los-vatten. Jo och så har jag papperstidning i fem veckor för femtio spänn. Svenskan. Det är härligt att sitta där i solen och läsa en stund. När jag blir 104 skall jag med darrande stämma berätta för barnen i grannskapet hur svårt det kunde vara att läsa en papperstidning ute en sådan här dag när solen sken och ljumma vindar tog i och blåste till ibland. Leken jaga bilagor. Ja och leken försök bläddra till nästa sida. Båda mycket skojiga. Men å andra sidan. Hade man läsplattan med sig ut hade man inte kunnat läsa alls. Så det är OK. Barnen kommer storögt att lyssna. Fanns det sådana? Av papper? Riktigt papper? Kastade man dem efter man läst de? Va! Ja jävlar (Man svär mer i framtiden). Vilket resursslöseri. Ja och jag kommer att försöka med att vi lämnade in dem på pappersinsamlingen. Att det blev toapapper av dem. En del av dem i alla fall. Ja sen spolade vi ju ner det. Ja sen vettefasiken vart det tog vägen. Kanske samlades skiten i en hög. Eller spriddes på en åker. Men antagligen kom de inte ut på en åker. Det var så mycket medicinrester och annan skit i den där sörjan… Ja….själva skiten var egentligen inte problemet utan det som inte var skit och organiskt nedbrytbart. Och då går barnen. Tror mig inte. Ja och jag sitter där ensam och funderar om det där verkligen hände. Gjorde det det? Var det inte en dag där 2018 i maj jag satt i solen och bläddrade…
Det värsta såklart med att sitta och ha det skönt ute i solen är såklart att gå in igen. Det är då det är tur att jag har det där “äliga” (Hälsingemål) sinnet. Sitta still och titta har jag svårt för någon längre stund om det finns andra alternativ. Så när tidningen är läst. Ja, mestadels skummad. Då går jag in till mig. Väl inne längtar jag såklart ut igen. Det fungerar ju så. Denna eviga längtan efter det man inte har för tillfället. Fröet till mänsklighetens utveckling. Att aldrig bli nöjd. Också människornas förbannelse. Såklart. Förnöjsamhet kräver träning.
Väl inne igen sätter jag på kaffe. Av någon anledning brukar det smaka bättre till lunchen. Jag funderar en stund på att inmundiga det ute. Men vafan, någon måtta får det allt vara också i mitt liv av ständigt slöande.
Här inne är såklart persiennerna nedfällda. Det är lite som natt. Har i alla fall ett fönster öppet. Det går ett tag. Innan kryptallen bestämmer sig för att pollinera världen. Då blir allt täckt av ett gult lager pollen. Men någon vecka till skall det väl ta innan den får för sig att sprida sin säd. Om man tänker på det så blir det väldigt få småkryptallar trotts så mycket spridd pollen. Men möjligen fattas det någon befruktande part. Det är väldigt mycket könsumgänge där ute just nu. De känsliga, läs de religiösa, må rodna och hålla sig inne.
Fast tallen håller väl ute en vecka ungefär. Inte mer. Magnus Uggla fyra sekunder. Inte heller mer. Undrar om man utifrån det kan avgöra om tallen är en hona eller en hane? Och om den nu inte har en partner. är det onani den håller på med? Alltså definitionsmässigt.
Jag vet inte.
Nope.
Liksom.
Koltrasten, låtsaspavarotti, sjunger en stump när jag sitter där ute. Han är lite snålare med tonerna än vad Pavarotti var den här kisen. Det blir inte så mycket. Men man får vara glad för det man får. det är ändå gudomligt. Det vackraste som finns helt utan konkurrens.
Kompostbehållarna, som står i söderläge, har sin egen rytm. Jag hade nog förväntat mig att temperaturrörelserna i dem skulle följa temperaturen ute i det fria något sånär. Alltså varmare mitt på dan och kallare på natten. Men icke så. Såhär ser det ut i den ena komposten. En helt annan rytm. Ungefär samma sak i den andra. fast pulsen är långsammare. Misstänker fasomvandlingar av vatten som en möjlig orsak. Alltså vatten dunstar iväg på morgonen och under dagen (kallare), vi får dagg på natten (varmare).
Kanske.
K säger att man inte skall fundera så mycket. Ja och säkerligen har hon rätt.
Nu skall jag dricka upp mitt kaffe.
Liksom.
Det är persienner ner det första som händer när jag kommer ner till kontoret. Det där lidandet. Ingen vill fälla ner persiennerna när flödande skön varm sol finns där ute. Den som bara lovar mer och mer och mer och mer.
Men ner måste de. Om man nu skall kunna se och verka. Man funderar en stund på hängmattan. Egentligen är det ett alternativ. Men det tyska i en, arvet efter Fritz, det som alla Svenskar har i sig ungefär som julgran, får en att stanna inne. Ja, åtminstone skall det låtsasjobbas om det nu inte går att jobba på riktigt. Det är så hans påbud är. Fritz alltså. Om du undrar.
Alla är släkt med Fritz i Sverige så du vet. Det är alltså ingen specifik Hedman-släkting det där. Här finns i vår släkt finns bara bönder och somk mest spännande en “överlöpare” från Norge.
Ja iof, kan du sätta dig med kaffekoppen framför morgon tv en vardag, japp, då har du inte det där släktförhållandet. Grattis. Du är fri. Ja, eller pensionär.
Fast kaffe såklart. Kaffe som smaker nästan OK idag. Jag förvånad. Fick man en kaka till så var allt som det skulle där också. Men “karaktär”. Jodå. 🙂
Tänker man efter så är det gott att leva. Det är underligt egentligen. Det är sällan man kommer fram till en annan slutsats. Åtminstone inte i mitt liv ha det varit så. Då är jag då ändå en blå person. Men en som gillar det. För det mesta. Eller har haft lyckan att får vara “lagom blå” kanske. Mollstämd kanske passar bättre egentligen. En vinstlott såklart. Tack för den.
1301 dagar kvar på skuldsaneringen. Också där går det framåt. Hopp. Är det sådär man sitter och räknar dagarna i ett fängelse också kan jag undra? Då när den dan passerat, har vi nästan tiotusen till i månaden att leva av. Det är skillnad. Tiotusen är pengar det med. Liksom.
Men för alla oroliga kan jag försäkra att jag inte kostar samhället något. Ja inte på annat sätt att jag inte dra in skatt de här åren. ja, något som ju kan tyckas vara dumt. Här sitter jag liksom. Men flödet från andra hållet, de samhälleliga bidragen, de har sällan träffat mig.
Men jag skall inleda dagen med lite städning. Sådant där man får göra utan att tänka för mycket. Som bokföring. Man gör bara. Skönt när det är gjort. Det är nästan alltid värre att ha något hängande över sig, ogjort, än att verkligen göra det.
Så låt det då bli så.
Nu!
