Flugan och evigheten av Håkan Nesser, Albert Bonniers förlag
Uppriktigt sagt är det väldigt nära att jag lägger ifrån mig den här boken. Jag har helt enkelt svårt att ta mig in i den. Men Nesser är en av mina favoritförfattare. Det är inte likt honom att inte leverera. Jag kämpar mig vidare och javisst, blir rikt belönad för det.
Det här är en höjdare. Som vanligt har vi Nessers fantastiks bildspråk. Att läsa hans böcker är alltid som att se på en film. Scenerna, beskrivna som ord i boken blir till levande filmsekvenser när de når hjärnan. Instantant sker det. Som en självklarhet. Sen kan Nesser som en av få slänga sig med konstiga, svåra ord utan att det känns krystat. Varför fungerar det där för en del? För de flesta får de bara effekten att man försöker verka märkvärdig, som grus i en bulle, knaster mellan tänderna, ja, men kanske handlar det om sammanhang. Att orden skall stämma med den omgivning (ord, miljö och berättelse) de befinner sig i. Ja och de gör de här. Gillar nya ord, Finne en glädje i att upptäcka sådan också som +60 nämligen.
Men sen handlingen. Livsfrågor. Ett djup. Man känner och man tänker och man minns och allt det där som rullar i det egna huvudet tar inte slut bara för att man läst ut boken. Japp, precis som en bra bok skall vara. Uppriktigt sagt så känns det som om jag velat haft den här boken oläst, ja, så att jag hade den kvar att upptäcka, Som en pärla i en flodmussla är den. En fantastisk upptäckt. En midsommarpresent. Härlig läsning.
ps I de två senaste böckerna jag läst refererar man till Stäppvargen av Hermann Hesse så jag har inget annat val än att reservera den genom biblioteksarbetande fru. Jag tror nämligen att tillfälligheter har ett högre syfte. Det är dags för den nu. ds
Alla andra böcker jag läst finns här.
